Skriven av Jimmy Rimsby
Nuclear Blast
Producent: Tummas Holopainen, Tero Kinnunen & Mikko Karmila
Datum för release: 02/12-2011
Första stycket i den här texten har uppdraget att fånga läsarens intresse, så att just du ska vilja läsa igenom hela recensionen. Den här texten handlar om Imagnaerum, det första Nightwish-släppet sedan Dark Passion Play, från år 2007, och bandets sjunde studioalbum. En skiva som många har väntat lika otåligt på som barn väntar på den rödklädda mannen i skägg på Julafton. Nå, intresserad?
Albumet och dess spår är skrivna som berättelser och bekännelser från en man som döende vill dela fragment av sitt liv med oss.
Att Nightwish är perfektionister in i det sista är ingen hemlighet. Imaginaerum är på många sätt det starkaste beviset på detta hittills. Skrivprocessen startade redan 2009, och sedan dess har bandets keyboardist och Mr. Nightwish himself Tuomas Holopainen lagt all fokus på detta släpp. Inget får lämnas åt slumpen. Varje trumslag ska tajmas rätt, varje not i den mäktiga symfoniorkesterns notblad ska upplevas rätt till 100 procent och framförallt så ska texterna och då varje bokstav i varje ord vara skriven med omsorg likt Florence Nightingale. Allt detta hörs rakt igenom hela denna skapelse. Det som började på Once har nu växt sig större och mäktigare.
Låt inte den lugna, akustiska och finsksjungna inledande Taikatalvi (ungefär ”Magisk vinter” på svenska) lura dig, för redan i efterföljande singelsläppet Storytime, med sin ABBA-minnande refräng, tar det pompösa över, och lägger sig egentligen först när skivan är slut.
Det finns stunder då Nightwish påminner om den enkla rockorkester som de en gång startade som. En av dessa stunder heter Ghost River och är nästan helt avskalad från orkestrala inslag, i jämförelse med resten av skivan. Slow, Love, Slow är en annan överraskning, i form av en jazzlåt, som leder tanken till bilden av sångerskan Anette Olzon och Tuomas på en rökig bar i USA. I Scaretale intar basisten, som också står för den manliga delen av sången, Marco Hietala rollen som cirkusdirektör i ett parti som lätt kan beskrivas som årets märkligaste, men ändå ett av årets mäktigaste.
I Want My Tears Back påminner om den keltiska låtsviten på föregångare Dark Passion Play, och Last Ride of the Day tillsammans med Rest Calm låter som vi är vana att höra denna finska orkester. Arabesque är ett dramatiskt, instrumentalt stycke och låter, precis som titeln avslöjar, väldigt österländskt.
Lugnare stunder återfinns i Turn Loose The Mermaids och den otroligt vackra The Crow, the Owl and the Dove. Men mäktigast av allt är ändå mastodontspåret Song of Myself, som tas över av titelspåret, där vi nästan kan se eftertexterna passera framför våra ögon, då detta spår är en orkestral sammanfattning av hela albumet.
Imaginaerum är Nightwish mätkigaste och mest genomarbetade släpp hittills. Ett album som helt saknar döda stunder eller utfyllnadslåtar. Ett album som de riktiga Nightwish-fansen kommer att älska, och alla som önskar att Tarja ska komma tillbaka kommer att hata (om än att älska i smyg). För oss som bara vill höra riktigt jävla bra musik så är detta ett givet köp.
Bäst: Här är det allt eller inget som gäller.
Sämst: Att Song Of Myself måste pratas sönder.
Betyg: 9 / 10
Jimmy Rimsby
