17/11-2011
Kulturbolaget, Malmös rockmecka!
Så ofta som jag kommer hit kan jag väl snart kalla det mitt andra hem. Ikväll är det tomt, sånär som på 60 människor som sitter fastklistrade i sofforna och stolarna längs väggarna. Det är en väldigt trygg men tråkig stämning som hänger i luften och någon verkar ha lekt med rökmaskinen en gång för mycket! Det är Monster Magnets tur att rocka av våra strumpor.
Bandet som värmt upp publiken för Monster Magnet under Sverigeturnén är Black Spiders, detta band bildades tidigt 2008. Efter framgångarna med som No Goats In The Omen EP och Cinco Hombres (Diez Cojones) EP har de haft stora förväntningar på sitt debutalbum Sons Of The North som släpptes den 7/2-2011. Den har fått lysande kritik runtom i England där även den legendariska Duff McKagan från Guns n’ Roses har sagt: ”Black Spiders are pure genius”.
Medlemmar: Pete ‘Spider’ Spiby (sång och gitarr), Ozzy ‘Owl’ Lister (gitarr), Mark ‘Dark Shark’ Thomas (gitarr), Tiger Si (trummor), och Adam ‘the Fox’ Irwin (bas).
Klockan 15 minuter efter utsatt tid, antagligen för att vänta in mer publik till lokalen så tystnar musiken från högtalarna och Black Spiders smått genialiska intro sätts igång. Först hör man kyrkklockor som övergår i trummor (bongo tror jag). Tempot ökar för att sedan bli lugnt igen och vi har helt plötsligt hamnat i en westernmiljö som övergår i äkta transylvansk Draculamusik för att sedan gå in i Fantomen på operan. Det är så många olika svängningar att den passiva publiken börjar dra sig från sina bekväma platser till golvet framför scenen. Black Spiders kommer ut och det första som slår mig är hur lika de är svenska Graveyard, utseendemässigt! Musikmässigt däremot saknar de både blues och 70-talskänsla, detta är ren och skär Heavy Metal.
I 45 minuter bjuder de oss på intensiv, snabb och hård musik med en basist som har alldeles för mycket spring i benen, ibland tror jag att han ska snurra in Spider. Owl ser ut som en ung Kerry King (Slayer), fast några kilon lättare och hår på huvudet. Jag får ge en eloge till trummisen Tiger Si som mest ser galen ut, medan han energiskt slår på sina trummor ger han galna blickar till publiken. Ingen man skulle vilja möta i en mörk gränd.
Halvvägs in i konserten så uppmanar Spider publiken att skrika: ”Fuck you Black Spiders”, responsen från publiken är dålig varpå Spider utbrister ”Stockholm was better!”
Den dåliga responsen från publiken ikväll gör att Black Spiders får kämpa hårt! Med ett stort självförtroende och starka låtar gör de sitt bästa men lyckas inte ända fram till mållinjen. Energin finns hos bandet men lyckas inte smitta av sig på publiken som redan börjar tappa tålamodet och bara väntar på Monster Magnet. Det finns en risk att Black Spiders inte kommer få den stora genomslagskraft i Sverige som de har fått hemma i England.
(Intressant) fakta: Visste ni att Rock n’ Roll claps är när man klappar händerna över huvudet? Det gjorde inte jag förrän Black Spiders uppmanade oss att göra det.
När Black Spiders går av scenen så har Kulturbolagets 60 besökare förvandlats till ungefär 300 stycken. Människor börjar dansa bugg(?) och Black Sabbath hörs i högtalarna. Jag börjar diskutera Metallica & Lou Reeds skiva Lulu med en kille, vi var överens om att det kanske kan vara 2000-talets sämsta skiva, varpå han tar upp att Metallica ska göra en turné nästa år med Black Album i spetsen. Det förvånar mig inte med tanke på att många blev besvikna på Lulu. Att ett band åker ut på turné och kör sitt största eller viktigaste album från första till sista låten är inget ovanligt fenomen, speciellt inte när deras kändisskap dalar. På samma sätt kör Monster Magnet sin Dopes To Infinity, kanske inte deras största album men deras viktigaste! För att förstå denna konsert behöver man även förstå vad detta album gjorde för Monster Magnets karriär.
Dopes To Infinity är en musikalisk, berg- och dalbane-trip, som behandlar kärlek, hat, lust, lycka och desperation. Med sin psykedelisk- och fuzzig stonerrock med den största hiten Negasonic Teenage Warhead skapade Monster Magnet ett album som skulle stå emot tidens tand och mer där till.
Medlemmar: Dave Wyndorf (sång och gitarr), Phil Cavaino (gitarr), Ed Mundell (gitarr), Bob Pantella (trummor) och Jim Bagliano (bas).
När ljuset går ner i lokalen så sätts skärmen bakom trumsetet igång och något psykadeliskt mönster projiceras. Efter några minuter kommer bandet upp på scen varpå publiken jublar högt. Första låten Vertigo körs igång och det är något som inte stämmer! Jag känner ingen energi hos dem, bara en stor trötthet. Dave ställer sig framför trumsetet med ryggen mot publiken, han står där i cirka en halv minut sedan vänder han på sig och går fram till mikrofonen. När han sjunger så ser jag vad det var han stod framför, en fläkt som riktar uppåt. Efter att han sjungit fram de första verserna så går han tillbaka till fläkten – med ryggen mot publiken. Utan någon större överdrift så spenderar Dave ungefär 70 % om inte mer av konserten vänd mot publiken med håret fladdrandes i fläktens starka vindar. Efter att Vertigo är slut så fasar jag för denna konsert.
