Johanna Karlsson
I början av oktober släppte Misfits, återigen med en ny lineup, skivan The Devil’s Rain via egna independentbolaget Misfits Records. Det är åtta år sedan coverplattan Project 1950 kom och hela 12 år sedan de släppte eget material med Famous Monsters. (Om vi då inte räknar med den instrumentala EP de kämpade med 2003)
Hela 16 låtar i drygt 50 minuter, det kan kännas lite långt i det här fallet. Med det kultförklarade Misfits tycker jag att det ska vara kort och koncist men med en jävla massa skräck förstås. Det kan bli lite segt mellan varven då det enbart skiner i vissa delar och partier av låtarna.
Det sega i låtarna kan dock omvandlas till något mäktigt på bara sekunder för att sedan bli rätt segt igen. Vid spår 14, Sleepwalkin’, börjar det kännas väldigt tradigt och till och med tråkigt. Sedan visar det ju sig ändå att även den låten har sin charm med de extremsömniga inslagen. Låten som verkligen lyfter hela plattan måste ju ändå vara Curse of the Mummy’s Hand! Den känns stark, som ett typiskt smäll på käften-intro eller kanske extranumret alla väntar på? Hur bra som helst!
Något som ju är väldigt typiskt för Misfits är skräcksamplingar och jag måste säga att varje gång en låt börjar med horror känner jag mig ändå säker, trygg liksom. Det blir en bra låt. Misfits känns ändå väldigt ambivalenta; mäktiga men sega, originella men rätt vanliga, hårda men ändå semimjukis. Så trots en känsla av seghet räddar de dagen och skivan med allt det där som är Misfitsigt.
För det är ju ändå Misfits och de är ju en klass för sig.
Bäst: Curse of the Mummy’s Hand!
Sämst: Seghet utan mäktig känsla
Betyg: 6/10
Johanna Karlsson
