Efter sex år som band släpper den slovenska doomkvintetten debutskivan Free Me Of The Sun. Musiken är rå och riffen speglar teman som ockultism, natur, besvärjelser och död. Vi fick oss en pratstund om färgstarka omslag och jämställdhet inom metalscenen med trummisen Mihaela Žitko, gitarristen Ema Babošek och basisten Neža Pečan.
Vad innebär titeln Free Me Of The Sun?
Ema: Albumet namngavs efter den sista låten vi skrev, vilken också är den tionde och sista låten på albumet. Titeln Free Me Of The Sun beskriver att du fridfullt accepterar döden och ersätter dagen med oändlig natt. Vi kände att det speglar albumets atmosfär och det fungerar nästan som en boktitel som sammanfattar vad som väntar för lyssnaren.
Omslaget är väldigt färgstarkt, på vilket sätt refererar det till musiken?
Mihaela: Omslaget reflekterar konceptet hos titelspåret. Vågor av blod och känslor dränker kvinnan i djupet och hon säger farväl till solens ljus och värme. I mörkret accepterar hon månen som del av livet efter detta. Jag har målat omslaget med inspiration från en fiktionär berättelse skriven av Ema.
Beskriv albumet med tre ord.
Ema: Tungt, mörkt och melankolisk.
Sex år har gått sedan du startade bandet, varför tog det så lång tid att få ut debutskivan?
Ema: Vi släppte först demon Demo (2013) som fick bra recensioner och efter det satsade vi på livespelningar runt om i Europa och lade all tid på det. Släppet av EP:n Inan (2015) blev förhastat på grund av upplevd press och flera personliga skäl. Vi ångrar det då det inte blev som vi tänkt oss. Efter det lovade vi oss själva att vi skulle låta fullängdaren ta tid och är glada att vi tog det beslutet.
Varför föll valet på att spela just doom metal?
Ema: Vi har förstås personliga favoriter men hittade vår gemensamma väg i doom metal. Vi är alla fans av Candlemass, Black Sabbath, Saint Vitus, Jex Thoth, Coven och flera andra mästare av långsamma och tunga riff.
Vad vill Mist förmedla till världen med sin musik?
Neža: Vår musik är det djupaste känslomässiga uttrycket för oss och återspeglar vår vision om världen. Musiken är den plats där vi kan sluta hålla tillbaka och fritt tala om vad som händer inom oss.
Vad innebär det att vara ett metalband till majoriteten bestående av kvinnor?
Neža: Den dagen vi startade bandet fram till den dag vi fick vår första recension för Demo möttes vi av många fördomar eftersom vi var ett band med bara kvinnor. När vi äntligen släppte eget material började folk ta oss seriöst och vi har mest fått positivt bemötande sedan dess. Tyvärr finns det undantag, särskilt vid spelningar i mindre städer eller byar. Nyligen höll vi en konsert där några besökare upprepade gånger skrek sexistiska kommentarer om vårt utseende. Vi försökte ignorera det och sedan vänligt be dem att sluta, det är kämpigt då det inverkar negativt på hela bandet och vår publik. Det är en fruktansvärd situation vi inte önskar någon. Detta är dock ett sällsynt undantag och vi är glada att vi har haft många fler positiva erfarenheter.
Tror ni att vi är på väg åt rätt håll i arbetet mot jämställdhet?
Neža: Det är svårt att se någon form av jämställdhet just nu, många människor visar fortfarande någon form av reaktion när de möter en kvinna i ett band, vare sig den är positiv eller negativ. Dagen det inte är så har vi nog nått jämställdhet. Jag inte är säker på att det någonsin kommer att hända. Vi är här för musiken, för att uttrycka oss och förhoppningsvis nå lyssnare som kan relatera till våra berättelser.