Mina teorier varför Dave så ofta står vid fläkten är på grund av hans fysik. Han åkte på en överdos år 2007, efter det bestämde han sig för att sluta med heroinet och istället letade han efter ett substitut, mat! Så, min teori är att om han inte svalkar sig med jämna mellanrum så svimmar han, ibland kan man riktigt se hur besvärad han blir av värmen och vid ett tillfälle skäller han ut en roadie för att det inte ligger en handduk vid fläkten. Dave använder knappt sin gitarr han har hängandes runt halsen, istället har de en femte medlem som antagligen har tillkommit för ett tag sedan bara för att avlasta Daves gitarrspelande. Min åsikt är att han borde lägga ifrån sig gitarren och koncentrera sig på sången vilket han gör utmärkt, rösten är lika stark som den är på skivan och när han väl står vänd mot publiken med ena foten på högtalaren och skriker i mikrofonen, då förvandlas en kass konsert till en halvdan. Bakom sin inte helt genomtänkta klädsel, skinnjacka som går ner till handflatorna samt rikligt med häng i byxorna, döljer sig en väldigt stabil frontman. 
Som jag skrev i början så har de en skärm bakom trumsetet och den känns väldigt onödig. Till skillnad från när Brit Floyd uppträde på Kulturbolaget för ungefär två månader sedan. Deras projiceringar förstärkte låtarna med videos som var relevanta. Monster Magnet loopar en B-skräck film om en man som ändrar skepnad. Det visas även en scen ur Apocalypse Now när en stridshelikopter åker över ett fält och skjuter civila viatnemeser. Ibland kommer jag på mig själv med att lägga ner mer energi på skärmen än vad som sker på scenen, främst för att Apocalype Now är en väldigt bra film och Monster Magnet gör mig besviken live.
Tillbaka till konserten! Det är inte förrän i tionde låten, Masterburner som publiken kommer igång på riktigt. Visst har det funnits några låtar där de tre första raderna har slängt sina nävar upp i luften men inte på samma sätt som nu. Masterburner är helt instrumentalisk och Dave går av scenen ut till logen, antagligen för att hämta andan. Då händer något fantastiskt hos resten av bandet, de hittar en helt ny och stor energi och tar över hela scenen, tyvärr försvinner den lika fort när Dave kommer tillbaka upp på scen. De springer runt, spelar mot varandra och man kan även se att några av medlemmarna drar på smilbanden. Det smittar av sig på publiken som varit passiva alldeles för länge och det skapas nästan en moshpit men bara nästan.
När sista låten Kings Of Mars är slut går bandet av scenen och som sig bör skriker publiken efter mer medan en fjärdedel går mot garderoben för att hämta sina jackor för att gå därifrån. Det dröjer fem hela minuter innan Monster Magnet lyssnar på sina fans och återvänder upp på scen. Första extranumret är Negasonic Teenage Warhead (-som egentligen är ett spår på Dopes To Infinity). Bandet hittar en ny energi som snabbt avtar igen tills det fjärde extranumret Powertrip kommer igång. Publiken överröstar Daves ”I’m never gonna work another day in my life” – Rock n’ Roll drömmen.
Det är dock inte förrän i sista låten Spacelord, som även är deras bästa enligt mig, som hela stället börjar göra ljud ifrån sig, klappa och sjunga!
När Dave gör ett stort ”YEAH” efter Spacelord så gör även jag det fast inombords för att det äntligen är slut! Monster Magnet må vara ett stort band men du måste vara ett ultra hardcore fan för att kunna se bortom kontaktlösheten med publiken samt energin som fattas. Nu är de bara ett dåligt coverband på sig själva. 
Bäst: Masterburner, Spacelord och Wyndorfs starka röst.
Sämst: FLÄKTEN FRÅN HELVETET!!! Ljuset är också riktigt dåligt.
Fråga: Är det inte dags att lägga konsertlivet på hyllan snart?
Betyg: 4/10
Setlist, Black Spiders:
Si, El Diablo
Stay Down
Just Like A Woman
St. Peter
Meadow
KISS Tried To Kill Me
Blood Of The Kings
Setlist, Monster Magnet:
Vertigo
I Control, I Fly
Look To Your Orb For The Warning
Dopes To Infinity
All Friends & Kingdom Come
Ego, The Living Planet
Blow ’Em Off
Dead Christmas
Third Alternativa
Masterburner
Kings Of Mars
Extra:
Negasonic Teenage Warhead
5 Years Ahead Of My Time
Hallucination Bomb
Powertrip
Spacelord
Dave Wyndorfs egna ord om turnén:
Hey friends! I’d like to take this opportunity to thank you for all your support over the last twenty years. Speaking for myself and all the members of Monster Magnet I’d like you to know how much we enjoy performing our music live and I’m sure you would agree with me when I say that live shows are the ultimate bond between artists and fans.
It’s in that spirit that I’m excited to tell you of our next live project: performing the album ”Dopes To Infinity” live in it’s entirety. When I wrote ”Dopes” in 1995 I envisioned a hard-rock, tripped-out journey exploring the many sounds and styles of the ”great psychedelic era of 1968-1974”.
I carefully sequenced the album to take the listener on a ”roller-coaster ride” of engaging words and music. I sang songs of love, hate, lust, joy and desperation in a style I hoped would fire the listener’s imagination, bringing the everyday emotions that we all share to mythical heights. Thankfully, the fans and critics told me I succeeded.
Now I’d like to bring that experience to the stage. ”Dopes To Infinity”: Live! In it’s entirety. A complete trip from beginning to end.
I can’t wait!
Länk till bilder under konserten hittar du HÄR.
Jonas Persson
