24/2-2012
Det vankas turnépremiär kvällen till ära och The Tivoli är helt utsålt. Här finns ett antal hundra människor av olika åldrar, allt ifrån äldre damer som kivas till yngre killar som knappt kan stå på sina ben. Men vart är alla långhåriga män med bandtröjor? Jag skymtar en eller tre i publikhavet, istället ser jag välvårdade människor med rakat hår och glasögon, hårdrockspubliken är allt rolig och oberäknelig ibland. Det finns verkligen ingen bättre publik oavsett genre då de flesta är konsertvana och även om det blir en hel del trängsel, hopp och ibland moshpits så tycker alla om varandra och utmärker sig inte på något sätt. Det är inget undantag ikväll när vi får finbesök ända från Göteborg, som jag skrev i början så vankas det turnépremiär av inga mindre än Mustasch. Dock ska vi först få lite uppvärmning från ett band vars motto är: ”Grab a bear, grow a beard and rock the fuck out!”.
Jag skulle vilja sammanfatta förbandet Funeral på det här sättet: Distade gitarrer, pulserande bas och snabba trummor synkade till en mycket snygg skrikig sång.
Medlemmar: Rasmus Bäckström (gitarr, sång), Fredrik Bäckström (trummor), Linus Nielsen (bas) och Bjoern Johansson (gitarr).
Bröderna Rasmus och Fredrik lever som de lär, deras ansikten består större delen av hårväxt, Rasmus har en väldigt kraftfull röst och skriker ljuvligt ut sin lyrik medan han spelar säkert på sin gitarr. Fredrik leder fram bandet med en enorm takt och rytmkänsla, ibland låter det dock som att han spelar sitt eget medan de andra kör sitt vilket egentligen inte är något negativt, mer varierat och kontrastfyllt. Linus har ett mer bluesaktigt sound på sina bas och ett leende på läpparna genom hela konserten. Sist men absolut inte minst har vi Bjoern, han gör knappt någon min genom konsertens gång vilket han kompenserar med sina fingrar, speciellt när han vid ett tillfälle (bokstavligen) frettar sönder gitarren. Samspelet är på topp och det blir en snygg och tung konsert som inte gör någon besviken. Funeral gör ett förträffligt jobb med att värma upp oss inför Mustasch och det är ett band jag kommer hålla mina ögon på.
Jag kan rekommendera att ni går in på deras Facebook-sida och lyssnar lite.
Nästa band ut behöver ingen vidare presentation då de flesta som läser detta redan borde känna till Mustasch. För er som har sovit under en sten de senaste tio åren kommer här en kort sammanfattning. Mustasch är ett band från Göteborg som spelar feskarrock, det är inte vilken rock som helst utan det är av den sorten som ger dig en käftsmäll samtidigt som du får en spark i magen. De har sedan starten för tio år sedan haft en karriär som bara har pekat uppåt för varje singel och skivsläpp. Med låtar som Double Nature, Down In Black, I Hunt Alone och Black City har de skrivit in sig i den svenska rockhistorien.
Den 1 februari släppte Mustasch sin sjunde fullängdare, Sounds Like Hell, Looks Like Heaven som undertecknad delade ut betyget 9/10 till, ni kan läsa om den HÄR. Nu är det dags för turnépremiär och min nionde gång med Mustasch, gissa om jag har höga förväntningar.
Medlemmar: Ralf Gyllenhammar (sång, gitarr), David Johannesson (gitarr), Mats Johansson (bas) och Jejo Perkovic (trummor).
Tonerna av Frölundas intro(?) strömmar ur högtalarna och Mustasch marscherar upp på scen i sann Mustasch-anda, utan några krusiduller kör de igång med Speed Metal som förövrigt funkar mycket bättre live än på skiva. Andra låten i kvällens ordning är The Challenger och jag räknar snabbt ut att de kommer spela hela Sounds Like Hell, Looks Like Heaven från första till sista låten eller som Ralf uttrycker det, från A till Ö.
Det är väldigt modigt av dem att de kör hela Sounds Like Hell, Looks Like Heaven när den endast är 24 dagar gammal vilket märks bland publiken då alla inte är så bekanta med albumet. Ett annat problem är att många av låtarna på albumet passar bättre i studion än live, Cold Heart Mother Son, Your Father Must Be Proud Of You och Destroyed By Destruction kommer inte riktigt upp till det klimax hos publiken som Mustasch annars så lätt brukar frambringa när de spänner sina muskler fullt ut, vilket är synd då publiken är den femte medlemmen.
Det hela känns väldigt rutinmässigt och nästan lite tråkigt men det blir ändå aldrig dåligt vilket är tack vare skickligheten och närvaron som alla i bandet besitter. En sak har förändrats sedan jag såg Mustasch förra gången och det är att Ralf inte längre är den huvudsakliga karaktären i bandet, även om han fortfarande är den som styr och den som de flesta kollar på så lämnar han utrymme till resten av bandet, mer än han har gjort innan vilket bara är positivt.
