Live: Kyuss Lives! på Metaltown, Göteborg
15/6-2012
Backdropen med den stora gulröda ökensolen hänger på plats och det vankas stoner rock från Kalifornien. Publiken är skäggig och förväntansfull, alla i sina bästa boots. Innan vi vet ordet av dundrar det loss i stärkarna och ett extremt hårt trumintro träffar och trycker mot våra bröstkorgar.
Kyuss Lives! slösar inte en sekund på förspel utan går rakt på sak. Första låten ut är Hurricane och ljudet är grymt bra, särskillt trummornas som är så tungt att jag nästan smäller av. ”Det här bådar gott” hinner jag precis tänka innan vi möts av en röst som näst intill gör ont i öronen. Jag vet inte om det är sångarens eller ljudteknikerns fel men det låter väldigt skräpigt. För att inte låta detta förstöra konserten redan från start försöker jag ignorera rösten en stund och hoppas att teknikerna putsar rent den under tiden.
Bara en halv låt in på spelningen har jag gett bandet en andra chans och somliga medlemmar tar den, andra inte. Gitarristen och nykomlingen Bruno Fevery är stencool ut i fingerspetsarna, leker med pedaler och ger oss sköna, flummiga solon med ett eget och intressant sound. Resterande personer står mest still, gör vad de ska och får den stora scenen att se väldigt mycket större ut. För stor.
Kyuss lever! Eller? Svänger gör det tack vare att låtarna är så bra i sig men showen är så gott som död. Det märks att alla är duktiga musiker som kan sin grej men det stannar ungefär där. Att vi sedan inte får ett enda mellansnack under spelningen gör inte heller saken bättre, det ovana örat förstår knappt vad som är break eller ny låt. Trist och opersonligt.
Stoner rock är lite lurigt live. Det kan antingen vara extremt jävla jättetungt eller så kan det vara trött och tråkigt. Jag hittar aldrig riktigt hem den här gången men det verkar jag nästan vara ensam om. Trots det lama framträdandet och den glesa publiken hör jag endast positiva ord från människorna runt mig. ”Det är jävligt speciellt vettu, jag gillar det” säger någon till sin polare och en okänd snubbe en bit bort svarar ”det är klart man gillar det!”.
.
Jag är inte helt hänförd av Kyuss Lives! och John Garcias röst fortsätter att låta skräpig igenom hela spelningen, stundtals skär den sig verkligen mot resten av musiken. De ska dock ha en tumme upp för den härliga setlisten som låter oss lyssna till och njuta av bland annat Thumb, 100 Degrees och Green Machine.
Avslutningsvis får vi ett hastigt ”Thank you very much” innan bandet nästan springer av scen för att spä på känslan av opersonlighet. Tack och hej.
Bäst: Gitarrljudet och valet av låtarna.
Sämst: En död och opersonlig show.
Betyg: 5/10
Text: Michaela Hult
.
Foto: Nicklas Blücher
