Muskelrock 2017 - Tyrolen i Blädinge, Alvesta (dag 1)

Datum: 2017-06-01
En gång per år, i slutet av maj och början av juni, vallfärdar hårdrockare från hela världen till lilla Alvesta för att besöka en festival som har kommit att bli ett eget fenomen. En festival som blivit den starkaste i världen och som går under epiteten Muskelrock. Här får kultbanden som aldrig kom någonstans fritt spelrum att charma sin publik och här vajar regnbågsflaggan högt för anti-rasism och anti-sexism. Med andra ord förvandlas Tyrolen till en enda stor kärlekskram i hårdrockens tecken. Därför kan det känns hårt att sätta den aggressiva recensionspennan och cynismen i arbete på en sådan solskenshistoria. Men skam den som viker sig. Området har sakta fyllts på med campingsugna och festglada hårdrockare som spelar Manowar på högsta volym stup i ett. Ett tecken på att alkoholen gått in och vettet ut för oss som mest tycker att de pälskalsongbeklädda svärdssvingande gubbarna borde ha lagt ned för flera år sedan. Med det är också ett tecken på att festen är i full gång när portarna till området öppnas.
Tungsten Axe
När de unga faluborna i Tungsten Axe inviger festivalens första dag både ser det ut som och låter som klassisk 80-tals heavy metal. Till och med hårfästat osar 80-tal. Här är det DIY heavy metal med smak av Heavy Load som står på agendan. Med andra ord bjuds det på få överraskningar där sångaren Dick Mattssons stämma är mer falsk än ren så fort tonerna pikar uppåt på skalan. Är bandet en akt som står för sig själva? Knappast. Snarare är kvartetten en modern nostalgiakt som dryper av lyteskomik och lamt scenspråk. De saknar dessutom både minnesvärda riff och refränger vilket gör att de spårlöst glider förbi i pereferin. I slutändan känns det som att bevittna en talangjakt på mellanstadiet. Det är charmigt spexigt men applåderna är enbart en artighetsmanöver.
Betyg: 2/10
Entrench
Kärnvapenkrig, death/thrash metal med tighthet och knivskarpa riff. Ja, det tar inte lång tid innan folk strömmar till när Entrench från Västerås håller låda. Det är dessutom bra fart på skutan när bandet seglar fram med den ena slagkraftiga dängan efter den andra. Här är det simpelt välspelat utan närmare krusiduller som gäller och Fredrik Pellbrink (gitarr och sång) har ett bra tryck i pipan. Dock är bandet som fastnitade med industrispik på sina positioner och stelbentheten gör att sjögången blir alltför fisjämn för att det ska imponera. Det räcker inte med att enbart stå på samma plats spelningen igenom även om hästmanen far fram och tillbaka.
Betyg: 5/10
Steel Inferno
Smaka på de två orden; stål och inferno. De rullar lätt på tungan och ger en inre bild av klassisk heavy metal med läcker attityd. Det är också precis så som det låter för danska Steel Inferno vars debut, Aesthetics of Decay, släpptes förra året. Sångerskan Karen Collatz Christensen är en tuff brud i lyxförpackning som levererar en sånginsats som är rak på sak med precis lagom jävlar anamma för att det ska vara intressant under bandets dryga timme på scenen. Här spexas det vilt med svepande rörelser och med stålbesatt blick spänner hon ögonen i den aningens glesa publiken. De högsta skriken må låta lite väl ansträngda men dessa vägs upp av ett tight strängbänderi. Det är faktiskt synd att bandet inte har en större publik att arbeta med för det är nu, i galopptaktens fart, som festivalen verkligen borde vakna till.
Betyg: 6/10
Black Capricorn
Långsamt malande doom metal med psykedeliska undertoner och något som möjligtvis kan vara en jobbigt påfrestande crash cymbal. Ja, till och med Lars Ulrich (trummor, Metallica) skulle nog gråta en glädjens tår åt det sistnämnda. Annars får en erkänna att det samstämda körsjungandet inger en mäktig känsla av storhet där Kjxu (gitarr, sång) besitter ett själsligt morrande som ger ett hårt bett. Bandets tungsinthet växer under föreställningens gång för att sluta som en mysig massage av headbangarmusklerna. Reverend Bizarre-tröjan på Kjxu är ett plus. Synd bara att bandet själva ligger närmare Electric Wizards musik.
Betyg: 6/10
Destiny
Vissa band tycks ha existerat sedan tidernas begynnelse och om inte Destiny passar in på denna beskrivning så passar inte heller Ozzy Osbourne in i Black Sabbath. Med lika delar heavy metal som power metal är denna gubbrocksgrupp lite av ett historiskt dokument över Sveriges metalhistoria. I övrigt finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Musiken gungar mysigt i takt med solens nedstigande bakom horisonten och med Jonas Heidgert bakom micken påminner detta stundom om ett glatt men blekt Tad Morose.
