Den 31 oktober 2004 föddes i det mörkaste Sverige ett ungt band drivet av sångaren Nephente, gitarristen/keyboardisten Bizmark och gitarristen Grim. Tillsammans skapade de den grund på vilken Netherbirds musik skulle komma att vila. Deras mål var och är fortfarande att skapa den råaste metall med rötterna i både death-och black. Under snart ett decennium har trion utvecklats till en kvintett vars melodiskt mörka musik fyllt Stockholms undergroundscen med vemod och hat. Deras musik har å ena sidan svävat fram på mjuka svarta vingar, å andra sidan har den många gånger träffat lyssnaren som en välriktad knytnäve rakt i solar plexus. Ute i ingenmansland har bandet suddat ut gränserna mellan symfoni och satanisk ilska vilket har resulterat i ett tredje fullängdsalbum, The Ferocious Tides of Fate. Och med Sverker Widgren (F.d delägare i Necromorbus Studio samt sångare i Demonical och Diabolical) bakom mastringen välkomnas vi ombord på en känslosam och storslagen resa genom ett kompakt mörker som bara den Skandinaviska vintern kan frambringa.
Skivan inleds med en ödesdiger gitarrslinga i moll som sätter stämningen på hela detta alster. Efter nästan exakt en minut tar dubbelkaggarna vid och inledande Elegance and Sin exploderar i en myriad av ackord och influenser från allt mellan himmel och jord. Jag hör tongångar som för tankarna till Immortal, jag hör en refräng som gått och väl hade kunnat skrivas av ett ungt Amon Amarth och jag möts av ett lugnt parti vid fyraminuterssträcket som faller över i ett gitarrsolo vars riffande skulle få den mest gedigna heavy metal-musiker att dregla av lycka. Jag kastas från den ena sidan av musikspektrat till den andra men övergångarna sker friktionsfritt och mynnar ut i en välbalanserad komposition. Efter ett abrupt avslutande förflyttar sig ljudlandskapet till ett stilla regn med åskan dundrandes i bakgrunden. Med skräckblandad förtjusning slussas vi in i Så Talte Ygg, en elegant domedagsprofetia där sångaren Nephente visar upp toner så långt ned i registret att man kan fråga sig själv ifall han sålt sin själ till de gudar Netherbird hämtat sin inspiration ifrån.
Som på förgående skiva, Monument Black Colossal, har bandet behållit den symfoniska och bombastiska grunden men till skillnad från tidigare alster känns ljudet tyngre och mer grundmurat i sin framtoning. Det finns ett starkare tryck i instrumenten och överlag känns produktionen mer matig vilken skivans tredje spår, Ashen Roots, visar spår av. Den tidigare omnämnda knytnäven i solar plexus tar i detta spår och siktar in sig på magpartiet igen och igen tills det enda jag kan göra är att kippa efter luft i de få andningspauser som detta spår bjuder på. Från snabbt till tungt rullar skivan vidare i Shadow Walkers där det centrala temat är vinter och död. Nephente bjuder på en välskriven text som berör en långt ned i hjärtat och Bizmark har skrivit musiken till skivans mest sorgsna spår men det är först när gästande Matti Norlin vevar igång nyckelharpan som tårarna är nära att falla.
Skivans längsta spår Along The Colonnades vars speltid klockar in på över elva minuter kan beskrivas som en summering av Netherbirds musik. De karaktäristiska kasten mellan både olika genres men även olika tempon och kompositioner genererar en representativ bild av vad detta band handlar om; en välbalanserad blandning av mörk musik, välskrivna låtar, symfoniska inslag och kreativitet. En sista stunds lugn tar vid innan skivan klingar ut i Of The Setting Sun som åter för tankarna till ett Immortal där gitarrerna verkligen får skina. Lika långsamt och mystiskt som skivan inleddes lika snabbt och brutalt avslutas den varvid jag sitter i mitt rum ensam och funderar över ifall det varit en storm svept igenom mina hörselgångar. För visst är detta fortfarande det Netherbird jag följt under flera års tid samtidigt som detta är något nytt och tyngre. Åter igen har killarna ömsat skinn och visat att 2-3 års väntan mellan skivorna är det som gör att bandet fortfarande känns nyskapande efter snart tio år i branschen.
Medan förra skivan var så komplex i sin produktion att den krävde flera genomlyssningar innan jag kunde ta till mig den kopplar The Ferocious Tides of Fate blixtsnabbt ett grepp om min reptilhjärna där varenda ton sätter sig på första varvet. Det komplexa har fått ge vika för det tunga och aningens mer simpla vilket är både bu och bä. Skivan går snabbt att ta till sig och är lättlyssnad samtidigt som en liten nostalgisk röst i mitt bakhuvud viskar att den ändå saknar lite av det där spännande med att lyssna på skivan om och om igen och alltid hitta nya små detaljer att gotta sig i. Den tunga produktionen bidrar dock till en enorm slagkraft och i grund och botten är det fortfarande ett arketypiskt Netherbird-sound som rullas ut i högtalarna. Jag kan lyssna en gång, jag kan lyssna två gånger och jag kan lyssna en tredje gång i min ensamhet medan blicken sveper över ett kallt vinterlandskap utan att någonsin känna mig mätt på denna råa naturkraft. Jag har med andra ord bjudits på en Gott & Blandat-påse av totalt nattsvart mörker.
Bäst: den matigare produktionen får bandet att lysa!
Sämst: vafalls?! Denna skiva är ju minst tre låtar för kort! Endast sex spår då bandet brukar levererar minst nio.
Betyg: 9/10
Spår:
1. Elegance and Sin
2. Så Talte Ygg
3. Ashen Roots
4. Shadow Walker
5. Along the Colonnades
6. Of The Setting Sun
Bandmedlemmar:
Nephente – Sång
Bizmark – Gitarr
Nord – Gitarr och sång
Tobias Jaconsson – Bas
Nils Fjellström – Trummor
Släppt på Scarecrow Recordings i december 2013 och finns för gratis nedladdning på bandets hemsida: http://www.netherbird.com/
Cecilia Wemgård
