.
21/3-2012
.
Det är mars och vårvärmen fyller Stockholmskvällen. Det är dags att bege sig dit man ikväll ska vara om man känner att man vill vara någon. The. Blacklist bjuder in till releasefest för Skintrade på Debaser Slussen. Självklart är vi på plats!
.
.
Embryot till bandet Sideburn skapades på en Stockholmsklubb en natt 1997, bandet fortsatte sedan tillväxten och bandets uppställning som den ser ut idag blev klar 2003.
På utsatt tid börjar bandet sakta inta sin plats på scen. Folket som kommit kvällen till ära står ännu i baren och runt om i lokalen. Framför scenen gapar det tomt.
Bandet drar igång med sin första låt Diamonds, publiken drar sig närmre scenen, systematiskt om än trevande. Bandet spelar sina första två låtar, publiken är inte riktigt med än, det saknas en riktig connection mellan publik och band så här långt in i spelningen.
Sångaren och frontmannen Jani Kataja rycker fram en tamburin och spelar den som han aldrig spelat förr. Kanske ett försök att få igång publiken som lämnas förvirrad, dock så verkar de små barnen, ja längst fram står faktiskt 3-4 barn under 12 år och diggar, uppskatta tamburinspektaklet.
Han släpper efter en stund sin tamburin och ber publiken komma närmre för att skaka hand, folk skuttar lyckligt fram för att ta del av Janis vänliga skakningar.
– ”Ett skratt förlänger livet”, deklarerar Jani.
”KÄRLEK!” vrålar en röst utan ansikte i publik havet,
– ”Ja, kärlek det förlänger också livet och skrik.”
”SKRIIIIK!” hörs stiga från samma ansiktslösa röst.
– ”Vi kan ju konstatera att det finns en hel del som förlänger livet.”
Vid det här laget har publiken brutit ut i skrattsalvor och det är dags för bandet att fortsätta sin spelning.
Tomorrows dream har spelats halvvägs för en icke ursäktat stillastående publik. En kvinna som står nästan längst bak som under halva låten spelat luftgitarr bryter sig nu fri. Hon navigerar sig småspringande genom publiken och längst fram till scenkanten. Fler människor börjar våga röra på sig, vilket får bandet att tagga till lite.
”Jag älskar dig”, tänker jag. Det här är nämligen bra. Bandet har mycket personlighet och musiken är behaglig att lyssna på, instrumenten hamnar i lite osämja ibland, dock är det okej, det levereras en skön stämning som väger upp.
Gitarrist Morgan Zocek säger något som för mig är ohörbart.
Den ansiktslösa lösa rösten vrålar ”INDIIAAAN!” då Zocek slänger med sitt långa hår.
Monument börjar. Tamburinen har sagt farväl och en gitarr har placerat sig i sångarens händer. Monument är en sexig låt. Golvet börjar äntligen röra sig. Jag vill gärna skapa lite kärleksbarn med gitarristen… Oj, jag menar gitarr-riffen. Trummorna är inte fy skam de heller.
Det var inte så farligt va? Bandet skålar och sista låten Hold me in your light spelas.
Spasmtamburinen är tillbaka, jag suckar men accepterar ändå dess existens.
Publiken, jag ser er, ni siluetter i mörkret, jag lovar att det är okej att röra på sig. Bandet avslutar på topp, jag skyller publikens tröttmössa-mentalitet på att kvällen ännu är ung.
Setlist:
Diamonds (ny)
Wings of Sorrow
Tomorrows dream (ny)
Monument (ny)
Hold me in your light
Bäst: Mycket personlighet.
Sämst: Stundtals är de lite osams på scen.
Betyg: 8/10
.
Cervello bestiger scenen en stund efter Sideburn lämnat den, utan krock. Det tar något längre tid för publiken att fylla golvet. Det är dock med en mer alkoholpåverkad sinnesstämning och en ”nu-skall-det-tas-revansch”-blick. Något som också märks på spridda hejarop och knackande nackar.
Publiken smyger närmre och närmre scen, ljudet har förbättrats avsevärt och tonerna av C1 fyller Debaser.
Hela bandet har en otrolig scennärvaro och blicken sugs fast vid karlarna på scen.
Michel Baioni mellansnackar lite innan First time, förklarar att han är lite gammal och därför inte bara orkar köra på, höhö.
First time dånar ur högtalarna och jag slås än en gång av Cervellos snygga, renodlade sound. Kommersiellt men för den sakens skull inte det minsta enkelspårigt. Behagligt med en rå underton. Helt enkelt riktigt tajt och fullt jävla ös.
Publiken headbangar och dansar(!) om vartannat. Atmosfären suger åt sig hjärtslag och musiken pumpar i takt.
– ”ÄR NI REDO FÖR LITE ROCK N ROLL?!”, skriker Michel Baioni ut gång på gång tills han får det gensvar han vill ha av en publik som fullkomligt exploderar.
Utan ett uns av arrogans står Cervello på scen med en attityd som spottar dig i ansiktet: ”Ja! Vi föddes för att stå på scen.”
Ingen säger emot.
