The Darkness har sedan återföreningen inte varit lata. Ny skiva under 2012 och ett antal spelningar varje månad bevisar att de åter är att räkna med. Det finns få band som under 2000-talet skakat om en rockvärld så mycket som just The Darkness och deras partyrock med falsettsång.
Tyrol, detta smått underbara ställe, The Darkness borde kunna spela in en video här, då stället nästan känns för bra för att vara sant för bandet. Tillströmningen till spelningen är sämre än jag väntat mig, men kanske beror det på att bandet inte är lika hypat som förr och att spelningen är en av två i Sverige? Endast lite över 500 personer har köpt biljett vilket måste ses som en miss för de som inte dök upp.
När väl bandet beträder scenen och river av Every Inch of You är det som att publiken får en elektrisk stöt. Från att publiken varit in det närmaste död vid förbandets spelning till att hoppa och klappa händerna som ett gäng besatta. Själv är jag hänförd av Justin och hans sätt att hantera en publik. Ett par låtar in i setet är det som om bandet spelat en evighet. The Darkness är tillsammans med publiken ett och det blir mer intimt än vad man skulle kunna tro. När The Darkness börjar spela One Way Ticket känns det som om tiden spolas tillbaka och jag hamnar på en vild studentfest i Umeå. Det är så bra och det är så roligt, vilket även bandet ser ut att tycka. När sedan The Darkness börjar spela Get Your Hands Off My Woman är det som om publiken får ett galet ryck. Ölglas flyger i luften och Justin skojar friskt i jamet som följer låten. Det är svårt att hålla sig för skratt då han driver med en i publiken vilket jag inte är ensam om att tycka.
Även om bandet går på rutin så känns b-sidan, How Dare You Call This Love?, som en helt klart uppfrisknande bit. Man kan fråga sig vilka andra band som spelar b-sidor under en världsturné. Svaret är nog att det endast är ett fåtal. Spelningens absoluta klimax är I Believe in a Thing Called Love, vilket är bandets största hit. Publik som band formligen hoppar ur gängorna och hade bandet haft större budget skulle nog konfettin sprutat låten igenom. I Believe in a Thing Called Love är en av få låtar skrivna på 2000-talet som redan är en rockklassiker.
Spelningens avslutning är formidabel. En Radiohead-cover spelas men det är Love on the Rocks With No Ice och bandets spex med publiken som ger spelningen det absolut extra. Bandet bokstavligen rider på publiken in i det sista.
För mig tog en nära på 10 år lång väntan slut. Jag hoppas att 10 år inte kommer passera tills jag ser The Darkness igen. För Justin & co är ett band av yppersta världsklass. Få band kan spela ut och fånga en publik som The Darkness vilket jag hoppas fler människor nu börjat förstå.
Bäst: Bandets spexande och att de kör i 110% hela tiden.
Sämst: För lite folk och att det är en söndag
Betyg: 8/10
Setlista
Every Inch of You
Black Shuck
Growing on Me
She Just a Girl, Eddie
One Way Ticket
Nothin’s Gonna Stop Us
Get Your Hands Off My Woman
Love Is Only a Feeling
Friday Night
Concrete
How Dare You Call This Love?
Givin’ Up
Stuck in a Rut
I Believe in a Thing Called Love
Encore:
The Best of Me
Street Spirit (Radiohead cover)
Love on the Rocks With No Ice
