LIVE: Marky Ramone’s Blitzkrieg på Debaser Slussen, Stockholm
4 augusti 2012
När Marky Ramone’s Blitzkrieg kommer till huvudstaden för att spela uteslutande Ramones-låtar så går det att se på det på två olika sätt. Antingen som en legendar som försöker hålla arvet levande, eller som en legendar som kommer hit med sitt coverband. Hur du än väljer att se på det så går det inte att komma ifrån det faktum att det här är pinsamt dåligt.
När kvällens tilltänkta andra dragplåster, Michale Graves (mest känd för sina sånginsatser i Misfits), inte dyker upp utan istället ersätts med en helt okänd sångare (vars namn inte går att finna trots innerligt googlande) så börjar jag få onda aningar. Jag träffar på folk i publiken som är så missnöjda med denne sångare att de lämnar Debaser Slussen redan efter ett par låtar. Likaså förblir resten Marky Ramones band namnlösa då de inte presenteras. Men unga är de. Jag ställer mig frågande till om någon av dessa ens var påtänkt när Ramones började massera folks trumhinnor med sin snälla punkrock.
Problemen är flera. Det är inte bara sångarens insats som får skeppet att sjunka. Det faktum att de försöker få det att framstå som en spelning med Ramones ökar bara känslan av att detta är coverband. När de dessutom snor Dee Dee Ramones kännetecknande ”ONE-TWO-THREE-FOUR!” inför varje låt blir det bara pinsamt. Många av de uppemot 30 låtar som spelas saknar helt känsla och spelas på rutin. Visst går publiken igång på klassiker som Sheena Is A Punkrocker, Rockaway Beach och Pet Sematary. Men halvvägs in i spelningen är publiken märkligt stillastående och börjar egentligen inte göra väsen av sig förrän avslutande Blitzkrieg Bop.
Bandet manglar sig igenom hela Ramones karriär, och lyckas på vägen förstöra personlige favoriter som Chinese Rock och Today Your Love, Tomorrow The World. Dock finns det stunder när det faktiskt är riktigt bra också, även om dessa är lätträknade. Och korta. En av dessa stunder är Commando, som framförs oklanderligt. Men när allt kommer omkring så är den enda anledningen till att jag står kvar i publiken hela spelningen att det trots allt rör sig om Ramones-låtar. Hade Joey, Johnny och Dee Dee hört vad deras forne bandkamrat gjorde med deras låtskatt hade de vänt sig i graven. Eller åtminstone höjt handen och visat fingret.
Bäst: Commando.
Sämst: Coverbandskänslan. Att arvet efter Ramones inte behandlas finare.
Betyg: 3 / 10
// Jimmy Rimsby
Foto: Christopher Mason
