Vissa band behöver ingen närmare introduktion. Blotta namnet gör att till och med Svensson får ett igenkännande uttryck i ögonen. Att Motörhead faller in under denna kategori kommer inte heller som en överraskning. Denna rock’n’roll trio har anor lika gamla som genren själv och när det nu har blivit dags för Lemmy Kilmister (bas,sång), Phil Cambell (gitarr) och Mikkey Dee (trummor) att sätta fyrtio gedigna födelsedagsljus i tårtan är det med den sistnämnda som undertecknade tar sig ett snack med på Warner Musics kontor i Stockholm.
– Om jag vill börja med att diskutera vårt tjugoandra album Bad Magic eller faktumet att vi firar fyrtioårsjubileum i år, frågar Mikkey Dee. Ja, vi kör väl båda två egentligen. Både att vi släpper vårt tjugoandra album och att vi har blivit fyrtio år gamla är något som vi bryr oss mindre om. Det är bara en siffra samtidigt som det är ganska roligt. När vi skulle fira trettioårsjubileum så vet jag att Lemmy kom och sa; ”fan, jag tycker att vi skiter i all special bullshit det här året”. Då svarade jag att det ändå är många som vill fira oss varvid han kontrade med att säga; ”ja, men då firar vi nästa år istället när vi är 31 år gamla för det är ännu bättre än 30”. Det är lite så idag också, varför inte fira när vi är 42 år gamla istället?
– Samtidigt tycker jag att det är unikt och jättekul, jag skulle sitta här och ljuga om jag sa att vi totalt sket i fyrtioårsjubileet för det gör vi inte. Samtidigt går vi inte runt och tänker på det sättet. Att det sedan är tjugoandra plattan vi släpper är en fantastisk grej. Håller man två plattor så är nästan bara det en unik bravad i dagens musikbransch.
Personligen känner jag att nya skivan Bad Magic har mer liv i sig, det är första gången under Kilmister/Campbell/Dee eran som ni spelar in live i studion.
– Jag tycker att de här fem albumen vi har gjort med Cameron Webb(producent) är ett block där vi tog ett rejält steg framåt från skivan Inferno(2004). Det kommer sådana här perioder i karriären. När vi kör ut plattor så ofta som vi ändå gör, cirka en vartannat år, samt har en sådan intensiv turnéapparat som vi har så är det nästan ohörbart…
Mikkeys telefon ringer varvid han snabbt beklagar sig och går för att stänga av den. Sedan förklarar han avslappnat att Nicko McBrain (trummis i Iron Maiden) hade ringt honom mitt i direktsändningen av en annan intervju tidigare under dagen. Med till synes oberördhet och på klingande göteborgska fortsätter han sedan som om inget har hänt.
– Det här Cameron Webb-blocket har satt oss på en helt annan nivå. Både kvalitetsmässigt, låtmässigt och ”kul-mässigt”. Vad som skiljer nya plattan Bad Magic från andra album är att på denna har vi spelat låtarna live och tillsammans med varandra från början till slut. Sedan kanske Phil har gått in och ändrat solot i efterhand och finputsat någon detalj. Detta är något vi inte har gjort förut men annars är det är det nästan samma allting. Det är alltid samma sak, det är nästan en mardröm som vi kommer tillbaka till.
Samtidigt är det rätt fantastiskt att Motörhead efter så här många album fortfarande låter som Motörhead.
– Vi har ett väldigt litet ramverk att jobba inom. Med det sagt så kan jag säga att jag och Phil har skrivit låtar där Lem(Lemmy) sedan har kommit in för att stå som en uggla… ”What the fuck do you want me to write to this shit?”. Två till tre veckor senare när vi har stått på oss så kan vi lyssna igen på musiken och inse att han hade rätt och att vi borde ha gett låten till Rush eller Dream Theater. Visst går vi alla ut ur rammarna ibland men vi studsar tillbaka som om vi var fastsatta i gummiband och det är viktigt att låta som Motörhead. Motörhead är ett ramverk och det är där vi måste skriva låtarna. Samtidigt är det fruktansvärt svårt att skriva samma musik samtidigt som den ska vara ny. Motörhead är både en identitet och en livsstil hos väldigt många människor.
Har Lemmy sista ordet när det kommer till vad som ska släppas?
