Live: DevilDriver på Metaltown, Göteborg
15 juni 2012
Med solsken kommer DevilDriver eller är det tvärtom?
Klockan är 13.30 denna första festivaldag, solen gömmer sig bakom mörka moln och jag spår tyvärr en regnig dag.
Ack så fel jag har, så fort introt till End Of The Line körs igång måste vädergudarna ha blivit tillfredsställda och när bandet kommer ut på scen med en väldigt energirik Dez Fafara spricker solen fram genom de mörka molnen.
Who Torched Cinderella? må ha varit först ut på Metaltown 2012 men det är DevilDriver som kickar igång festivalen på allvar och sätter ribban högt för nästkommande band. Som jag skrev innan startar de konserten med den alltid lika hårda End Of The Line för att sedan direkt köra igång Horn Of Betrayal och Head On To Heartache, behöver jag säga att ingen i publiken står still? Fafara är i väldigt god form denna tidiga eftermiddag, hans röst är hård, mörk och framförallt riktigt stark. Mellansnacket är sympatiskt, Fafara förklarar hur tacksam han är över att att så många har kommit hit denna tidiga timme och chansen att få spela i Sverige tillsammans med resten av festivalens stora namn.
Det finns några negativa saker med konserten, för det första är speltiden endast på 45 minuter (som går alldeles för fort) – men är det festival så är det. Den andra är två av DevilDrivers bästa låtar, Hold Back The Day och Not All Who Wanders Are Lost. Fafaras röst börjar spricka i growlet och det blir mest taskiga kareokeversioner av låtarna.
Inför sista låten säger Fafara till publiken, ”Open the pit, don’t make me yell at you!”. Publiken gör sig redo, bildar en cirkel och man kan riktigt se hur taggade vissa är när de står där och laddar upp sig till max. Tonerna till Clouds Over Californa körs igång och publiken springer mot varandra likt en mildare wall of death. För övrigt är låten så bra live att man glömmer bort de två föregående missarna.
Jag har sett fram emot att få se DevilDriver ända sedan debuten 2003 och jag är väldigt nöjd med konserten, de andra banden får svårt att toppa detta.
Bäst: Clouds Over California och I Could Care Less.
Sämst: Hold Back The Day, Not All Who Wonder Are Lost och den alltför korta speltiden på 45 minuter.
Betyg: 9/10
Bilder från konserten hittar du här.
Skribent och fotograf: Jonas Persson