Betyg: 4/10
Demon Head
Danska Demon Head är lika svajigt gungiga som sångaren Ferreira Larsens sång. I övrigt är framträdandet dansant med drag av ockultism och doom metal. Med andra ord känns det som att danskarna är helt rätt i tiden och rider popularitetsvågen väl. Stundom går det dock lite väl långsamt och tempoökningarna är efterlängtade stunder där bandet skiner som starkast. Här är ett band vars musik fortfarande har stor utvecklingspotential så det ska bli intressant att se en omgång två när grabbarna bestämt sig för vilket tempo som passar dem bäst.
Betyg: 5/10
Screamer
Till tonerna av Looney Tunes och varvande motorcyklar kommer dagens första riktiga käftsmäll i form av Ljungbys egna metalkrigare; Screamer. Med en snorsnygg falsett djupdyker sångaren Andreas Wikström i orgasmiska tvillinggitarrer singerade Dejan Rosic och Anton Fingal. Utan större problem tar bandet 40 år gammal heavy metal och gör den dagsaktuell genom en snygg uppdatering till 2000-talets jargonger. Efter halva spelningen genererar bandet lika mycket jubel som deras bandnamn insinuerar och till och med de mest uttjatade flosklerna känns genuint charmanta och fräscha.
Betyg: 7/10
Blood Ceremony
Medan dagens tidigare doom metal akter har svajat rejält är Blood Ceremony en jämntjock och synthtung mysrock-resa med feel good-känsla. Alia O’Brien (sång, flöjt, orgel) besitter ett härligt sug och djup som drar en långt in i den mörka natten på ett nästan bluesigt vis. Ända sedan de bildades 2006 har bandet släppt det ena bejublade albumet efter det andra, hela fyra stycken till dags dato. Här är en kvintett som vet hur de ska spela tarotkorten rätt för att förtrolla sin publik. Kanadensarna har en samspelt gång men även en frihet i Sean Kennedys gitarrspel som känns skönt äkta.
Betyg: 7/10
Leather Leone
Sångerskan Leather kom att göra sig ett välgrundat namn i heavy/power metalgruppen Chaistain under 80-talet. Likaså kom hon att göra ett fantastiskt soloalbum (Shock Waves, 1989) som släpptes under de klassiska metalårens sista suck. Ett tjugo år långt karriäruppehåll förpassade henne ut i glömskans träsk så det var med glada miner fansen hyllade hennes återkomst till scenen 2011. Därefter har damen, som låter som en kombination av Rob Halford (Judas Priest) och Ronnie James Dio (Dio), gett sig fan på att ta igen förlorad tid. När denna rynkigare version av sitt forna jag stiger upp på scenen är det med så mycket kärlek att hjärtat blir varmt. Rösten är välbevarad och det är rena rama aerobicspasset som det bjuds på när hon stundom ålar, stundom dansar runt på scenen. Med djävulshornen ständigt uppe i luften hyllas både den avlidne vännen Ronnie James Dio och de fans som har samlats framför scenen. På sin dryga timme tillfredställer hon folk med lika delar Chastain-smycken som knognävebetonade dängor från sitt soloalbum. Leather lyckas bevisa att för vissa musiker står tiden still när de är som allra bäst.
Betyg: 8/10
Antichrist
Festivalens husband dyrkar Satan och thrash metal. Åtminstone om man ska utgå från deras senaste fullängdare Sinful Birth (2017) som uppvisar en råare personlighet och jävligare attityd. Detta förkroppsligar de på scenen i en fartfylld strapats på professionellt manér, men även om det är galet så är det faktiskt inte alls lika galet som när de intog kungliga huvudstaden tidigare i år. Antichrist är ett rutinerat liveband på både gott och ont. Oftast gott eftersom showen är fantastisk, men även på ont då de flesta showerna är den andre lik. Med detta band vet du vad du får och ikväll spelar det tyvärr inte till grabbarnas fördel.
Betyg: 7/10
Tribulation
Att death metals vampyrversion av Bo Hanson skulle få avsluta festivalens första dag kändes som en självklarhet när bandets medverkan annonserades ut i media. Med lika delar mystik som tonkonst far musikerna ut på scenen som dansanta ballerinor. Ystra krumbuktande skutt blandas vilt med liksminkning och fräsande gitarrister. Sångaren och basisten Johannes Andersson stoltserar med en kortare hårman men känns samtidigt som en mer balanserad sångare sedan dreadsen åkt av. Likaså har nytt blod blandats in i form av trummisen Oscar Leander (ex-Deathstars) som smattrar på utan större besvär. Med The Children of the Night (2015) skapade bandet en vattendelare bland sin publik då den råa och ruttna death metalmusiken svidades om i progressiv skrud. Sedan dess har också äldre låtar lyst med sin frånvaro, vilket inte ändras under denna afton. Två år in och bandets senaste skiva är fortfarande det som dominerar spelningen till lika många missnöjda grymtningar som suckar av glädje. Personligen är det en väg som bandet mer än gärna får fortsätta att vandra med stolta steg in i natten och vargtimmens kyla.
Betyg: 7/10