(Roadrunner Records)
3/3 -2011
Machine Head, aktuella med albumet Unto The Locust – vilken inte bara är årets bästa utan kanske tidernas bästa album, har ett rykte om sig att vara ett formidabelt live-band. Detta betyder i min värld att ett betyg under åtta skulle vara ett misslyckande och en besvikelse, även om det skulle vara långt bättre än vad många andra band presterar.
När vi pratar om Machine Head så måste vi plocka fram en egen måttstock, eftersom dessa amerikaner har imponerat mer på mig än vad något annat band har lyckats med de tidigare gånger jag har sett bandet på scen.
Efter att gruppens sedvanliga intro (Ozzy Osbournes Diary Of A Madman) klingat ut så startar bandet med I Am Hell (Sonata In C#) och sätter ribban högt för resten av spelningen. En magiska version av Locust följs av låten som jag trodde var omöjlig att spela live – This Is The End. Den lugnare nykomlingen Darkness Within lockar till allsång, liksom gamla klassiker som The Blood, The Sweat, The Tears och en version av Imperium som är bortom denna värld.
Från scen uppmanar Robb Flynn sin publik, likt marionettdockor, att headbanga, hoppa, starta ”circle pits” och sjunga hans ord. I Aesthetics Of Hate försöker publiken ta sig upp på scen (självklart på uppmaning av bandet själva), och i extranumren Halo och Davidian är det inte längre någon i lokalen som lyckas stå stilla.
För även om kvällens version av Beautiful Mourning och att basljudet ibland tar över hela ljudbilden så lyckas bandet charma över både mig och publiken på sin sida med sitt tunga gung. Och när Phil Lemmels gitarr har ljudit klart och Dave McClains träningspass bakom trumsetet är klart så finns det nog ingen som är missnöjd med kvällens spelning. Varken bland publiken eller bland medlemmarna i bandet.
Bäst: Imperium
Sämst: Beautiful Mourning
Betyg: 9/10
