https://www.youtube.com/watch?v=kmHbBkG7nmM
”Det är så vackert här”, säger han och blickar ut över de omgivande vattnen från ett hotellfönster i ett soldränkt Stockholm, ”även om jag mest hinner se det inifrån hotellet”. Här är en musiker vars musik sålt miljoner och åter miljoner skivor världen över, med album som sålt både platina och diamant i USA. En musiker som fortsatte karriären med att bilda supergruppen Alter Bridge med sångaren och gitarristen Myles Kennedy (aktuell med Slash) som frontman. Jag träffar honom under hans resa genom Europa där han möter press inför sina kommande skivor Cauterize och Dust.
Debuten som soloartist kom 2012 med kritikerrosade skivan All I Was, där influenser från thrash och speed metal blandades med starka melodier. Han har utnämnts Guitarist of the year tre år i rad av Guitar World och rankats som den fjärde bästa gitarristen i heavy metal någonsin av Total Guitar. Ändå är det svårt att inte slås av hans ödmjuka framtoning. Möt Mark Tremonti.
Din solomusik präglas av influenser från thrash och speed, men alltid med starka melodier. Var kommer det ifrån?
– Ja, melodier är alltid den viktigaste delen av mitt låtskrivande. Jag älskar sångmelodier och har varit en låtskrivare sedan jag var runt elva år gammal. Med soloprojektet ville jag dra nytta av att kunna få fram en del av de speed metal-influenser jag haft sedan barnsben. Jag hade jobbat med samma killar, samma rytmsektion i så många år och det var inte riktigt deras grej, så jag ville verkligen gripa tag i de idéerna.
Vilken riktning tar du med Cauterize?
– Vi hade lite en rätt snäv budget på den första skivan och inte mycket tid att spela in den. Med den här skivan hade vi mycket mer tid på oss. Jag sade till Elvis [Baskette], producenten, att jag ville spela in tjugo låtar – jag vill inte blicka tillbaka på livet och se alla dessa låtar bara slösas bort. Jag vill se till att allt jag jobbat så hårt med ser dagens ljus.
– Vi ägnade ungefär fyrtio dagar åt att sätta ihop idéer. Några idéer var flera år gamla, några var helt nya, men vi gick in i studion med utkast till tjugofyra låtar och begränsade det till tjugo. Efter att ha spelat in de tjugo låtarna delade jag upp dem i två album med tio låtar på varje. De är rätt lika. Det är inte som att den ena skivan är tung och den andra långsam, eller en bra och en dålig, de är rätt lika.
Många band börjar som progressiva och övergår till att göra mer lättsmält musik över tid. Skulle man kunna säga att din musik tenderar att gå i motsatt riktning och blir tyngre och mer progressiv under åren?
– Ja, speciellt med det här bandet. De tyngre bitarna är uppenbarligen något jag bestämde mig för att göra direkt, för att få fram speed metal-influenserna, men de progressiva inslagen är något som växer fram med båda banden, Alter Bridge och Tremonti. Jag tror att det bara är en influens från vad som händer där ute. Det finns många riktigt bra progressiva band där ute som verkligen inspirerar. Vi har bara nått toppen av isberget med vad man kan göra med det.
Efter att ha bidragit med något av den viktigaste musiken inom rock och metal de senaste två decennierna, verkar du ändå utmana dig själv på Cauterize. Vad får dig att göra det?
– Tja, om du inte blir bättre blir du sämre. Jag är bara nöjd om varje skiva är bättre än den förra – om jag och bandet har utmanat sig att vidga sina gränser som artister och testat nya saker och riktningar. Om du bara gör samma sak tröttnar folk. Framför allt skulle vi tröttna själva. Fans kanske skulle vara okej med det eftersom de får höra vad gillar, men vi vill hålla det intressant för oss själva.
Cauterize bjuder på ett brett spektrum av låtar, från tunga Flying Monkeys och hårda Tie The Noose till hoppfulla Sympathy och episka Providence. Hur gör du för att skriva ett så brett spektrum av musik?
– När vi först samlades [inför skivan] jobbade vi igenom runt åtta av de tyngsta låtarna. Sedan tog jag ett kliv tillbaka och sade ”Vi behöver mer dynamik, vi kan inte bara vara tunga”. Om det bara är tungt känns det inte lika tungt. Jag ville att båda skivorna skulle vara dynamiska – båda börjar rätt tungt och slingrar sig sedan genom olika känslor.
– En sak vi gjorde på den här skivan som vi inte gjorde på den förra är att vi har en mer episk låt, Providence. När vi var färdiga med förproduktion, sista dagen, sade Elvis ”Jag är väldigt nöjd med var vi är med skivan så här långt, men vi har inte det här bandets Blackbird. Vi har inte er stora, episka låt”. Så jag sade ”På den absolut sista dagen vill du att jag ska trolla fram en låt som Blackbird?” och han sade ”Ja”. Så jag gick igenom allt mitt material och tog fram den mest gripande versmusiken jag kunde hitta och sedan skrev vi låten runt det. När vi kom till bryggan slog vi våra kloka huvuden ihop för att komma på polyrytmiken i det partiet. Jag tror Elvis kom med ett femtaktsförslag och Wolfgang [van Halen] började spela en not i det mönstret, sedan kom vi andra in och gick verkligen igång på det. Sedan började jag sjunga över det och när det var gjort skrev jag texten. Hela låten sattes ihop på en dag, mer eller mindre. Alla smådelar behövde skrivas efteråt – solot tog mig en vecka att skriva, texten tog mig ett tag att slutföra, men jag skrev utkastet till texten på plats och all musik, rytmen i den, skrevs där och då.