Instrumenten känns vid tillfällen som en förlängning av bandmedlemmarnas kroppar, jag syftar då speciellt på Fuglesangs bas och jag funderar med avund på vilka muskler han tränat upp för att få en bas att växa ut vertikalt längs med framsidan av kroppen.
Bandet avslutar med Top of the world och REM. Ett kort ögonblick under Top of the World oroas jag över att bandet förlorat sin passion. Mina nerver lugnas snabbt under REM, då publik och band förenas i en unison extatisk dödsryckning. Michel hoppar ner från scenen och ansluter sig spelande till en vild publik.
Bandet tackar för sig och lämnar scen, jubel blandas med ett halvhjärtat försök till att begära encore, men det ebbar ut vid just en begäran.
Grym början på kvällen och publiken är på topp då huvudakten Skintrade inväntas.
Setlist:
C1
Carry me home
First time
Cause I am
Top of the world
REM
Bäst: Scennärvaron.
Sämst: Lite mer prat, samverka med publiken.
Betyg: 8,5/10
Nu har lokalen hunnit fyllas upp med massa Skintrade-sugna personer. Kvällens huvudakt tar emot stora jubel när de kliver ut på scenen och ridån öppnar sig. Releasefesten för deras ”Best Of”-album Past And Present känns riktigt lyckad hittills med den grymma supporten av Sideburn och Cervello. Det blir lite nytt och lite gammalt ikväll – precis som på skivan som innehåller tolv gamla klassiker och tre helt nya, fräscha låtar. Skintrade, som alltså var ett av Sveriges största hårdrocksband på 90-talet och har en hel del grymt material, coola spelningar (som till exempel Sweden Rock Festival, Rock Am Ring och en europaturné med D-A-D) och ett Zeppelinpris (för bästa hårdrocksalbum) i bagaget, består år 2012 av Matti Alfonzetti (sång/gitarr), Stefan Bergström (gitarr/backing vocals), Håkan Calmroth (bas) och Håkan Måsen Persson (trummor/backing vocals).
Bandet väljer att starta kvällens något begränsade spelning med den uppskattade låten One By One som sedan följs av Soul Sister. Allsången är igång redan från början och det har blivit lite mindre utrymme för fotograferna framför scenen. Nu får de trängas med resten av publiken som också vill ta lite bilder, filma, eller bara dansa i takt (eller i otakt kan man se) till den ljuva musiken som dånar ut i lokalen.
Sångaren Matti Alfonzetti tar tillfället i akt att tacka publiken när andra låten är slut. Han meddelar att de är väldigt stolta och glada att vara tillbaka efter sjutton år (”Ja, sjutton år säger jag”, upprepar han) och att få ha sin releasefest på Debaser Slussen med oss. När han sedan påpekar att de inte ska spela så mycket ikväll, utan mest mingla runt och pussa oss på kinderna möts han av både fnissningar (främst från den kvinnliga delen av publiken)och jubel.
Den perfekta låten för att hålla stämningen på topp nu vore ju till exempel klassikern Sick As A Dog, tänker jag då och känner lyckoruset när det är just den låten som börjar spelas. Något (jag vet inte om det är de glada blickarna, dansen, den totala allsången, eller kanske alltihopa) säger mig att resten av publiken delar mitt tankesätt här. Jag har en utmärkt utsikt över basisten från min plats vid scenkanten och lägger märke till hans utmärkta scennärvaro. Han är dock inte den enda i bandet som ser ut att ha riktigt kul på scenen. Det här är uppenbarligen en efterlängtad återförening både från bandets och vår sida.
De kör hur som helst vidare med nya låten Falling To Pieces för att ge oss ett smakprov av hur deras nya alster låter. Personligen tycker jag att det låter riktigt bra. Det är tungt, fartfyllt och jag blir glad av att höra Håkan Calmroths basljud tränger igenom musiken precis lagom mycket. Synd att allsången, av förklarliga skäl, dör ut lite här bara. Svårt att kunna en så pass ny låt redan nu liksom. Håkan Calmroth avslutar med en fet slängkyss riktad åt publikens håll ungefär samtidigt som publiken börjar ropa tillbaka bandet (som alltså knappt hunnit gå av scenen). Det är uppenbart att fyra låtar är alldeles för lite för fansen ikväll.
Det dröjer bara någon minut innan bandet återvänder för att spela kvällens allra sista låt för oss, nämligen låten Parasite från deras första platta. Nu får sångaren nästan hela stället att klappa med händerna i luften (och han verkar vara nöjd över detta åstadkommande). Giget avslutas i bästa partystämning och med en outtalad överrenskommelse bland oss alla att vi ska befinna oss på Göta Källare den 9:e maj för att få se dem igen (och denna gång med ett helt set)!
Setlist:
One By One
Soul Sister
Sick As A Dog
Falling To Pieces
Parasite
Bäst: Sick As A Dog och basistens kärleksfulla slängkyss till oss i publiken.
Sämst: Att de spelade så få låtar.
Betyg: 8/10
Efter tre grymma spelningar går vi från Debaser Slussen med stora leenden på våra läppar och ser fram emot att få se både Sideburn, Cervello och Skintrade spela många fler gånger i framtiden.
Text: Annika Arve och Annelie Tottie
.
Foto: Sandra Thulin, fler bilder hittar du HÄR!
