24/8 – 2012
I förrgår gjorde både The Soundtrack Of Our Lives och The Hives minnsevärda spelningar, igår stod Timbuktu inför nästan 30000 människor. Ikväll är det Bob Hund’s tur att visa vilka som är de sanna hjältarna inom svensk livescen. Första gången jag såg Bob Hund live var förra året under Malmöfestivalen och då blev jag helt lyrisk och förälskad på samma gång så man kan säga att mina förväntningar inför kvällens konsert är höga, väldigt höga.
Fem minuter innan konsertens start sätts högtalarna igång, ”Mina damer och herrar jävlar, det är vi som är Bob Hund och vi är de enda som kan säga det.”, detta meddelande loopas ett antal gånger innan bandet äntrar scenen där de står stilla i mörkret innan lamporna tänds och den instrumentala låten Allseende Ögat körs igång. Tomas står still med sin vita skjorta och svarta ögonbindel, stirrar ut i publiken medan resten av bandet spelar. De går snabbt in i Låter Som Miljarder sedan den lite smått fantastiska (på album) Tinnitus I Hjärtat.
”Man frågar en isbjörn vad han tycker: skall du hänga med? Och han svarar: nä!” – säger Tomas innan låten Skall Du Hänga Med? Nä!!. Han presenterar Tralala Lilla Molntuss som en kärlekslåt där man inte riktigt kan hitta orden för att säga hur mycket man älskar någon, under samma festival förra året presenterade han låten som, ”den värsta låten under hela 90-talet och vi är stolta över att ha gjort den”. Det är kanske orättvist av mig att jämföra Bob Hund 2012 med Bob Hund 2011 då det är ”två” helt olika band. 2011 röjde dem satan på scen, Tomas staplade två högtalare ovanpå varandra, klättrade hastigt upp på dem för att i nästa sekund dyka ner mot scengolvet och struntade i om ett eller två ben bröts på kuppen. 2012 staplar han även två högtalare över varandra men är mer försiktig av sig när han klättrar upp på dem. Det blir inte heller lika många strapatser i år även fast han som vanligt svingar mikrofonen runt huvudet och nästan stryper sig själv, han lyckas inte heller äga scenen med sin närvaro som förra året. Resten av bandet gör inte saken bättre med sitt energilösa spel.
Bob Hund gör vad som förväntas av dem, musiken låter helt ok men det finns ingen riktig kraft i den, ingen explosivitet som de brukar ha. Det är synd och skam att jag mest känner medlidande för dem istället för att ryckas med och dansa. Det finns dock en höjdpunkt som fortfarande visar att Bob Hund är ett unikt band och det är inför Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk där publiken får ordet samt överröstar Tomas vid ett par tillfällen. När de endast har två minuter speltid kvar spelar dem Allt På Ett Kort och möts av jubel när Tomas påpekar att låten spelades in i Malmö, ”långt uppe vid Möllan 1993”.
Jag hoppas innerligt att Bob Hund endast har en dålig dag och inte att deras storhetstid är över för de är verkligen ett fenomenalt liveband alla borde se minst en gång under sin livstid, synd bara att de inte visade det ikväll.
Bäst: Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk.
Sämst: Det oengagerande energilösa bandet på scen.
Betyg: 3/10
Bilder från konserten hittar du här.
Skribent samt fotograf: Jonas Persson.
