Live: Witchcraft på Metallsvenskan
26/5-2012
Rise Above Records
.
Orange-stärkarna står prydligt uppställda på scen inför en näst intill obefintlig publik inne i Rockklassikertältet. Det är bara minuter kvar tills doom/stoner-rock bandet Witchcraft går på för att, efter en två-års paus ge oss och hemmastaden Örebro en efterlängtad comeback. Vart är alla människor, och kommer ljudet från soundchecken borta på stora scenen att störa spelningen? Det är första gången jag ser Witchcraft och jag vill såklart att upplevelsen ska bli så optimal som möjligt. Orosmomenten ligger och trycker i bakhuvudet men jag är förväntansfull.
.
.
Ganska snart tystnar bakgrundsmusiken i tältet och ett långt intro smyger sig på. En trollsk melodi letar sig genom ut till oss genom röken från både rökmaskin och cigaretter under tiden bandet kliver på scen. De står stilla däruppe och vi får vänta. Introlåten mynnar sakta ut till intet och en oväntad explosion av hårda trummor, råsköna riff och kraftfull sång sköljer över oss. Leendet på mina läppar är stort.
.
.
Inför andra låten, No Angel Or Demon, har alla tecken på mörka moln försvunnit. Det jobbiga soundcheckljudet är som bortblåst och publiken har äntligen börjat likna en ordentlig publik – precis vad Witchcraft förtjänar. Snubbarna står och njuter i sina skägg och utsvängda jeans medans brudarna blundar, höjer armarna och rullar på sina höfter. Det svänger ta mig fan om hela tältet.
.
På scen vill jag egentligen ge en guldstjärna till allihopa men de som jag tycker står för showen är bassisten och gitarristerna. Gitarrsolona är många och medryckande. Jag har svårt att stå still, det kisas med ögonen och sträcker i nacken. Huvudrollen skickas hela tiden fram och tillbaks mellan de två, båda får ta plats och båda gör ett exemplariskt jobb.
.
Bassisten verkar mest glida omkring. Rörelserna är helt rätt och basen flyger till höger och vänster samtidigt som det slapas och lattjas ordentligt. Han glänser, helt enkelt.
.
Ljudet och prestationerna är oklanderliga men jag står och grämer mig över en sak; vad tusan har sångaren på sig egentligen? På konsert är det okej att vara ytlig, skulle jag endast bry mig om musiken hade jag likagärna kunnat stanna hemma och diggat till plattan. Är jag på spelning vill jag ha hela paketet – en upplevelse för både öron och ögon. Den här gången får jag inte riktigt ihop det visuella med musiken. Sångarens röst är så otroligt mäktig och han har den kroppsliga inlevelsen men det känns inte helt trovärdigt tillsammans med dendär tighta pikétröjan och de stora, vita mjukislikande byxorna. Tyvärr. Jag försöker att inte låta detta förstöra allt för mycket och vänder istället blicken mot bassisten som ligger inne med en vrålsnygg hårdrockslugg. Mm-m.
.
Vi bjuds på många bra låtar under kvällen men det jublas ändå högst när sångaren gått fram till micken och sagt ”Witchcraft take 1”. Alla förstår vad det handlar om och alla sjunger med till låten Witchcraft. Festen börjar sedan lida mot sitt slut men innan dess hinner vi få smaka på Schyssta Lögner, roligt att få höra en låt på svenska tycker jag. Sist ut blir If Crimson Was Your Colour och det svänger som aldrig förr. Ungefär halvvägs in i låten lägger bandet i andra växeln och det blir totalröj ända fram till tvärstoppet. Vi får ett hastigt ”Tack så mycke” och bandet går av scen med flaggan i topp. Inget extranummer, inget tjaffs utan bara tack och adjö.
.
Djävulskt kaxigt framträdande allt som allt och någonstans där i slutet börjar jag förstå grejen med sångarens underliga val av kläder – han bryr sig helt enkelt inte ett dugg om vad jag tycker. Det är självsäkert och coolt, precis som resten av showen.
.
Bäst: Självsäkerheten i musiken, allt satt precis där det skulle.
Sämst: Något glest i publiken.
.
Betyg: 8/10
.
//Michaela Hult
Foto: Dave Bertram
