Datum: 2014-06-14
Vissa debuterar och andra spelar med två decenniers erfarenhet i bagaget. När Rockokå i Norrtälje arrangerar Metaledition II på Backstage Bar slår de på stort och bjuder in finfolket. Noviserna i både Mercury X och Wormwood gör sin scendebut medan norrtäljes egna Månegarm, för första gången på tio år, spelar på hemmaplan. Ett sent spelschema och en taskig lokaltrafik gör att Of Fire, som avslutande akt, får nöja sig med de lokala byborna. Stockholmarna och annat pack har tyvärr fått sätta sig på sista bussen söderut. Men ingen verkar hänga läpp för det. Kvällen bjöd ändå på mycket högkvalitativ underhållning och musik.
Mercury X
Trots fantastiskt tekniskt spel så är det segstartat när Mercury X går på scen. Inte ens ortsborna verkar riktigt veta vilka grabbarna är. Kanske är det inte så konstigt, detta är en debuterande akt inom scenen. Samtidigt blir det inga bestående men av denna show. Trots tappra försök så är det en stel publik som artigt applåderar efter varje låt. Det känns snarare som att vi är inbjudna till ett rep än en riktig spelning. Med en harmonisk och rockigt osande atmosfär låter det oförskämt bra. Emellertid tänder det inte fart i brasan förrän mot de sista två låtarna. Med ett sådant starkt låtmaterial är det synd att musiken låter mer tuff än vad musikerna agerar.
Bäst: tekniskt bra musik och en hel del intressanta låtar.
Sämst: saknar en riktig glöd som skulle kunna få spelningen att lyfta.
Betyg: 5/10
Wormwood
Hört talas om folkrockbandet Åskfödd eller mer punkorienterade Norigen 1? Inte? Två av dess medlemmar huserar nämligen i Wormwood för att bidra med både folkmusik och punk till gruppens blackened rock’n’roll-orienterade ljudlandskap. Och visst är det i dessa genres debutanterna härjar. Stundom låter det dödsmetall, stundom rock, stundom doom och när allt blandas ned i grytan bjuds det på ett starkt framträdande. Det är energi från första ton där vrålaren Nine i mångt och mycket påminner om Jens Rydén från Thyrfing. Inte bara i sången och kläderna utan i hela sitt kroppsspråk. Det är så att jag som publik får skygga för frontmannens framfart. Samma intensitet kan tillskrivas övriga strängbändare även om Gustav Johansson håller sig lite väl mycket i bakgrunden. Med en bra samspelthet känns det föga missvisande att anta att kvartetten skulle kunna fylla en större scen. De spelar an på reptilhjärnan, inbjuder till röjarfest och låter lika förbannade som de ser ut att vara.
Bäst: energi från första stund.
Sämst: ljudmässigt står de inte ut från mängden… än.
Betyg: 7/10
Månegarm
När vargarna intog Bryggarsalen i Stockholm för några månader sedan gav de en stark show trots en såsig publik. När de nu spelar på hemmaplan, för första gången på ett decennium, är responsen enorm. Både långrest pack och infödingar fyller upp Backstage Bar. Kvartetten själva har, kvällen till ära, sadlat om till folkmusiker och bjudit in vänner och fränder för en unik inledning. Ett akustiskt framförande där besökarna för första gången någonsin i livetappning får höra låtar såsom Himmelsfursten, Utfärd, Hemkomst och sist (men långt ifrån minst), Segervisa. Med vän kvinnosång kontra grabbarnas mer mustiga körande blir framförandet magiskt vackert. Nästan lite själafrämjande. I kombination med publikens allsång är det så att åtminstone undertecknade blir blöt i ögat. Efter detta folkmannagilles uppträdande är det dags att sadla om och plocka fram elgitarrerna.
Sedan bandet släppte skivan Legions Of The North har låtlistan stuvats om med en likvärdig blandning svensksjunget som engelskt material Kombinationen funkar oförskämt bra, i grund och botten är det alltid Månegarm på scen. Stundom känns det till och med som om att det senare engelskspråkiga materialet slår de gamla låtarna på fingrarna. Supergungiga Nattsjäl, Drömsjäl kontras starkt av lika svängiga Hordes of Hel. Under den sistnämnda låten ligger även sångaren Erik Grawsjö en aningens högre i registret än i vanliga fall vilket inte känns allt för malplacerat.
Med denna mindre scen och mer intensiva åskådarmassa tänder det till lite extra. Gitarristerna Jonas Almquist och Markus Andé missar få toner och bjuder på ett helgjutet strängbänderi. Likaså är Erik, i sin roll som både frontman och bassist, bra mycket mer rörlig. Trummis Jacob Hallegren jobbar dubbelt upp med att både piska skinn och vara ansvarig för de förinspelade fiolerna. Framträdandet blir mer intimt vilket också märks på den humor och det mellansnack som levereras. Det är som om att en enda stor familj av brölare och knäppgökar har klämts in under ett och samma tak. Vedergällningens Tid utmynnar i kvällens starkaste allsång och som för att kontra tonhöjningen i Hordes of Hel bjuds det på en helvetisk djup tondykning under sista refrängerna på Sons Of War. Att Erik kunde gå så långt ned i registret kom som en charmfull överraskning. Till encoren bjuds det sedan på Evig Tid med bassolo och avslutande Hemfärd som för att förgylla en mästerlig kväll.
Bäst: den akustiska inledningen visar att Månegarm är lika vassa både med och utan el.
Sämst: att gå av från scen för en encore kändes onödigt och gav oflyt mot slutet.
Betyg: 9/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
