10/5 – 2012
Hemgården är ett litet kulturhus i centrala Lund som rymmer cirka 100 människor och scengolvet täcker ungefär hälften av lokalen. Det första jag tänker på när jag kommer in genom dörrarna är att det här är ett perfekt ställe att lyfta fram små band som vill göra ett namn för sig själva. Vi lever i en tid där fildelning samt Spotify användandet är stort vilket leder till att artister får det allt svårare att leva på sin musik.
Arrangörer för kvällen är L.E.A.P, ett gäng unga killar som vill utveckla musikscenen i Lund samt övriga Sverige. Gå gärna in på deras Facebook och visa ditt stöd genom att bli medlem. L.E.A.P presenterar tre intressanta band som vi ska få ta del av denna torsdagskväll.
Först ut är ett energifyllt band kallat Atmosfear.
Medlemmar: Victor Bisgaard (skrik), Alexander Eriksson (gitarr och sång), Jesper Malmberg (trummor), Filip Löfgren (gitarr) och Niklas Bryntse (bas).
Jag skulle musikmässigt vilja beskriva Atmosfear som ett ungt Lamb of God. Dessa killar kör i 180km/h från första till sista ackord utan något överdrivet mellansnack, de låter musiken tala istället och på 25 minuter lyckas de leverera en handfull hårda energifyllda låtar.
Ett stort problem med Atmosfear ikväll är just publikens engagemang vilket är obefintligt till en början. Victor gör sitt bästa med att försöka få igång publiken genom att skrika ”Kom igen Lund, ni kan bättre än såhär” utan respons, han försöker även få igång publiken genom att skrika ”Hey hey hey” men alla bara står och stirrar. Inte förrän mot slutet börjar fyra killar hoppa upp och ner och när Victor moshar in i en kille ser han mest besvärad ut.
Victor är det största skälet till att jag refererar Atmosfear till Lamb Of God. Sluter man ögonen för en sekund och enbart koncentrerar sig på rösten så låter det som en ung version av Randy Blythe. Victor har inte bara en av de mer intressanta rösterna inom svensk metalcore utan även en energi som slår allt annat ikväll, han hoppar högt upp i luften, gör aerobics moves (springer i luften) och böjer sig lika ner snabbt mot golvet. Vid ett tillfälle gör han även något som jag har döpt till grävlingen det vill säga, man böjer på benen så långt ner mot marken som man kommer samtidigt som man slår neråt – gräver.
Resterande medlemmar är även de fyllda av energi även fast utrymmet är litet vilket beror på att bandet står på golvet tillsammans med publiken, endast trumsetet står uppe på scenen. Detta är både positivt och negativt. Det positiva är att man kommer bandet närmare, det negativa är att jag saknar en viss distans till bandet, ibland känns det som att vi befinner oss på ett museum och kollar på en konstutställning med apor (inget illa om banden). Något som är genomgående för alla band är att ljuset enbart är på trummisen medan resten av bandet står i mörker, hur tänkte man där?
Det enda negativa med Atmosfear’s spelning är ljudet. För det första är trummorna och basen alldeles för höga medan gitarrerna är för låga samt ena mikrofonen är helt död. Detta åtgärdas efter ungefär halva spelningen. Det finns en väldigt stor potential i det här bandet och med rätt marknadsföring samt bolag kan de bli hur stora som helst inom metalcore genren.
Gå in på Atmosfear’s Facebook samt Spotify för att ta del av deras musik.
Nästa band ut är Intohimo från Jönköping är:
Johan (sång), Albin (gitarr, sång), Joakim B (gitarr), Christofer (bas) och Joakim M (trummor och sång).
Intohimo känns som en blandning av Dead By April och alla andra screamo band som finns därute, det blir lätt tråkigt att se dem samtidigt som de har världens energi och ett oerhört stort stöd från publiken. Några hoppar vilt och moshar medan andra sjunger med i varenda låt. Under spelningens gång fick jag lite Melodifestivalen-vibbar av detta, speciellt i de lugnare partierna.
Som sagt så är energin enorm i detta band, gitarrer slängs över huvudet, trumpinnar snurras mellan fingrarna medan varenda ledigt vrå utnyttjas samtidigt som de synkar headbangandet. Problemet är att det melodiska inte innehåller något unikt och jag lägger därför inte detta på minnet. Detta är något jag personligen tycker att de bör arbeta mer med, även utvecklandet av Johans röst då den inte är komplett ännu. Ibland får han till riktigt demoniska ljud som är underbara, mer av den varan och musiken hade höjts till en helt ny nivå. Å andra sidan har jag minst 30 andra röjande människor som absolut inte håller med om det jag precis har skrivit.
Gå in på Intohimo’s Facebook samt Spotfiy för att ta del av deras musik.
Nästa band ut är For The Fallen Dreams, ett metalcore/punk band från USA. Spelningen på Hemgården avslutar deras Sverigeturné
Medlemmar: Dylan Richter (sång), Jim Hocking (gitarr), Kalan Blehm (gitarr), Brandon Stastny (bas) och Dylan Shippey (trummor).
Spelningen börjar med teknikstrul, Dylan’s mikrofon glappar vilket leder till irritation som han visar genom att banka mikrofonen lite lätt mot huvudet. När allt verkar vara i ordning ber han ljuskillarna att släcka ner lokalen varpå mikrofonen börjar strula igen. Proffs som de är påverkar inte detta lilla missöde spelningen som för övrigt är riktigt bra. Publiken är som vildast under For The Fallen Dreams, det är fantastiskt att se hur en publik på endast 40 stycken i ett kulturhus kan röja så mycket mer än en publik på ett ställe som rymmer 800 stycken. Från första till sista låt är det ett enda stort röj hos publiken och när alla stannar upp för att hämta andan skriker Dylan, ”I wan’t you to fucking move” varpå alla börjar hoppa igen.
Bandet är mer eller mindre samspelta med varandra. De utsöndrar hårda riff tillsammans med rytmiskt trumspel och sköna basackord. Dylan går från ena sidan till den andra, ibland in i publikhavet. Han är väldigt sympatisk och tacksam i sitt mellansnack där han förklarar hur underbart det är att få åka runt halva jorden bara för att få spela sin musik. Han berättar även vad det bästa med Sverige är, ”Swedish Fish”, gelatingodiset som man hittar i allehanda butiker.
Innan spelningen kulmineras med bandets hårdaste samt bästa låt Nightmare bjuds vi på ett intro i form av ABBA’s Money, Money, Money med en pitchad mardrömsaktig känsla. For The Fallen Dreams börjar bli stora i USA och jag är säker på att de kommer tillbaka till Sverige förr eller senare, då förhoppningsvis till en större scen.
Gå in på For The Fallen Dreams Facebook samt Spotify för att ta del av deras musik.
Mitt första besök på Hemgården var lyckat och jag ser redan fram emot nästa gång. Jag uppskattar spelningar med stora legendariska band men jag uppskattar minst lika mycket när små akter visar vad de går för. Känslan och hungern hos banden är annorlunda då de har mer att förlora när varje spelning även kan vara den sista. Det känns viktigt att de små banden lyfts fram.
Bäst: Atmosfear
Sämst: Teknikstrul helt klart.
Betyg: 7/10
Skribent: Jonas Persson
