Live: Paul Di’Anno på Metallsvenskan
25/5-2012
Självaste Paul Di’Anno, som är ute på stor turné, har stannat till i Örebro under helgen för att besöka Metallsvenskan och vara coach åt fotbollslaget Iron Maiden Scandinavia FC. Givetvis bjuder han oss på en spelning också.
Efter gårdagens gig på Harry B James i Stockholm verkar han lite mör när han kliver ut på scenen i det enorma öltältet som tar upp säkert en fjärdedel av festivalområdet. Det är helt smockfullt med folk, framför allt i baren. Paul Di’Anno frågar varför vi inte är och ser Ozzy Osbourne i Stockholm istället, han är nämligen ett fan av The Prince Of Darkness, berättar han.
Precis som vanligt kommer setlisten att bestå av en hel del Iron Maiden-låtar. Prowler spelas rätt tidigt och eftersom publiken består av mestadels Maiden-fans är jag inte direkt ensam om att uppskatta detta.
Paul Di’Anno är fenomenal på kontakten med publiken under och mellan låtarna. Han pratar om hur full han ska vara efter spelningen och att han inte har någon respekt för de andra banden utan bara för oss som är här och gillar honom (med glimten i ögat såklart). Hans pondus gör att man skäms litegrann när man råkar få ögonkontakt med honom just vid ett tillfälle när man står still för att hämta andan. Han gillar när publiken ser ut att ha kul och man vill ju inte att han ska tro att man inte har det.
Då och då sätter han sig ner på en stol och avnjuter en cigarett samtidigt som han sjunger och dricker öl. Publiken följer inte hans exempel. Att ta det lugnt på en sådan här spelning är näst intill omöjligt. Så fort Paul Di’Anno inte hör skrik från publiken undrar han om vi fortfarande lever. Vi undrar snarare om han fortfarande gör det när han sitter ner och torkar svetten ur pannan mellan (och ibland under) låtarna.
Efter en i princip fem år lång turné önskar han att han hade lika roligt som vi åskådare verkar ha. Han berättar om hur lite tid han har för familjen och säger lite skämtsamt att det nog är en till skilsmässa på gång snart. Har man läst hans självbiografi The Beast vet man att han kan vara en riktig slagskämpe och han känner att han måste berätta för oss att han minsann inte är rädd för någon, om vi skulle vilja slåss lite. Han är riktigt kaxig genom hela spelningen och kallar alla för ”pussies” men låter oss även veta att han älskar oss och att vi måste dricka ansvarsfullt ikväll.
Hans röst låter näst intill gudomlig när den ekar ut i tältet och jag undrar lite över hur hans röst fortfarande kan hålla så bra. Borde den inte vara mer utsliten vid det här laget?
Charlotte The Harlot är en av spelningens höjdpunkter fram tills elen dör. Ljud och ljus slocknar helt mitt i låten. Publiken buar och Paul Di’Anno ser ganska road ut när han ursäktande sätter sig ner på scenen tillsammans med sina musiker och dricker öl medan teknikerna springer runt och fixar och donar. Det tar inte många minuter innan ljudet fungerar igen och Paul Di’Anno barskt meddelar i mikrofonen att han vill träffa teknikerna backstage efter giget. Skrattsalvorna som hörs visar att publiken fortfarande är med.
Jag blir fantastiskt glad när han kör vidare från samma ställe där han blev avbruten och man glömmer genast bort att det blev ett litet avbrott. Han fortsätter sedan med publikfavoriten Killers. Han börjar se rätt ansträngd ut vid det här laget men rösten håller fortfarande.
Nackdelen med denna spelning är att folk inte verkar hitta den kluriga ingången till området närmast scenen. Detta resulterar i att området vid baren är smockfullt och kön för att köpa öl är milslång (nåja, riktigt så stort är inte tältet i och för sig). De som faktiskt har ställt sig längst fram kör på som tusan i alla fall. Respekten som publiken har för Paul Di’Anno märks tydligt av när han knappt behöver vifta på handen för att få publiken att hoppa.
Running Free är, inte helt oväntat, låten som får tältet att nära på lyfta från marken. Efter den lyckas publiken övertala Paul Di’Anno att vara lite busig och köra en låt till, även fast han inte får ha mer tid på scenen egentligen (enligt honom själv). Detta tackar jag högre makter för eftersom han väljer att avsluta spelningen med sin grymt fantastiska cover på Ramones låt Blietzkrieg Bop.
Elen på Metallsvenskan har uppenbarligen valt att stundtals inte samarbeta alls i år. Det är en synd att bli avbruten mitt i en Iron Maiden-låt enligt mig och det var riktigt tråkigt att allt plötsligt bara dog. Paul Di’Anno tyckte dock att det var skönt med en liten extra paus och publiken stördes inte speciellt mycket av det lilla avbrottet som tur var. Jag är grymt imponerad av hur bra han låter när han sjunger trots att han ser så sliten och trött ut. Frågan är bara hur länge han kommer att orka fortsätta turnera.
Bäst: Running Free och covern på Blietzkrieg Bop.
Sämst: Kan ni nog lista ut själva efter att ha läst recensionen.
Betyg: 8/10
Fler av Emmas bilder hittar ni HÄR.
Text: Annelie Tottie
Foto: Emma Morén
