Datum: 2014-02-15
Kvällens föreställning benämns Vintermörker, ett mycket talande epitet även om vädrets makter förespråkar regn och rusk. Emellertid är det varmt och svettig i Studiefrämjandets Bryggarsalen. Denna lokal skall kvällen till ära få hussera inte mindre än tre jubilarer. De unga melodiösa death blackmetallbandet Netherbird som i år firar tio år i branschen. Samt Thyrfing och Månegarm som nästa år har berikat musikscenen med sin svensksjungna hedniska musik i 20 års tid. Alla dessa tre band är dessutom skyldiga till att ha släppt riktigt bra album de senaste 12 månaderna. Till följd av detta frågar jag mig själv om kvällens musiker ska bedömas mot eller jämte varandra. Är det en enhetlig bataljon som alla drar publikens jubel eller är det någon som kommer att bjuda på något sjusärdeles intressant? Låt spelet börja.
Netherbird
Ibland är det väldigt otacksamt att vara förband. Oftast har folket inte orkat dra sig till spelningen eller smyger runt längst bak i lokalen. Där står de med armarna i kors och velar på ifall de ska släppa lös hårmanen eller inte. Resultatet blir istället att de mest aktiva vid scenkanten är fotograferna . Som skållade små kaniner springer vi runt för att ta den mest talande bilden. Sedan är det alltid någon modig själ som skiter i jantelagens jobbiga blickar för att headbanga för glatta livet. Musikmässigt är det långt ifrån dåligt. Speciellt då de inleder med blytunga Ashen Roots från senaste plattan The Ferocios Tides Of Fate. Sångaren Nephente gör sitt bästa för att locka fram åskådarna från skuggorna. Han hötter med näven, vrålar, skämtar men tilltaget faller platt. Trots en positiv stämning är framträdandet stelt. Mycket stelt. Bandet utstrålar ingen egentlig energi utan beter sig snarare som de skuggor de besjunger. Stundom känns det som om jag står på den gamla lokala fritidsgården för att se ett gäng nybörjare kämpa med att nå fram till sin publik. Det lyfter aldrig från jordplan vilket är synd. Med låtar som Shadows And Snow och Born Defiant skulle kvintetten verkligen kunna engagera en bra mycket större publik. Överlag blir det ett acceptabelt spelande som hantverksmässigt ligger över godkänt men som spirituellt faller därunder.
Setlist:
1. Intro
2. Ashen Roots
3. Shadow In The Garden Of Darkness
4. Shadows and Snow
5. Twilight Gunshews Forth
6. Born Defiant
7. Shadow Walkers
Bäst: tight framförande och musikmässigt är det riktigt bra.
Sämst: väldigt energilöst varvid bandet inte når fram till publiken.
Betyg: 6/10
Thyrfing
Stockholmsbaserade Thyrfing lyckas med bedriften att vara kvällens skitigaste band både bokstavligt och bildligt talat. Indränkta i blod och smuts levererar sextetten tillräckligt med energi för att dra upp värmen till bastunivå. Bredbent far sångaren Jens Rydén fram som en urkraft medan han vant domderar publiken. Lokalens golv är nu plötsligt fyllt med folk till bredden varvid en stor skara packar sig som sillar framför scenen. Det märks att bandet har många års erfarenhet av att spela live för nivån har skruvats upp rätt så många snäpp. Precis som Netherbird väljer Thyrfing att öppna upp med en låt från senaste alstret. I detta fall Mot Helgrind. Hur vida detta är ett klokt drag eller inte är en smaksak. Personligen hade jag snarare velat se The Voyager inleda konserten. Den ligger mer i stil med den tyngd och det avgudadyrkande gung bandet faktiskt presenterar live.
