28/3-2012
Vain har turnerat runt i Europa de senaste veckorna och nu har turen kommit till Sverige. Med sig på resan har de det finska gänget Stala & So. På Harry B James i Stockholm skedde första Sverigespelningen för denna turné, vilket många hade sett fram emot. Med sig på turnén har Davy Vain killarna Tom Wouda (Gemini Five) på kompgitarr, Daniel Douglas på lead gitarr, Joakim Eriksson på trummor och Jonathan Ohlsson på bas. På turnén spelas endast låtar från första plattan No Respect och senaste plattan Enough Rope. De fem plattorna som gjorts där emellan lämnas orörda.
Det är precis lagom mycket folk på plats när de sköna grabbarna i Stala & So gör sig redo för att inta scenen. De står uppradade med varsin Tuborg i handen och travar upp på scenen till en trevlig melodi som förmodligen inte liknar musiken vi ska få höra dem spela ikväll, tänker jag. Mycket riktigt tystnar melodin när alla bandmedlemmar tagit sig upp på scenen och ställt ner ölen. De kör genast igång och sångaren Sampsa Astala inleder med ett ilande skrik som gör att förväntningarna på spelningen genast skjuter i höjden. Lordis första trummis som ju spelade med det bandet i hela 10 år har nu övergett sin människobestkostym och har istället lite normalare rockiga kläder på sig.
Den väldigt långa gitarristen iförd rosa lackdräkt är väldigt underhållande att titta på och de har en schysst scendekor som består av rosa och röd/svarta fjäderboor bland annat. Jag gillar deras sköna stämsång och den charmiga finska brytningen som sångaren besitter. Han säger artigt ”tack så mycket” på svenska mellan låtarna men övergår snabbt till engelska när han ska prata mer. Efter andra låten säger han glatt ”Hey, we’re missing one monitor”, vilket uppenbarligen stämmer och snabbt åtgärdas av ljudteknikern medan spelningen fortsätter i samma glada anda. De verkar nyligen ha lärt sig frasen ”visa tuttarna” på svenska och använder den lite då och då för att roa publiken.
De har inte så stor publik framför scenen, vilket Sampsa Astala påpekar och tycker att det är synd. De får i alla fall stora applåder efter varje låt. Musiken är riktigt skön men ingenting man känner att man måste dansa eller headbanga till. Publiken trivs bra vid sina bord med blickarna riktade mot scenen. Det här är ett band som ser ut att ha askul tillsammans och jag är övertygad om att de hade kört på med fullt ös även om de bara hade haft en person i publiken. Just när man sitter och tänker att det saknas något och att det hade varit perfekt om de hade dragit upp det ett enda litet snäpp så gör de just det. I sista låten rockar Stala & So skiten ur hela Harry B James.
Vi lämnas alltså just när det blir sjuhelsikes bra. Detta bådar gott inför Vains spelning eftersom man är sugen på att höra mer bra musik. Klockan har hunnit bli en bit efter midnatt när Vain äntligen kör igång och plöstligt är det väldigt mycket folk på plats. De får ta emot väldigt kärleksfulla ord från förbandet när de går förbi och tar sig upp på scenen och publiken verkar oerhört laddad. De kör igång med Secrets och det är drag på en gång. Både från bandets och från publikens sida. Ljudet hade nog kunnat vässas till en aning och sången känns lite väl låg i början men det ordnas upp rätt snabbt.
Sångaren och grundaren Davy Vain undrar om vi fortfarande är vakna. Det är klart vi är! Han säger också att han tycker att Stockholm och Harry B James är ett av de bästa spelställena och avslutar sitt lilla hyllningstal med att säga ”So now we’ve proved that we can play two songs professionally so lets start fucking around!”
De kör vidare med Icy som helt klart är en av kvällens bästa låtar. Davy Vain hoppar runt och håller igång på scenen. Det är lite synd att de andra bandmedlemmarna inte kan göra det eftersom de har ett ganska begränsat område på scenen. Vi får i alla fall njuta av ett snabbt gitarrsolo av den stilige, mustaschprydda gitarristen Daniel Douglas. Davy Vain får massor med plus i kanten av mig på grund av sina humoristiska mellansnack. Hans anekdoter om allt och ingenting är riktigt underhållande även om övriga bandmedlemmar ser lite uttråkade ut när det drar ut på tiden och de väntar på att få spela igen. Stand Up-komedi kanske vore ett extrajobb att satsa på?
När de har kommit till låt nummer åtta i setlisten, Stray Kitten Burns, börjar det bli fruktansvärt varmt i lokalen. Det märks att antalet besökare har ökat markant och att publiken rör på sig mer och mer. De har varit lite halvsega hittills faktiskt. Inte så mycket rörelse (förutom allra längst fram), men det märks tydligt att de gillar vad de hör i alla fall. Förbandet är roliga och dansar runt i lokalen. Jag står och beundrar Vains backdrop. Rött och svart måste ju vara den bästa färgkombinationen någonsin.
När spelningen lider mot sitt slut ropar publiken efter No Respect. Den får de genast höra till sin stora glädje. På de sista låtarna (framför allt på Beat The Bullet) är allsången påtaglig och leendena från dj-båset stora. När bandet har röjt klart visar min klocka 01:47. Det var alltså inte så konstigt att man var lite trött. Tur att musiken var riktigt bra, annars hade det nog inte varit mycket folk kvar i lokalen.
Det blev en grym kväll det här. Förbandet Stala & So imponerade (framför allt under sista låten som sagt) och Vain levererade som vanligt. Davy Vain var verkligen på gång ikväll och det märktes att de trivdes på Harry B James.
Setlist:
Secrets
Greener
Icy
Enough Rope
Who’s Watching You
Cindy
1000 Degrees
Stray Kitten Burns
Hot Stage Lights
No Respect
Triple X
Beat The Bullet
Bäst: Davy Vains mellansnack och Icy, om jag ska välja en låt.
Sämst: Inga bara överkroppar bland herrarna på scenen. (Jag fick höra innan spelningen att vissa bandmedlemmar brukar klä av sig).
Betyg: 8/10
Annelie Tottie
