2012-04-06
Earache Records
Rival Sons är det senaste stjärnskottet på den amerikanska rockhimlen. Inte sedan Wolfmothers genombrott har ett band med retro-sound från 70-talets första hälft fått en sådan hype som Rival Sons. Bandet startade 2008 men har redan hunnit turnéra med och öppna för band som Judas Priest, AC/DC, Alice Cooper, Kid Rock och Black Stone Cherry. De har uppträtt på Indy 500 (en av världens största sporthändelser varje år) år 2011 och nu är de ute på en i stort sett slutsåld Europaturné i eget namn.
Innan konserten får jag möjlighet att intervjua bandets trummis Mike Miley som berättar att nyckeln till bandets framgångar är äktheten och ärligheten som de bjuder sin publik på. För Rival Sons är det allra viktigaste att bjuda på något äkta, något farligt och spontant. Live-seten får aldrig vara förutbestämda eller genomföras slentrianmässigt, det ska bygga på känsla och energin i stunden.
När jag kommer in på Sticky så är lokalen helt full, ca 400 personer står och trängs hela vägen från scenen och bak till baren, där Amaranthe-Jocke agerar bartender denna kväll. Bandet går på vid kvart över nio. Det är med en sällan skådad övertygelse som de drar igång den enormt svängiga Torture från den självbetitlade EPn som släpptes 2011.
Sångaren Jay Buchanan har låtit håret växa ut, vilket passar riktigt bra ihop med hans skinnjacka, tajta jeans och svinsnygga vita skor. Han ser ut som en blandning av Ian Gillan, Joe Cocker och Jim Morrison, så som de såg ut under
sina glansdagar. Basisten Robin Everhart står lugnt och stilla på sin sida och levererar snortajta basgångar iförd gubbkeps och Elton John-brillor. På andra sidan har vi gitarristen Scott Holiday som iförd skjorta, sjal, solbrillor och tuff ansiktsbehåring visar hur man ska använda en Gibson Firebird (vilken han plockar fram lite senare i setet).
Mike nöjer sig med en extra v-ringad Mick Jagger-tischa och pannband. Mer behöver man inte för att slå på skinn som John Bonham på 70-talet.
I andra låten, Burn Down Los Angeles, börjar man verkligen förstå alla
hyllningar som kommit efter bandets konserter i Malmö och Stockholm. Det svänger något fruktansvärt, samtidigt som Jay visar att han är en av de starkaste rocksångarna i världen just nu. Inte en enda gång under konserten märker man några tecken på trötthet eller att han inte går för fullt. Ganska tidigt i setet ber han dessutom scenteknikern att stänga av fläkten på
scen då han vill svettas och komma i rätt stämning hellre än att få håret blåst som David Coverdale.
Med Rival Sons är det svårt att undgå att nämna Led Zeppelin, speciellt i den extremt Zeppelin-doftande Gypsy Heart. Det är ett enormt groove som vi bjuds på. Scott låter slide-gitarren tala över Robins väl avvägda basgångar och Mikes Bonham-takter.
Tredje singeln från Pressure & Time, Face Of Light, drar ner tempot en aning och skapar istället en härligt drömsk stämning inne på Sticky. Här visar Jay att hans bakgrund som singer/songwriter verkligen är en stor tillgång för bandet och det är på ett karismatiskt, men samtidigt lite introvert, sätt som han sjunger ut sin själ.
I Get What´s Coming märker man att publiken är totalt såld, inte en person
står stilla. De individuella prestationerna på scen är enastående och det är ett
riktigt samspelt band vi får se. I On My Way från debutplattan Before The Fire från 2009 bjuds vi återigen på lite soul, vilket är perfekt avvägt innan de återigen går på som en ångvält med monstret All Over The Road. Zeppelin möter The Jimi Hendrix Experience,
Humble Pie, Deep Purple, Beatles etc. Det är så jäkla bra så att det inte är sant!
Innan den obligatoriska singeln Pressure & Time, som jag själv inte fastnat för lika mycket som de flesta andra låtarna på plattan, drar de igång med den fantastiska Young Love. Här visar Jay på likheterna med Jim Morrison och det känns allmänt The Doors-influerat. Inte mig emot!
Konsertens klimax nås med låten Soul, trots att jag inte är något större fan av långsam blues framförd av vita musiker, utan mer 30-, 40- och 50-tals rå blues
à la Robert Johnson, Elmore James, Lightnin´ Hopkins och John Lee Hooker.
Det långsamma lunket fylls med så fantastiskt låtskriveri att jag kapitulerar
omedelbart. De softa verserna byggs upp och kulminerar i känsloladdade
refränger där Jay skriker rätt från hjärtat. Texten bara rullar ur honom, det är ett fantastiskt flyt och en sån naturlig soul-känsla som gör att låten bara kan lyfta och lyfta.
Hela publiken är helt i bandets våld, de bara spelar ut allt vad de har nu och
slänger in gamla hörnstenar i amerikans musik som Baby, Please Don’t Go (Big
Joe Williams) och vevar igång den egna låten Save Me.
Sammanfattningsvis så är jag väldigt tagen av konserten. Det är få band som
kan skapa en sådan enorm energi i ett rum och trollbinda en publik utan att dra
igång allsång från scen. De är bara så begåvade att de kan förlita sig på sitt
musicerande, Jays utstrålning och sitt enorma låtmaterial och bara vänta på att publiken ska gå igång på detta.
Rival Sons är bandet som alla Sweden Rock Festival-besökare måste se i år – speciellt alla som själva spelar musik och vill lära sig hur det ska gå till när det är
på allvar.
Mike berättade för mig att de redan hade nästa skiva inspelad och hoppas släppa den i augusti. Man kan bara önska att den håller samma kvalitet som deföregående släppen och att de nästa gång är tillbaka för att spela på större arenor.
Bäst: Soul och All Over The Road.
Sämst: Låtarna från Before The Fire-plattan är inte lika vassa som senare
material.
Betyg: 9/10
Setlist (extranumrena är ungefärliga):
Torture
Burn Down Los Angeles
Gypsy Heart
Face Of Light
Tell Me Something
Sleepwalker
Get What’s Coming
On My Way
All Over The Road
Memphis Soul
Young Love
Pessure & Time
Soul
I Want More
Baby, Please Don´t Go
Save Me
Viktor Skatt