– Nej, men han kan bli mest sur av oss alla när vi andra är emot honom. Däremot är vi en demokrati till skillnad från Sverige. Vi försöker att förhandla fram saker så att alla är nöjda men det är vi inte alltid hela tiden. Det handlar om att ge och ta och Lem har absolut inte sista ordet. I så fall hade nog detta inte fungerat och hade jag fått sista ordet hade vi inte heller suttit här idag. Det är det som har gjort oss unika eftersom det här fortfarande fungerar. Vi är tre kugghjul som passar med varandra. Om någon av oss hade tagit över mer så hade vi dragit åt ett håll som inte är passande för oss.
Motörhead må vara ett maskineri som tycks kunna snurra i evighet. Speciellt med legendaren Lemmy bakom micken som är lika känd för sitt drickande som sina kvinnliga erövringar. Därför var det också med genuin fasa som fansen reagerade på beskedet om att Lemmys hälsa de senaste åren har börjat svikta. Lägg sedan till uppblåsta historier om hans stundande död och en journalistkår som dragit allt för kraftiga spekulationer och du har en tickande bomb av oroligheter. Plötsligt var skämtet om att endast Lemmy och kackerlackorna skulle överleva ett kärnvapenkrig ett skämt som torrt fastnade i halsen. Speciellt när kommunikationen mellan festival och publik på tyska Wacken Open Air 2013 var så knagglig att folk trodde att det var över för bandet när de gick av efter endast några låtar.
– Så här var det, och det är ganska bra att jag får förtydliga detta. Lemmy blev sjuk tidigare den sommaren. Om jag minns rätt så var det i juli det året han trillade för första gången och slog sig så illa att han var tvungen att ligga under en period. Han fick vätska och kunde inte röra på sig, helt enkelt är det så att han har blivit en äldre man. När han inte kunde röra sig så svullnade ett ben upp, sedan tog något annat över och de kunde inte dränera hans kropp ordentligt. Han har inte njurar som en sextonåring längre. Det var inga jättefarliga grejer men han kraschade. Det slutade med att läkarna sa att nu får han lägga av med en del av det han har hållit på med i sextio år.
–
Det tog väldigt mentalt på honom. Om du skulle fråga mig om jag kan lägga av med att snusa så är jag ärlig när jag säger att jag inte kan det. Lemmy var tvungen att göra en 180-sväng på cigaretter, whiskey och att sitta på kasino till en kvart innan bussen ska hämta honom inför nästa show. Han måste sova, äta och sköta sin diabetes typ 2.
– Därför ställde vi in resten av giggen under sommaren 2013. Efter en tid så mådde dock Lemmy väldigt mycket bättre, när han drog ned på allt så kom han till sist tillbaka på benen. Då valde vi att ta kontakt med Wacken Open Air igen men det visade sig att de hade fyllt vår speltid med ett annat band då vi inte var inräknade med att komma till festivalen. Kommer man dock upp på hästen snabbt så är det lättare att komma tillbaka och när Lemmy ändå mådde bättre och ville upp på den där hästryggen kände vi inte att vi kunde vänta på att nästa turné skulle sparka igång. Wacken fick då den käcka idén att låta oss köra några låtar och så fick vi själva bestämma hur många. Innan gigget snackade vi med Lemmy och sa att så fort han känner sig trött så går vi av scenen, du har visat att du inte är dödligt sjuk. Det var så mycket spekulationer i pressen.
– Vi körde sex till sju låtar och sedan sa han att det var det. Personligen tänkte jag att nu har han blivit dålig igen men så var inte fallet. Han hade på sig en gördel runt ryggen efter att ha legat så mycket så han berättade att det kändes som om någon hade satt en fackla vid korsslutet på honom. Han fick lägga tyngden på ömsom höger, ömsom vänster ben och till sist klarade han inte smärtan längre. Efter showen gick vi backstage till ett runt bord med lite högre barstolar där vi satt ned och snackade medan Lemmy drog gamla turnéberättelser.
Festivalen var väldigt dåliga på att informera om detta, vi var flera i publiken som trodde att det var över för er del.
– Ja, pressen fick panik.
Är det inte jobbigt när pressen gör en höna av en fjäder när det kommer till hans hälsa?
– Det är lite tråkigt när det gäller hälsa. Då tycker jag att media ska hålla lite mer koll och inte spekulera så mycket. Där får man faktiskt ha lite högre koll på saker än ryktet om en ny platta eller om turnébussen har pajat för något band. När det gäller kropp och själ så ska pressen ta reda på fakta och SEDAN skriva något om det. Nu chockades istället fansen och det var likadant när vi fick ställa in spelningen i São Paulo. Jag gästade Sepultura samma kväll och var tvungen att berätta för alla att Lemmy inte var döende utan bara magsjuk. Det är lite tråkigt att det ska vara på det här sättet men vi dealar med det.
Text: Cecilia Wemgård
