26/9-2011
(Roadrunner)
Jag har funderat. Ångesten har växt fram. Jag har legat sömnlös och vridit mig i panik, med en enda tanke i huvudet; ”hur i helvete ska Machine Head kunna följa upp världens bästa skiva The Blackening?”. Unto The Locust heter det nya släppet, och har minst sagt mycket att leva upp till. Med låtar som Halo och Aesthetics Of Hate så satte denna amerikanska kvartett med sitt förra släpp ribban ofattbart högt för all framtid. Inte bara för sig själva, utan för band över huvud taget över hela världen.
Därför är det inte underligt att Robb Flynn har tagit både gitarr och sånglektioner inför inspelningen av detta album. Det är inte heller märkligt att trummisen Dave McClain tränade sitt trumspel i timtal dagligen inför och under nämnda inspelning. Efter det mässande mantrat som utgör intro till inledande I Am Hell (Sonata In C#) så brakar manglet och riffkavalkaden lös. Redan här märks det att bandet utmanar sig själva med ett gitarrspel i Autobahn-fart och en knepig sångstruktur. Under This Is The End blir det ännu bättre. Efter ett snyggt ackustiskt plockintro signerat Robb Flynn så slänger bandet in ett riff som är så nära black metal man kan komma – utan att faktiskt spela black metal. Med sitt ohyggliga tempo är This Is The End den överlägset snabbaste låt bandet har gjort. Detta till trots så innehåller låten en massa snygga melodier och en lättsjungen refräng. Skivans absoluta höjdpunk!
Hela Unto The Locust är en enda stor rifforgie, där snygga refränger, gitarrslingor, snabba gitarrsolon, dubbeltramp och en rejäl tyngd trängs under dryga 50 minuter. Darkness Within är ett lugnare stycke som avbryter manglet på ett värdigt sätt, utan att på något sätt förstöra stämningen. Locust avslutas med årets elakaste och tyngsta riff. Barnkörerna i avslutande Who We Are fyller sitt syfte (däremot kan jag inte förlåta Manowar-flirten i texten), och tempoändringen i slutet av Pearls Before The Swine är bortom denna värld.
Kortfattat så finns det något utöver det vanliga i varenda låt, och alla mina sömnlösa nätter var i onödan. Unto The Locust är en värdig uppföljare till The Blackening. Stundtals är den till och med bättre…
Betyg: 10 / 10
Bäst: This Is The End
Sämst: Att det måste ta slut…
Bättre än bäst: REPEAT-knappen!
Jimmy Rimsby
