Han var tvungen att dölja att han var hårdrockare i sitt hemland och en mindre kroppsskada gjorde att han fann just sin egen nisch inom metal-världens konstscen. Med stilistisk kombination av trä, färg och blod besitter NecrosHorns konstverk både symbolik och en längtan efter att väcka upproret hos de som förtrycks. När vi möter upp honom utanför festivalen Mörkaste Smålands entré har han precis hunnit rigga sitt bord med målningar förevigade med brännpenna i vackra trästycken.
– Jag har alltid velat göra något som går att relatera till metal men även till mina känslor, säger han med ett leende på läpparna. Jag har alltid funnit inspiration i black metal-musiken. Jag kommer från ett land som är extremt katolskt. Panama ligger i södra Centralamerika och befolkningen består till 85% av katoliker. Att visa att man var hårdrockare och intresserad av metal skapade många problem när jag var yngre, framförallt sociala. Det handlade inte om regeringens agerande utan att folk undvek dig. Jag hade alltid problem när jag var liten så när jag flyttade till Sverige så bestämde jag mig för att jag ville ta den inspiration som alla dessa band har gett mig och säga ”fuck off” till religionen. Jag är emot alla abrahamitiska religioner.
Med ett sådant katolskt land måste det ha varit en näst intill omöjlighet att komma över black metal-musik? Och hur reagerade folk när de fick reda på att du lyssnade på den typen av musik?
– Jag kommer ihåg när jag var 12-13 år och vi var tvungna att prata om vår favoritgenre inom musik. Vi hade samma lärare i musik som vi hade i religion vilket gjorde att hon direkt attackerade mig när jag berättade om mitt intresse för black metal. Hon sa att det jag gjorde var fel men jag förstod inte varför – eftersom jag bara var ett barn så funderade jag inte ens kring konceptet om en högre gud. Hon sa att jag skulle bli en fara för samhället, en drogmissbrukare. Det hela slutade med att vi under nästa lektion var tvungna att se på en film om hur dålig metal-musik är för samhället.
– När jag började studera på universitetet var jag en förtäckt metalhead. Jag kunde varken säga det öppet eller visa upp mina tröjor utan att skapa problem. I det samhället känner alla till varandra så rör du dig ute på stan kommer du alltid att stöta på någon du känner. Jag undvek problem genom att vara en ”normal” person.
NecrosHorns flyttade till Sverige 2012. Han beskriver det som en frihet att kunna röra sig fritt som hårdrockare i Sverige utan att någon bryr sig det minsta. Att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen har enbart varit en fördel.
– Ända sedan jag var liten har jag haft ett intresse för konst. Jag försökte aldrig att utforska det men för tre år sedan fick jag utrustning till att karva i trä. Det var väl inget speciellt just då men det intressanta är att jag skar mig illa på utrustningen och det slutade med en hel drös med blod som rann över trädet. Jag fann det intressant och började fundera kring om det gick att blanda trä med blod. Det har idag blivit min huvudsakliga fokus när det kommer till min konst. Jag har gått över till att jobba med att bränna i trä snarare än att karva, jag är rätt trött på att skära mig på knivarna.
Använder du ditt eget blod eller djurblod?
– Jag använder mig av djurblod. Många människor har sagt att jag måste vara ”true” och sann till scenen genom att använda mänskligt blod. Men för mig är mänskligt blod vedervärdigt. Djur är renare varelser så därför föredrar jag att arbeta med deras blod. För mig är trä relaterat till livet och döden. Visst skulle jag kunna använda ett papper och rita på vilket skulle lätta min arbetsbörda. Jag ville dock jobba med något som visar upp vår natur. Trä är liv men jag känner också att tillsammans med blodet blir det en konkret blandning av liv och död, det är både vår begynnelse och vårt slut. När du bränner i trä och målar på det skapas en fantastisk känsla. Du ser hur träet suger upp färgen och blodet, träet är sammanbundet med vår natur.
– Om vi återgår till religionen så är det inte så att jag inte tror att det existerar något himmelskt. Jag vägrar bara att dyrka det. Min konst är till viss grad spirituell, och jag använder satanismens symboler som ett vapen mot abrahamitisk religion. Det existerar förmodligen någonting som står högre upp i hierarkin än oss. Med ett sådant extremt stort universum har jag svårt att tro att vi är de enda levande varelserna. Förmodligen finns det någon form av gud och förmodligen kommer jag att bannlysas till någon slags motsvarighet av helvetet om guden är det minsta lik den katolska.
Mer konst från NecrosHorns finner du på följande LÄNK.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand
