Live: Pain på Metaltown, Göteborg
16 juni 2012
Ett konstaterande: Peter Tägtgren är ett musikaliskt geni samt den enda artist som spelar på Metaltown 2012 två gånger med två olika band plus hoppar in och gästsjunger med ett tredje. Under gårdagskvällen kunde vi se honom i ett av Sveriges hårdaste death metal band, nämligen Hypocrisy, idag ser vi honom i Pain och lite senare tillsammans med Sabaton.
Tägtgren grundade Pain 1996 med avsikten att framavla en blandras av metal och elektronisk musik. Sexton år och sju album senare är musiken lika svensk som Göteborgsdöds och kebab (källa: Metaltown 2012 programblad).
Detta är andra gången jag ser Pain live, första gången var 2006 under Göteborgskalaset och då blev jag helt överrumplad över hur hårda Pain var live jämfört med albumen.
Denna tidiga eftermiddag är inte annorlunda. Den 45-minuter långa spelningen startar med ett intro på några minuter, bandet kommer ut på scen och Peter är iklädd en tvångströja med vitt smink i ansiktet och svart smink runt ögonen, allt för att se lite mer galen ut. Så fort Tägtgren tar sina första ackord på gitarren exploderar det från två kanoner varpå undertecknad och säkert en hel del andra ur publiken får en hjärtattack, explosionen följs av en massa gnistor som skjuts högt upp i luften, Peter skriker rakt ut i mikrofonen sedan är jag såld. Vi får en intensiv och sympatisk spelning där resten av konserten är lika mäktig som början. Det finns dock en stor nackdel och det är mikrofonen, den är så låg att det ibland är svårt att urskilja vad Tägtgren sjunger.
.
.
”Är ni bakfulla? Fan vad härligt, det är jag med”, säger en relativt pigg Tägtgren, han är inte alls i lika god form som under gårdagagens spelning med Hypocrisy men tillräckligt för att göra felfria Dirty Woman, Great Pretender, Monkey Business och Same Old Song. Varför jag nämner just endast Tägtgren är för att det är han som är huvudpersonen och den stående medlemen i Pain. Sist jag såg dem 2006 var han ackompanjerad av två kvinnor på gitarr samt bas.
Efter Same Old Song står alla tre böjda ner mot marken och ett monotont ljud sjuder från högtalarna. Efter ungefär en minut kommer introt till sista låten igång och publiken blir helt till sig, den som kan sin Pain och har kollat på Voxpop i sin ungdom vet att det är Shut Your Mouth. Kanonerna exploderar en gång till och fyller himlen med blåa samt svarta plastbitar som svävar ner mot marken. Den publik som har orkat hit sig denna tidiga eftermiddag hoppar upp och ner samtidigt som de sträcker sina nävar mot skyn.
Hade det inte varit för det låga ljudet i mikrofonen hade detta kunnat vara en av festivalens hittills bästa spelningar. Nu var det som det var, jag är dock nöjd över att ha fått se Pain ännu en gång och ser redan nu fram emot nästa gång, en intim klubbspelning är att föredra! Är det något Tätgren är bra på så är det att få med sig publiken, att skrika efter eller bara släppa loss totalt.
Bäst: Shut Your Mouth, Same Old Song och Monkey Business.
Sämst: Ljudet från mikrofonen.
.
Betyg: 8/10.
/Jonas Persson
.
Foto: Mattias Petersson
