Datum: 24/09/2016
Under festivalens tredje och sista dag räknades det inte med någon tidig läggdags. Finalen från förra kvällen, Dødheimsgard, slutade först spela runt klockan två men för många innebar det bara början på en hel kväll full med festligheter, bra musik och ljummen öl. Under solens första timmar finner man dock bland annat Chris Hades från Sadistik Exekutioner rivstarta morgonen med en starköl. När solstrålarna väl börjar värma den kalla marken vaknar Hultsfred till liv. Hårdrockare som har legat i fyllecell fem mil bort hämtas och tröstas med en fet kebab, spruckna byxor tejpas ihop och diskussioner om förra kvällens uppträdanden förs mellan olika kompisgäng. Men det dröjer inte länge tills Mörkaste Smålands tredje och sista kväll drar igång med fler band än de två tidigare kvällarna sammanlagt.
Kyy
På finska betyder Kyy ”Orm”, en symbol för styrka som bandet vältrar sig i. Kvällens spelning är dessutom kvintettens första spelning utanför Finland. När de tvättbjörns sminkade musikerna väl har tagit sig upp på scenen får de tränga ihop sig rejält för att få plats alla fem. Inledningsvis verkar alla medlemmar dock ha drabbats av ”rådjur i strålkastare”-sjukan. Något som leder till en stel första låt med en trummis som råkar spela för fort medan bandmedlemmarna har limmats fast i golvet. Men efter några drag på gitarrerna öppnar bandet upp sig och visar upp ett redigt framträdande väl värt Mörkaste Småland. Bandet visar upp en gedigen guldkant på de snabbare partierna där också deras fulla potential skiner igenom. Efter genomförd konsert är det bara att konstatera att festivalens tredje dag har inletts på ett värdigt vis.
Mephorash
Innan konserten drar igång pryds scenen av ben, ockulta smycken och rökelse. Den mystiska stämningen förstärks av mörk ambient musik och snacket sprider sig snabbt bland publiken. Täckta i kåpor och ansiktsmasker drar den svenska motsvarigheten till Polska Batushka igång sin black metalritual framför en förväntansfull publik. Dock domineras låtarna av de monstruöst starka baskaggarna, som skapar en monotonitet där allt annat dränks ut. Det är fortfarande ett imponerade teater spel som levereras med djurben som slängs ut tillsammans med blod på publiken. Allt ackompanjerat med obskyra handgester från de båda vokalisterna. Trots dessa estetiska effekter är medlemmarna förlamade av sina kåpor som mest får dem att framstå som stelbenta statyer. Mephorash må leverera en intressant konstutställning men med en dåligt mixad ljudbild.
Styggelse
Efter Mephorash stillastående framträdande skiftas dagordningen tillbaks till den mindre pubscenen. Det är dags för Göteborgsbaserade black/thrash kvintetten Styggelse att plocka på publikens uppmärksamhet. Med ett inverterat kors på scenen, svart färg kletat på ansiktet och ett flak öl krävs det inte mer för grabbarna att sätta dagens standard. Gruppen går till frontalattack mot publiken och pubens dansgolv förvandlas till ett slagfält av hår, skallar och svett. Frontmannen Dennis Larsson behöver inte något mellansnack för att komma i kontakt med publiken, det räcker med att väsa lungorna ur sig och lägga i högsta växeln. När bandet rivit sig genom lika många ölflaskor som låtar är det bara till att leta efter överlevande på slagfältet.
Ragnarök
I fornnordisk mytologi betyder Ragnarök världens undergång, när gudarna krigar mot jättarna och alla de nio världarna utplånas. Passande nog lovar denna norska kvartett att bringa förstörelse och undergång till festivalen med pondusdominerat black metal mangel. Täckta i liksminkning och med vrede i sinnet traskar grabbarna ut på scenen för att rivstarta med blastbeats och väsande sång. Men efter tre minuter börjar man undra om någon tryckt på loop-knappen. Det är fri eldgivning och en kort paus mellan låtarna, inget mer. Visst faller det en del människor i smaken, men överlag har man sett allt man behöver se efter några låtar.
Trident
Trident är en svensk black/death metal supergrupp från Sveriges olika hörn. Medlemmarna stoltserar med Sacramentum, Dissection och Soulreaper på sitt CV vilket är något som få undergroundmusiker kan mäta sig med. Med ett mickstativ svept i kedjor och taggtråd som dunkas i marken drar kvintetten igång. Basisten David Lantz tar även tillfället i akt och kör ett intensivt gympapass med squats under manglet. Men trots sångaren Henri Heikkinens försök att dra igång något vidare headbang får han ingen respons från en för trött publik. Det tar tills ryktet om att en forna Dissection medlem uppträder som fler folk lockas till konserten och det blir något drag i åskådarna. Något som inte ska behövas för ett band med den här potentialen.
