Datum: 2017-09-29
Andra dagen har grytt och metalfrossan kan nu ta vid på allvar. Om tre band var nog för att göra en lite matt, kan man vänta sig ren utmattning efter dag två. Den är nämligen fullspäckad med akter från när och fjärran, vilkas sammankomst utgör Sveriges kanske största black metal manifestation. Med ett fullspäckat schema finns det alltid något att se. Och om man av någon anledning skulle (gud förbjude) tröttna på högkvalitativ metal, så finns gott om konstutställningar att fördriva tiden med. Så snart klockan slår fyra går manglet igång, med svenska Interment i spetsen.
Interment
Gruppen som fått den otacksamma uppgiften att kicka igång de morgontrötta hårdrockare, som flockats vid baren, är inga mindre än old school death metal veteranerna Interment. De låter inte den absoluta tomheten framför scen avskräcka dem, utan röjer på snabbt som fan. Här slösas ingen tid på kallprat eller att presentera sina låtar. Det krävs inte många låtar innan alla inom lyssnings avstånd vänt uppmärksamheten mot den malande dödsmaskinen, och förhoppningsvis lagt Interment på minnet som ett band att hålla utkik efter i framtiden.
Dissonansen och Vidundret
På en festival fylld med läderjackor och bandtröjor sticker två kostymklädda män ut lika mycket som flamingos. Inte bara är det premiär för finkläder på Mörkaste Småland, men även premiär för Dissonansen och Vidundret och den nya scenen vid Tempel Bryggeris bar. Duetten öppnar för en måttlig skara hårdrockare och det bjuds på en minst sagt obehaglig stämning genom konserten. Alltså tecken på att spelningen var lyckad. Duetten blandar klaustrofobiskt ylande gitarrer och tal från en prästliknande frontman om makabra scener och nihilism.
Witchery
Linköping verkar vara ett rätt tufft ställe att växa upp i, med tanke på hur många som vänder sig till metal och startar band. Ett av dessa är Witchery, som spelar occult/skräck tematisk musik. Vilket märks mest på sångaren, som mycket riktigt ser lite rädd ut. De försöker få igång folket med lite mellansnack, men inte mycket händer innan de drar de första noterna på Nosferatu. Publikhavet nästan lyser upp och det märks att bandet blir peppade över att få respons. På grund av mikrofonstrul får inte sångaren möjlighet att briljera och det hela känns rätt mediokert med enbart ett par schyssta låtar.
Cursed 13
De har inte gjort en liveshow på flera år, men har tagit det goda beslutet att värma upp sina livefärdigheter på årets Mörkaste Småland. Med pryda mustascher och polotröja bryter de verkligen mot det enhetliga “hemlös ockultist”-stilen, som verkar vara näst intill obligatorisk klädkod för besökarna. De spelar redig black metal, men höjdpunkten är när de vänder bana och pumpar ut lite smooth “blackened” jazz, och förvandlar baren till en sunkig jazzklubb. De genererar en av de mest underliga synerna genom att få skaran av lyssnare att knäppa fingrarna till de svängiga takterna, istället för att hötta med de sedvanliga “hornen”. Som ytterligare bevis på sin gentlemannamässiga stil så har de hyfs nog att tacka både folket och arrangörerna innan de banar väg för nästa band upp.
Impiety
Black metal-dyrkarna i Impeity har rest ända från Singapore för att visa oss svennar hur metal utvecklats nere vid ekvatorn. Deras dedikation är väldigt inspirerande, då musiken de sysslar med inte är den mest uppskattade hobbyn i hemlandet. Men när det kommer till själva uppträdandet så känns det inte som en lika stor ögonöppnare. Visst, de har en ordentlig stil à la norsk black metal; stillastående, bister uppsyn, lirar imponerande snabbt. Men majoriteten av tiden låter det som överdistat muller utan märkbar dynamik. Förmildrande omständigheter är dock att en gitarrsträng går av. Tyvärr känns det ändå som att de lagt ner mer tid på att designa sina präktiga läderkostymer, än att fila på setup samt framträdande.
Trepaneringsritualen
Innan mannen, myten och legenden ens ses till på scen kan man känna lukten av honom. En stark odör av lada, kadaver och murken skog sprids snabbare än man kan lyfta handen till att täcka sin arma näsa. Med huvuden beslöjat sätter herr “Th. Tot” igång sitt bakgrundsljud. Det, och hans intensiva sånginsats, visar sig vara allt som behövs för en hänförande framställning av den sort man inte upplever särskilt ofta i livet. Utan ett mänskligt ansikte att relatera till känns det hela bara bättre. Det är ingen vardaglig människa som står där, utan en personifiering av naturens oundvikliga cykel av död och förruttnelse. Men, som allt här i världen, är inget perfekt. Musiken, om den verkligen kan beskrivas som det, kan inte uppehålla sin illusion i mer än någon halvtimme då den saknade variation. Det finns en gräns för hur mycket tid man vill lägga ner på att stirra på en ovårdad snubbe som mullrar fram vokaler en timme i sträck.
The Haunted
För en gångs skull har vi ett band som vågar visa sitt missnöje med folket som insisterar på att sitta längst bak i rummet och slökolla. “Kom igen nu, det här är fan pinsamt! Jag är äldre än er” får sångaren Marco Aro fram mellan låtar. The Haunted lirar röjig death metal av den sort man inte riktigt kan relatera till ett event som Mörkaste Småland. Det märks snabbt att de har en annorlunda skara fans, då detta är första showen på hela festivalen där publiken börjar släppa loss. Säg vad man vill om musiken och framträdandet, men en sak de lyckas med är att frammana en liten moshpit. Vilket är en bedrift, då det i dessa lokaler är lika sällsynta som nykterister.
Necrowretch
Sista bandet som får inta pubscenen på fredagen är inga mindre än franska Necrowretch. Redan från första dragning av strängarna märks det att fransmännen spelar som besatta av Satan själv. Det skulle i alla fall förklara varför trummisen Ilmar Ubio kan spela så snabbt med vidöppna ögon. Trots att de spelar death metal i ljusets hastighet lyckas fansens nackar ändå headbanga i takt till manglet. När fransmännen väl lämnar scenen är det ett mysterium hur folk inte lider av akuta whiplashskador.
Gorgoroth
Tiden är kommen för kvällens efterlängtade final, och de som lyckats hålla sig vakna in på småtimmarna har släpat sig till stora scen. Har man förväntat sig en spelning med hela uppsättningen av gethuvuden, eld och lite naket blir man dock besviken. Antagligen beror det på den begränsade kapaciteten scenen har. Det man däremot får är musiken i sin renaste form, utan distraktioner. Sångaren Hoest låter lika brutalt som han ser ut, med sin underbart aggressiva attityd. Skriken river ordentligt i öronen, men tack vare en skev ljudmix så känns det efter ett tag nästan hälsovådligt. Trots det går det inte att annat än njuta, rakt igenom hela kalaset. När timmen dragit mot sitt slut så lämnar de scen utan ett ord, och en del av mig undrar om de någonsin kommer återvända. Främst med tanke på avsaknaden av folk. Förhoppningsvis tar det sig till nästa år, då Mörkaste Småland verkligen har kapaciteten för att bekvämt ackommodera flera glada fyllon.
