11/3 – 2012
Vad gör man en söndagskväll? Ligger i soffan och slökollar på en film? Kanske känner man ångest efter helgens bravader plus en och annan minneslucka efter all akohol? Nej, för helskotta! Man befinner sig på Kulturbolaget, för i alla fall 500 förväntansfulla människor är denna söndagen synonym med hårdrock. Det ligger en kärleksfull stämning över lokalen, kunde man förvänta sig något annat när ett sådant folkkärt band som Hammerfall ska spela? Innan de går upp på scen så ska vi bli uppvärmda av ett band som är så långt från Hammerfall man kan komma, Imminenc.
Imminences tolkning på post-melodic metalcore består endast av sex låtar men de får stora delar av publiken att sukta efter mer samt skrika halsen av sig. Det är nästan lite läskigt hur självsäkra de är när de för andra gången står där på Kulturbolagets scen (första gången var på Emergenza förra året). De har sin skara fans av nära vänner som gör riktigt mycket väsen av sig och till sist lyckas de få med sig resten av publiken.
Imminence sångare samt frontman Eddie förklarar att bandet är väldigt tacksamma för att få spela ikväll som förband åt Hammerfall. Han besitter en enorm energi samt en väldigt stark och speciell röst, under sista låten The Devourer får jag lite Peter Dolving (The Haunted) vibbar och bättre referenser får man leta efter. Det andra energiknippet i bandet är gitarristen Harald som behöver större utrymme då han inte kan stå still en sekund, han varvar headbangande ner mot golvet med att hoppa upp i luften och skrika ut mot publiken. Han ger även sången en extra touch med sin bakgrundssång. Den andre gitarristen Alex och basisten Patrik har inte mycket utrymme att röra sig på och det är svårt att skymta Peter bakom trummorna, dock missar man inte hans ytterst säkra träffar på skin.
Jag läste en kommentar på Kulturbolagets hemsida att de inte fattar hur ett okänt band kan vara förband åt Hammerfall, jämförde med Anvil som var förband åt Saxon. Jag hoppas att denna människan ändrade sin åsikt efter kvällens spelning för Imminence är ett väldigt samspelt, brutalt och professionellt band som har det där lilla extra för att lyckas. Jag ser fram emot deras EP – Born of Sirius som snart ska spelas in i Göteborg. Gå gärna in på Spotify och lyssna.
Efter en väldigt lång paus mellan banden på nästan trettio minuter så slocknar ljuset inne i lokalen, ur högtalarna går introt till Patient Zero igång medan bandet går upp på scen, tar sina instrument och ställer sig på ett led. Patrik (gitarr), Oscar (gitarr) och Fredrik (bas) grungar synkroniserat fram och tillbaka i klassisk pose anda medan publiken skriker börjar skrika ”Hey, hey, hey” som sedan utbyts till en massa oljud när Joacim kommer upp på scen. Redan under andra låten Heedin The Call bjuds det på allsång, Joacim ”Oooaaarrr” och vill att vi ska sjunga efter, det blir en hel del av den varan ikväll. Han presenterar tredje låten Bang Your Head med ett långt mellansnack där han tar oss tillbaka till 1981, blott 11 år gammal köper han sin första LP, Saxon – Strong Arm Of The Law vilket var startskottet för hans dröm om att bli en rockstjärna.
Joacim må ha charmat Sveriges befolkning samt nöjesjournalister genom sin medverkan i Körslaget, men konsten att föra ett bra mellansnack besitter han inte. Det känns inövat och på tok för långt, det är inte ok att prata ungefär en minut mellan varje låt. Vad Joacim besitter är en väldigt bra och stark röst vare sig det kommer till höga eller låga toner. Han är även en sympatisk man som låter resten av bandet få ta sin plats under de instrumentala delarna då han ställer sig i skymundan.
Pontus har pondus när han går fram till mitten av scenen, höjer gitarren mot taket och fyrar av (o)dödliga solo:n, speciellt nämnvärt i: Bang Your Head, Black Bound och Renegade. Mellan Riders Of The Storm och Legacy Of Kings är det tur för Oscar att köra ett solo som mest känns som utfyllnad. Basisten Fredrik har en liten rolig historia bakom sig. Han hoppade av Hammerfall då musiken var för ”mjuk”, han drog till Mexico och startade ett blackmetal band utan några framgångar, skrev ett brev till Hammerfall om att få komma tillbaka vilket han fick. Trummisen Anders Johansson hade varit mångmiljonär idag om han inte hade råkat slå sönder en massa hotellrum under 80-talet. Även fast han sitter där bakom sina trummor så ger han en riktig show, snurrar pinnarna mellan fingrarna och slår sig svettig med ett leende på läpparna. En riktig hjälte!
Med nästa låt åker vi tillbaka i tiden, året är 2000 och jag sitter som alla andra i min ålder framför tv:n och kollar slaviskt på Voxpop (Sveriges just då hippaste musikvideoprogram). Med Renegade vinner Hammerfall årets låt och jag är helt salig då jag kan låten helt utantill. 11 år senare står jag nu här och får bevittna Renegade live och jag blir 15 år på nytt. Den som inte sjunger med ikväll har inte här att göra. När låten är slut skriker publiken ”en gång till”! Tyvärr blev det inte så.
Efter en hel del allsång, skrik och smörsång så kommer vi fram till The Templar Flame’s slut och Hammerfall går av scenen varpå Kulturbolaget släcks ner. Som sedvanlig ordning skriker publiken upp Hammerfall på scen igen, men istället för bandnamnet så skriks det: Hearts On Fire. Första numret är den fina Glory To The Brave där Joacim verkligen får visa vad han går för. One More Time går nästan obemärkt förbi. Inför nästa låt säger Joacim: ”Vi kan ju inte gå härifrån förrän vi har satt era hjärtan i brand” och ber oss sjunga första versen då han är jäkligt trött på att sjunga, publiken lyder glatt och det blir en explosiv allsångsavslutning på en kärleksfull konsert.
Jag har väntat på att få se Hammerfall i 11 år, var det värt väntan? Jag är lyrisk över Renegade och tillsammans med några andra låtar så fick jag det jag förväntade mig, inget storslaget utan ett hederligt powermetal band varken mer eller mindre.
Bäst: Renegade och Hearts On Fire, även Imminence energi och självsäkerhet.
Sämst: Joacim Cans många och långa mellansnack.
Betyg: 7/10
Setlist Imminence:
Intro
The Deciever
Conclusive Revelation
The Harbinger
Abiding
The Devourer
Setlist Hammerfall:
Patient Zero
Heeding The Call
Any Means Necessary
Bang Your Head
Bloodbound
Steel Meets Steel
Last Man Standing
Renegade
Let The Hammer Fall
The Dragon Lies Bleeding
The Templar Flame
Glory To The Brave
One More Time
Hearts On Fire
Bilder från mig och Jacob Jexmark hittar ni HÄR
Skribent: Jonas Persson