Tsjuder
Det är dags för ytterligare ett gäng norrmän att inta den stora scenen. Denna Oslo-baserade trio har släppt oljud i 23 år och har förtjänat sin position på festivalens största scen. Efter ett långt bomb-larm träder norrbaggarna In på scenen och inleder med en käftsmäll rakt i nyllet på publiken. Bandet röjer vidare som en snöplog på steroider och åhörarna ger en värdig respons med huvuden som slungas hejvilt medan knytnävar slängs i luften med krigisk anda. Utan rast drar norrmännen igenom sin setlist och lämnar en publik som sent kommer att glömma namnet Tsjuder. Fet bas, röjande trummor, långa nitar och ”FAEN” skrivet på magen är vad en riktigt bra black metal konsert kräver.
Sorcery
Grundade 1986 är Sandvikens egna Sorcery det äldsta bandet att uppträda under Mörkaste Småland. Bandet är kvällens enda strikt-death metal akt, vilket lockar alla som söker sig en paus från den black metal som dominerat den ljudbild som penetrerat öronen under helgen. Som svar bjuder kvintetten på en väldigt stark låtlista där deras tyngsta låtar massakrerar folkets trumhinnor. Som svar blir det redigt med gung i den lilla lokalen när bandet plöjer sig genom . Trots gedigen ålder visar gänget att de fortfarande kan leverera en redig högerkrok. Klassiskt, gungande HM-2 death metal som smakar ljummen folköl när den är som bäst!
Samael
Under dödsängeln Samaels vingar formades det schweiziska bandet av bröderna Vorph (Sång, gitarr) och Xytras (trummaskin, synt). Grundade i den traditionella black metal skolan har gruppen långsamt tagit sig över till industriell/elektroniskt territorium. Oavsett avbrottet från all extremmetall samlar bandet på sig tillräckligt med uppmärksamhet för att få festivalbesökare att utbrista ”Va, spelar Samael nu!?” och rusande tränga sig längst fram. Bandet levererar ett enormt tryck med bas och syntar som känns ända in i benmärgen. Med ett storartat uppträdande levererar schweizarna ett pampigt uppträdande värdigt intresset de drog till sig.
Sinmara
Island förknippas ofta med vulkaner, kyla och mörker. Det går även att förväxla med Reykjaviks Sinmara. Med medlemmar från Wormlust och SvartiDauði bildar denna kvintett en imponerade laguppställning bland de isländska black metal banden. Med svarta kläder, svart smink och redigt med rök undrar man om det inte är ett gäng skuggor som uppträder. Men musiken får tala och den talar i väldigt välskrivna låtar framförda av enormt talangfulla musiker. Bandmedlemmarna bjuder upp till en show värdig ett huvudnummer, men de finner sig framför en allt för trött publik. Det är endast några enstaka huvuden som guppar upp och ned och det är allt för få nävar i luften för att hedra bandet. Islänningarna låter inte detta störa dem och röjer på för fullt. Må nästa gång de kommer till Sverige vara som huvudakt.
Belphegor
Efter tre dagar och 19 band är det dags för festivalens slutnummer. När klockans visare närmar sig halv ett Är det dags för den stora finalen. I år får Österrikes egna Belphegor stå För uppgiften att vrida ur den sista svetten och orken hos årets publik. Österrikarna låter salen fyllas med människor till tonerna av domedagens kyrkoklockor medan scenen pryds av djurskallar och eld. Salen må vara fylld med människor med gedigen nackspärr med ändå lyckas den bloddrypande gruppen peppa igång publiken till att svinga hårmanarna en sista gång. Gruppen lyckas återuppliva de döda med sin militanta black/death metal. Hårdrockens ruttna ägg sticker åter en kniv i stämningens rygg när ”Heil Hitler” hörs ropas flera gånger från en individ i publiken. Sångaren Helmuth tycks dock gladeligen ignorera detta för att leverera ett värdigt avslut på festivalen. När plektrumen slängs ut till den mörbultade publiken börjar redan nedräkningen till nästa års festival.
Text: Erik Nelsson
Fler bilder kan finnas här: http://bit.ly/2dnhwu4