Första halvan av konserten fokuserar på rå tyngd med ett stadigt travtempo. Publiken är med på noterna, eggade till hundra för att forma en kompakt vägg av kött. Å andra sidan är det bara de främre raderna som verkligen lever sig in i musiken. Det är först mot andra halvan, vilken inleds med Veners Förfall, som gnistan är tillräckligt stark för att krutdurken ska brisera. Om det var mycket värme i luften innan detta paradigmskifte så blir det nästan outhärdligt nu. Öl flyger, hår flyger, folk flyger och en himlars massa glas flyger ned i golvet. Visst drunknar sången stundom bland instrumenten men med så glasklara gitarrer gör det inget. Under Från Stormens Öga bankar Dennis Ekdahl trumskinnet så hårt att det nästan gör ont i öronen. Klassiker som Digerdöden och Far åt Helvete betas av i snabb takt. Sedan lägger stockholmarna i överväxelen varvid det sker en stor rockad bland medlemmarna på scen. Ena stunden är gitarristen på högra flanken bara för att i nästa ögonblick bytas ut av basisten. Stundom får jag skygga bakåt för att inte träffas av herr Rydéns kedjor. Intensiteten är så påtaglig att man kan skära den med en kniv. Avslutande Storms of Asgard lyckas suga den sista musten ur både band och publik. Det är en drypande svettig hög med människor som lämnar lokalen av ren skär utmattning.
Setlist:
1. Mot Helgrind
2. The Voyager
3. Kaos Återkomst
4. Griftefrid
5. Mjölner
6. Veners förfall
7. Kamp
8. Från Stormens Öga
9. Far åt Helvete
10. Digerdöden
11. Storms of Asgard
Bäst: Veners Förfall, den tändande gnistan och en av kvällens höjdpunkter.
Sämst: sången drunknade stundom helt i musiken.
Betyg: 9/10
Månegarm
Trots att en stor del av publiken avvikit från kvällens sista show är det fortfarande dödligt varmt i lokalen. Syret är nästan helt uttömt vilket leder till månget kippande efter andan bland åskådarmassan. Dock med ideligen lyckliga vargagrin på läpparna då det snart är dags för kvällens allsångsframträdande. Medan Thyrfing levererar en regelrätt knogmacka i ansiktet ligger Månegarms styrka i att de får publiken att jobba som en enhet. Musikmässigt är norrtäljeborna de som gjort den största musikaliska förändringen av kvällens band. Övergången från svenska till engelska på senaste skivan, Legions Of The North, har varit en effektiv vattendelare bland lyssnarna. Därför är det beundransvärt att hela sju av kvällens tolv låtar kommer från just denna fulländare. Med andra ord tar Månegarm hem kvällens pris för mest vågade framträdande.
De tre första låtarna på Legions of the North är också de tre låtar som får inleda denna konsert. Arise skapar en bubblande förväntan, Legions of the North skruvar upp tempot varvid Eternity Awaits drar igång ringdansen. Det är ovant att se bandet utan violinisten Janne. Med sitt buskiga hår var han oftast den mest energiske på scen. Istället ligger fiolen på playback. Till viss del blir stråkarna mindre levande men å andra sidan är det ingen risk för felspel. En likartad känsla infinner sig då trummisen Jakob Hallegren spelar med clicktracks. Är man purist är det kanske något att klaga på men så länge det berikar upplevelsen är det bara en intressant notis. Erik Grawsjös mix mellan ren sång och ilsket growlande låter kvällen till ära fantastiskt bra. En ton missas här och där men det är knappt hörbart i den ridå av ljud som möter åskådarna. Det bjuds på humor, skamlös reklam och en hel del naket. Publikhavet är markant glesare men väger upp för detta med unison sång. Vedergällningens Tid och I Evig Tid ger ett gott gensvar. Visst, Månegarm saknar samma intensitet som Thyrfing. Det är något vi helt enkelt får leva med. Likaså faktumet att publiken är som en urvriden trasa. Ändå är det många lyckliga utrop som stiger mot skyn när kvällen avslutas med ljuvligt klingande Hemfärd.
Setlist:
1. Arise
2. Legions of the North
3. Eternity Awaits
4. Nattsjäl Drömsjäl
5. Hordes of Hel
6. Sigrblot
7. Wake the Gods
8. Vedergällningens Tid
9. Tor Hjälpe
10. Sons of War
11. I Evig Tid
12. Hemfärd
Bäst: Vedergällningens Tid
Sämst: trött publik.
Betyg: 8/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
