Lynyrd Skynyrd live på Sweden Rock Festival enligt Viktor Skatt
2012-06-09
.
Ett band som inleder en konsert med Workin’ For MCA är ett bra band, ett band som fortsätter med I Ain’t The One är ett mästerligt band.
Lynyrd Skynyrd lägger inte fingrarna emellan när de ställer upp sin fylliga sättning på Festival Stage, till och med två körsångerskor har de med sig.
Jag hade väntat mig att de skulle köra betydligt fler låtar från senaste plattan God & Guns, som nog hade varit en textmässig hit i det väldigt sekulariserade Sverige vi lever i, men den enda vi bjuds på under hela konserten är Skynyrd Nation. Med tanke på resten av låtlistan så förstår man att de var tvungna att dra fram det tunga artilleriet från förr för att fylla den speltiden man har.
.
Man fyller på med några av mina favoritlåtar, What’s Your Name och Down South Jukin’, vilka svänger något helt vansinnigt.
Gary Rossington, Rickey Meadlocke och Mark Matejka är en gitarrtrio av rang, det finns inget bättre än gitarrister som vuxit upp på en veranda i södra USA med banjon i knät.
Sångaren Johnny Van Zant (lillebror till den avlidne orginalsångaren Ronnie Van Zant) gör ett kanonjobb, med sin sydstatscharm och ”how ´bout that y´all”-mellansnack så bidrar han till att uppehålla bandets äkthet trots de otaliga medlemsbytena. Han lyckas framföra texterna på ett jäkligt genuint sätt, vilket är extremt viktigt när man ska predika Lynyrds fantastiska lyrik som når sin peak i Gimme Three Steps.
.
.
Om jag nämnt att det svängde innan, så är det ingenting jämfört mot vad som sker när de river av J.J. Cales låt Call Me The Breeze. Jag är så imponerad av detta bandet alltså, det är underbart att se dem bränna på så intenivt att jag inte kan göra annat än att studsa runt som en galning av ren lycka!
.
Två låtar återstår och det är ingen direkt överraskning att det blir Sweet Home Alabama (vars studioversion man knappt orkar lyssna på, men live är det suveränt) och Free Bird.
Den sistnämnda är nog en av de bästa avslutningslåtarna något band kan spela, uppbyggnaden i låten med orgel, slidegitarr och en vemodig text är rent magisk.
När det sedan är dags för gitarr-crescendot och det livsfarliga dubbelsolot så står dör jag nästan. Mark och Rickey står längst ut på catwalken inför tiotusentals personer och bara solar loss som om livet hängde på det.
Jag hade velat stå där i all evighet och bara lyssna på denna dramatik och det klimax vi bjuds på, det är då man undrar vad ett liv utan rock är. Helt otänkbart.
.
Lynyrd Skynyrd visar att gammal är äldst, låtmaterialet krossar allt vi sett på festivalen innan och jag vill nästan sätta 10/10 på konserten.
.
Bäst: Slutet på Free Bird är något av det ultimata man kan uppleva i livet.
Sämst: Att konserten tog slut.
Betyg: 9,5/10
.
/Viktor Skatt
.
Foto: Mattias Petersson
