Datum: 18/3 2016
När mörkret sluter sig kring Stockholms gator är det två hungriga konstnärsakter som gör sig redo för att spräcka trumhinnor och hjärtan. De gemensamma nämnarna är två. För det första, deras egen tolkning av 90-talets black metal-scen. För det andra deras få år inom scenen.
Myrkur
Av media har hon beskrivits som black metals framtid, bland lyssnare har hon blivit en vattenklyvare utan dess like. Antigen älskar du danska Amalie Brunns enpersonsband eller så hatar du det. I en kompott där black metal och folkmusik har parats med varandra för att producera en drömskt atmosfäriskt avkomma är hypen lika stor som näsrynkandet. Med Myrkurs körer och arrangemang är livespelningar i mångt och mycket det stora eldprovet. Det är att segra eller falla. Men istället för att förlita sig på playback-spår, och riskera ett begränsat framträdande låst i precisa sekunder, satsar Amalie & Co på en hårdare framtoning. Borta är de få popiga inslagen till förmån för deras råare motpoler. Kontrasterna mellan hårt och mjukt, urkraft och häxskrin, balanseras väl där bandet förvandlas till det mässande folkväsen det faktiskt är. Ackompanjerat av ett uråldrigt dunkande på trummorna och med små dirigerande handrörelser bevisar Myrkur att uttrycket ”less is more” stämmer väl. Och mitt i allt detta står det vilda skogsrået Amalie beklätt i ömsom havsblått, ömsom mossgrönt sken. Stundom skönsjungande, stundom vrålande.
Betyg: 7/10
Deafheaven
Amerikanska Deafheaven har beskrivits som bandet som förnyat scenen, men även som en akt som ritat om hela den musikaliska genrekartan med sin cocktail av black metal, shoegaze och postpunk. Det sista bör tas med en nypa salt även om det är svårt att avvisa dem som en tom plattityd. Med grundarna George Clarke (sång) och Kerry McCoy (gitarr) i mixen står dock bandet som en stabil akt. Den övertända George får sina medmusiker att stå till i jämförelse med hans vilda scenspråk. Och det som i början enbart känns som en oorganiserad och schizofren gröt av ljud utkristalliseras sakta men säkert till något som går att lyssna på. Nytt kritikerrosat material och gamla låtar varvar varandra med ljusets hastighet. Även om undertecknande snörper åt det befängda i att bandet försöker sig på att låta black metal snarare än att spela black metal (tänkt dig musiken minus attityden och filosofin) så går det hem hos publiken. Deafheaven är en akt som går att njuta av på ett rent tekniskt plan. Dock är det inget som direkt bränner till under jänkarnas framträdande. De fladdrar hela tiden nära lågan samtidigt som de håller sig på ett lite för tryggt avstånd från den.
Betyg: 7/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
