Uriah Heep live på Sticky Fingers enligt Viktor Skatt
2012-08-07
Det är tre år sedan jag senast såg legenderna i Uriah Heep, sedan dess har de hunnit släppa det fenomenala albumet Into The Wild.
Från detta album ska vi få höra ett par väl valda spår under kvällen, men först av allt så ska det köpas tröja. Råsnygga t-shirts med motiv från plattorna The Magician’s Birthday, Demons And Wizards och Abominog finns till försäljning för 250 kronor, lätt värt!
Uriah Heep är ett band som bäst beskrivs med min vän Daniel Reichbergs citat: ”Det är lika svårt att bli besviken på dem som det är att bli överraskad av dem”.
Ett extremt stabilt band som alltid levererar, men då endast Mick Box är orginalmedlem så kan det aldrig bli någon riktig Uriah-magi som de skapade på löpande band under 70-talet. Man får ta det för vad det är idag, ett jäkla bra band.
16 låtar avverkas under kvällen, vilket kan kännas lite kort för ett band som har så enormt många låtar att bjuda på. Många klassiker stryks även om de levererar de största hitsen, det viktigaste är trots allt att bandet trivs med setlistan och har kul på scen.
De inleder med Against The Odds från 1995 års Sea Of Light och fortsätter med Overload ifrån Wake The Sleeper innan de bjuder på den första klassikern i form av Traveller In Time. Bandet fläskar på som alltid och underbara Bernie Shaw (sång) ser lika energisk och livlig ut som alltid. Med sin härliga utstrålning dirigerar han det fullsatta Sticky Fingers (förmodar jag, det fanns inte mycket utrymme att få in mer folk på) som han vill. Dagen till ära kan man även se en hel del folk under 40 år i publiken, vilket inte brukar vara fallet när man ser Uriah Heep!
I Sunrise kommer kvällens första gåshud, det är en fullkomligt mästerlig komposition som kör över en totalt med sitt vemodigt malande driv. Man inser verkligen vilket underrskatat band som står på scen, det är sjukt att de inte spelar på större ställen. När ska kidsen hitta de verkliga guldkornen?!
Varje turné brukar de ha med sig någon gammal goding i setlistan, denna gången bjuds vi på All My Life från Demons And Wizards-plattan.
Efter detta är det dags för högklassigt nytt material i form av I’m Ready och sedan en liten tillbakagång till 1998 års Sonic Origami med låten Between Two Worlds (som förtjänar en bättre refräng då det är en kanonlåt i övrigt).
Nu börjar värmen bli påtaglig i lokalen, det är verkligen extremt hett inne på Sticky Fingers och folk svettas som galningar. Läge att klaga? Nej!
Trevor Bolder börjar helt plötsligt spela en shuffle-rytm i D på basen, då vet man att det är dags för en av mina favoriter med Uriah: Stealin’.
Uppbyggnaden, orgeln, basen, sången, allt med denna låt är helt mästerligt.
Trevor (även känd från sin tid i The Spiders From Mars, David Bowies band, som han släppte några av rockens största klassiker med under 70-talet innan han gick med i Uriah Heep) måste få en eloge här. Hela konserten spelar han på helt sinnessjukt och levererar galet snygga basslingor, folk som tror att Steve Harris är ensam om att vara rapp i fingrarna tror fel.
Från 1982 års Abominog bjuds vi på Too Scared To Run innan det är dags att lira lite från senaste plattan: Nail On The Head och Into The Wild. Få band kan skriva så högklassigt material över 40 år in i karriären som Uriah Heep, det är till och med så att man saknar många låtar från de senaste två plattorna.
Russell Gilbrook pinar på bakom trummorna, i honom har de hittat ett riktigt energiknippe som man till och med på studioplattorna kan höra hur vansinnigt hårt han slår. Nu när Lee Kerslake inte har hälsan med sig sedan 5 år så är Russell ett grymt val som verkligen eldar på gubbarna.
När Phil Lanzon drar igång orgelintrot och Mick Box sedan kör världens hårdaste riff i låten Gypsy, då vet man att det är på allvar.
I hettan så mal Uriah ner allt motstånd totalt med det tyngsta gunget man kan framkalla, Alice Coopers band är på plats i lokalen och förhoppningsvis lärde de sig ett och annat.
July Morning är lite bitterljuv att höra live, då den är det perfekta exemplet på vad orginal-Uriah kunde göra som dagens band inte riktigt har i sig.
Bernie sätter aldrig sången riktigt, och det blir aldrig så space:at i jammet som man vill att det ska vara. Dock är det en av världens bästa låtar, alla kategorier, så det är givetvis urbra. 
Förutom deras allra mest givna låtar, Lady In Black och Easy Living, så drar de upp en massa damer på scen och kör Free ’N’ Easy från John Lawton-eran och skivan Innocent Victim (1977).
Setet kunde ha varit lite längre, men samtidigt fick folk valuta för pengarna flera gånger om. Uriah Heep levererar alltid, hoppas att de kommer tillbaks till Sverige snart igen.
Bäst: Gypsy
Sämst: Den outhärdliga värmen.
Betyg: 8/10
/Viktor Skatt
Setlist:
Against The Odds
Overload
Traveller In Time
Sunrise
All My Life
I’m Ready
Between Two Worlds
Stealin’
Too Scared To Run
Nail On the Head
Into The Wild
Gypsy
July Morning
Lady In Black
Extranummer
Free ’N’ Easy
Easy Living
Foto: Nicklas Blücher