David tar sin plats som förste gitarrist, andra gången jag ser honom med bandet och jag blir bara ännu mer imponerad över hur träffsäker han är när det kommer till solodelarna, speciellt under Morning Star och Mine. Hans bakgrundssång ger även ett lyft till Ralfs sång.
På grund av att jag står på vänster sida av scenen inpackad bland vilda människor så ser jag inte Mats så bra, utan får spänna mina öron desto mer och gillar det jag hör. Ralf påpekar än en gång att han fortfarande är singel, någon som ändrar på det denna kväll?
Den andra singeln i bandet är det senaste tillskottet som värvades via Twitter, trummisen Jejo från Helsingborg. Han spelar på provanställning under den här turnén, går det bra får han förmodligen stanna! Jag har mina förhoppningar då jag blev väldigt imponerad av honom. Han känns redan väldigt tight och samspelt med resten av bandet och tar för sig en hel del. Han får gå ifrån sitt trumset, ner till mikrofonen och berätta att han lyckats övertala hela bandet att följa med och se när HIF slaktar Blåvitt vilket får publiken att jubla högt. Det är mycket fotbollssnack den här kvällen.
The man, the myth, (the wreck) – Ralf Gyllenhammar. En av Sveriges starkaste frontmän slänger ur sig uttryck som: ”så ska det låta när man bjuder på tårta” efter att publiken sjungt med i Heresy Blesphamy. Han visar även prov på sina spoken word kunskaper i form av: ”Ni kan alla komma hit, Helsingborg tar ingen skit, ni bara dricker sprit”. Ralf har pondus när han står där på en av högtalarna med ena näven upp i luften efter att ha blivit utbuad av publiken då han uttryckt sin kärlek för Blåvitt. Hans scennärvaro är komisk utan att det blir fars av det hela. Jag kan inte låta bli att le över hans självgodhet när han säger: ”Här kommer ett jäkligt gött riff” innan Morning Star, å andra sidan, han är ju inte utnämnd till Sveriges Riff-Kung för intet.
Alla medlemmar i Mustasch är huvudpersoner ikväll och det är synd att de inte kan ta ut sin fulla scennärvaro och energi, de har gått från att vara ett klubb band till ett arena band och det är just där de hör hemma.
Då var vi framme till sista låten på albumet, Northern Link, medan den spelas i högtalarna går bandet av scenen, lyckligtvis kommer de tillbaka med bravur. Publiken har visat prov på energi och engagemang under konsertens gång men nu blir det andra takter för när Ralf säger: ”Nu kommer låtar som ni känner igen” och börjar spela på Down In Black då börjar allsången på allvar som stundtals överröstar Ralf.
Under Heresy Blasphemy kommer den obligatoriska sjunga-med-Ralf-stunden – han sjunger något och vi sjunger efter. Motorljud hörs i högtalarna och alla vet vad somväntas, Black City som är en av Mustaschs bästa låtar tillsammans med nästkommande låt I Hunt Alone låter bättre och bättre för varje gång tack vare samspelet med publiken. Konserten avslutas med Double Nature och när sista ackordet är taget och ljuset släcks ner kommer något helt oväntat från högtalarna, nämligen ”And I will always love you”, Ralf mimar och gestikulerar med sina armar. Kan det vara en hyllning till Whitney Houston eller bara ett elakt skämt? Jag hoppas på det förstnämnda.
Som jag skrev innan så var detta min nionde gång med Mustasch och det är med blandade känslor som jag går ifrån The Tivoli ikväll. Utan att tveka så är de Sveriges bästa liveband men jag saknade en hel del låtar som fick lämna utrymme för Sounds Like Hell, Looks Like Heaven. Nästa gång blir det ett litet jubileum för mig och då hoppas jag att Mustasch rotar i sitt arkiv, tar fram sina bästa låtar och spänner musklerna rejält!
Bäst: Down In Black, Black City och I Hunt Alone.
Sämst: Att vissa låtar från Sounds Like Hell, Looks Like Heaven inte funkar live.
Betyg: 8/10
Låtlista Funeral:
Feed the beast
Alphamale
Squids
(RocknRoll)Salvation
Mason
Kerafyrm
Alright
Wicked witch of the west
Låtlista Mustasch:
Speed Metal
The Challenger
It’s Never Too Late
Cold Heart Mother Son
Morning Star
Dead Again
Your Father Must Be Proud Of You
Destroyed By Destruction
I Don’t Hate You
Northern Link
Down In Black
Heresy Blasphemy
Mine
Bring Me Everyone
Black City
I Hunt Alone
Double Nature
Länk till bilder hittar du HÄR.
Skribent och fotograf: Jonas Persson