Man hör mycket av Wolfgang i en del av låtarna. Kan du berätta lite om hans bidrag?
– Ja, jag menar, vi vill få ut det bästa av alla så att ingen hålls tillbaka, så när vi har en basist så bra som Wolfgang vill vi att han ska glänsa och göra sin grej. Han är en enastående basist och gör rytmsektionen så mycket tajtare och intressantare.
Vilken var den största utmaningen med att spela in den nya skivan?
– Att se till att allt gjordes klart i tid, eftersom jag ville göra tjugo låtar och hade en begränsad tid att göra det på. Det tar väldigt mycket tid. Jag var tvungen att skriva tjugo låttexter. Att skriva text till tjugo låtar är väldigt svårt och jag var tvungen att skriva arton gitarrsolon, så… Man måste lära sig så mycket för att kunna spotta ut idéer till en hel skiva och det krävde en hel del arbete. Så det svåraste för mig var nog att få fram tjugo låttexter och arton gitarrsolon.
Vad är ditt bästa råd till musiker som kämpar för att kunna fullfölja sin dröm?
– Det var många år när jag skrev riktigt dåliga låtar. Ge inte upp, om du verkligen brinner för det kommer du att bli bättre och bättre. Det är inte lätt, det är verkligen inte lätt utan något man måste jobba hårt med och satsa all sin tid och kraft på och det är vad vi har gjort större delen av våra liv nu.
Hur skiljer sig rollen som frontman åt från att vara gitarrist i dina andra band?
– Det är kul – först var jag nervös över att vara där uppe, men när jag väl börjat var det faktiskt mycket lättare än jag trott. Jag oroade mig för hur min gitarr skulle låta och för hur jag skulle höra min sång över min gitarr men det är simpelt. Jag är den enklaste personen för ljudteknikern att mixa medhörning till – och jag är sångaren. Den svåraste biten i början var när låten var slut; jag är killen som måste se till så att allt flyter på och prata med publiken. ”Hey, hoppas ni gillade den låten, här är nästa!” eller ”Stå upp! Klappa händerna!” – alla de sakerna måste man lära sig med tiden. Det är bra att turnera så mycket eftersom man kan se andra frontmän och se vad som funkar för dem och försöka ta det bästa av deras idéer och göra till sina egna.
Vad är nästa steg för Alter Bridge?
– Jag och Myles [Kennedy] kommer att träffas ett par veckor i år och sätta bollen i rullning inför nästa skiva och sedan ses igen nästa år för att spela in ett album. Vi har kommit överrens om att vi vill hålla det till i runda slängar en elva låtar – ett koncist, solitt album, istället för att slänga ut typ sjutton låtar. På så sätt kan vi få ut den och verkligen lägga hjärta och själ i de låtarna. Jag tror att man gör en bättre skiva när man fokuserar på ett mindre antal låtar än att försöka släppa för många.
Vad lyssnar du på nu?
– Jag lyssnar fortfarande mycket på musiken jag växte upp med. När det gäller nyare band… Jag älskar Opeth, de är ju härifrån. Celtic Frost… alla möjliga saker. Jag lyssnar på soft rock från 70-talet jämt – jag älskar Bruce Hornsby, Rod Steward och sådant. Det beror på mitt humör.
… och vad läser du?
– Just nu läser jag Golden Son, en snabb, kul bok, men jag läser allt möjligt. Jag läste nyss ut Tower Lord vilket är en slags sci-fi-fantasy-grej. Jag är ett stort fan av sci-fi-fantasy, biografier och historiska grejer.
Game of Thrones?
– Älskar Game of Thrones. Det är boken som fick igång hela sci-fi-fantasy-grejen för mig. Men jag är nyfiken [på fortsättningen], de första tre böckerna var fantastiska och sedan tog fjärde boken en del avstickare, så… Jag undrar om de höll fast vid handlingen eller om HBO kom in och spetsade till det. I fjärde boken – spoilervarning – utelämnade de Tyrion och många av huvudkaraktärerna. Du har Jamie Lannister och Brianne och några andra men de utelämnade alla huvudpersonerna så… Fortfarande en bra bok, men det är svårt att ta åttio procent av berättelsens kärna och inte skriva om dem i hela boken.
YouTube-teasern för Cauterize hade en låtlista i Star Wars-stil. Om du vore en karaktär i Star Wars, vem skulle det vara?
– Oj… Han Solo antar jag! Han är den coola killen, haha. Jag är ingen cool kille så i en fantasivärld skulle jag vara den coola killen. Kanske att jag skulle vilja vara en Jedi.
Kommer vi kunna se en Tremonti-show i Sverige snart?
– Ja, absolut. Det blir inget till Sweden Rock [Festival] i år men vi planerar ett besök här senare i höst.
