17/3 – 2012
”Nu har ni gjort mig på strålande humör era jävlar” utbrister Ralf glatt när han tittar ut över 850 svettiga människor i ett utsålt KB.
Jag tänker göra en jämförelse mellan KB konserten och den som skedde rum under deras turnépremiär den 24 februari i Helsingborg på The Tivoli, recensionen därifrån kan ni läsa HÄR. Konserterna är lika varandra förutom några viktiga samt oviktiga faktorer som spelar in. Precis som i Helsingborg och resten utav denna turné spelar Mustasch första till sista låten från deras senaste album Sounds Like Hell, Looks Like Heaven. Några småsaker är att vi ikväll slipper höra fotbollssnack från Ralf, han nämner sina älsklingar Blåvitt endast två gånger. Även hans visdomsord/ordspråk har tonats ner, i Helsingborg fick vi ”Så ska det låta när man bjuder på tårta” och ikväll får vi ”klappa takten sista katten”. Nu kommer vi till det viktigaste och det är två faktorer som skiljer kvällens spelning från Helsingborg, det är publiken samt bandet! I Helsingborg var inte publiken särskilt taggade vilket jag kan förstå då inte många var bekanta med Sounds Like Hell, Looks Like Heaven som endast var 24 dagar gammal. Nu, tre veckor senare visar Malmö att de har gjort sin läxa och lyssnat in sig på albumet och det finns endast ett fåtal som inte sjunger med i varje låt. Redan efter fjärde låten Cold Heart Mother Son har Malmö-publiken röjt mer än Helsingborgs dito gjorde under hela konserten.
I Helsingborg kändes Mustasch lite trötta och då dröjde det till extranumren, de gamla hitsen innan de började spänna sina muskler. Ikväll är de större och mäktigare än någonsin vilket beror på den engagerade publiken som ger dem energi och spelglädje. Under låtar som Down In Black och I Hunt Alone överröstas Ralfs sång, även i nyare alster som It’s Never To Late och Dead Again.
Det går fort, inledande riffet på Speed Metal till sista ackordet i I Don’t Hate You känns som femton minuter istället för 45 minuter.
Det märks verkligen att Ralf är på gott humör! Det blir extra mycket obligatorisk allsång, under Black City leker han dirigent och visar när vi ska sluta sjunga. Under I Hunt Alone hoppar han ner från scenen med en Jack Daniels flaska där han bjuder kille som tjej givmilt på klunkar och kyssar. Han ställer sig även mot kravalstaketet och sprutar upp whiskeyn mot taket varpå en kille bakom mig skriker ”Ditt jävla rövhål, så gör man inte med sprit”. Efter att hela konserten är slut så crowdsurfar han bort till merchandiseståndet och börjar sälja tröjor. Den enda invändningen jag har är i slutet när han knäpper upp sina byxor, börjar torka sitt kön med en handduk för att sedan slänga ut den till någon (o)lycklig i publiken. Sist de spelade på KB gjorde han helikoptern, jag är väldigt glad att jag slapp se detta beteende ikväll.
Resten av bandet då? Jag får inte förglömma dem, speciellt inte när spelglädjen är så stor. David visar gång på gång att han mycket väl kan vara en av Sveriges bästa sologitarrister med både snabbhet och teknik, speciellt i låtar som Cold Heart Mother Son, Down In Black och Black City eller vänta lite, hans spel genom alla låtar är mästerligt! Även hans bakgrundssång är riktigt bra.
Mats, denna koncentrerade man får fram ett leende på sina läppar då och då! Med sin bas får han fram några riktigt sköna grooviga slingor, speciellt under ett jam i mitten av Herasy Blasphemy.
Jejo, en av höjdpunkterna från Helsingborgs spelningen är strået vassare ikväll. Till skillnad från Helsingborg bjuder han på ett trumsolo ikväll. Jag är allergisk mot trumsolos då jag anser att de inte medför något annat än utfyllnad men tillsammans med den mäktiga ljusshowen ser det hela ut att gå i slow-motion plus det låter löjligt bra och han får med sig publiken. Jejo tillför väldigt mycket energi till sina kamrater så jag hoppas verkligen att han får stanna kvar i bandet efter turnén.
Ralf och Co. gör ännu en mästerlig konsert, Mustasch är ett sådant band som bara blir bättre för varje konsert, anledningen till det är att de inte bara bryr sig om pengar utan även musiken och sina fans. Denna konserten är ett litet jubileum för mig då det är min tionde gång med Mustasch, jag hade velat se fler gamla låtar som Parasite och 6:36, nu ska jag inte vara alltför girig och begära mer, inte efter en sådan här upplevelse. Hatten av för Mustasch.
Bäst: Energin, spelglädjen och ALLT!
Sämst: Ingenting!
Betyg: 10/10
Setlist:
Speed Metal
The Challenger
It’s Never Too Late
Cold Heart Mother Son
Morning Star
Dead Again
Your Father Must Be Proud Of You
Destroyed By Destruction
I Don’t Hate You
Northern Link
Down In Black
Heresy Blasphemy
Mine
Bring Me Everyone
Black City
I Hunt Alone
Double Nature
Bilder från mig och Ellen Nilsson hittar ni HÄR
Intervju med Mustasch innan spelning hittar ni HÄR
Skribent: Jonas Persson
