Datum: 2015-11-13
På klubb Undergången ligger mörkret och trycker i källarvalven denna fredag den trettonde. Medan toner från DJ:ns musik sipprar ut över David Bagares gata röks det pipa precis utanför lokalens dörr. Mörkt psykedeliskt och med lika många hippies som hipsters i publiken är allt som det ska vara. För på Undergången går allt i svart och i tungt.
Nocturnalia
Kalla det progressivt eller kalla det retrorocks-betonat, när Nocturnalia äntrar den lilla scenen är det med undertonerna av hippekonstens år. Samtidigt väger de svenska progg-influenserna över vilket gör Lindköpingskvartetten till ett mångfacetterat band. Sedan de uppgraderade från det gamla bandnamnet Nocturnal har gruppens musik nått nya sofistikerade nivåer. Därför känns det aningens snopet att bandet inte riktigt lyckas levererar detta live. Trots att de låter som en intressant avkomma mellan Graveyard och In Solitude.
Det är svängigt redan från start men i ärlighetens namn känns det som om sången har noll gehör i monitorerna. Tonerna är mer spräckta än dissonanta, vilket ger en smått irriterande underton. I de djupare partierna förvandlas detta till en mustigt svängande serenad, men så fort tonerna klättrar i skala känns det tunt och spretig. Det nasala sjungande känns som ett dubbeleggat svärd, ena gången förhöjer det och andra gånger sänker det totalt. I övrigt levererar bandet ett tight och svängigt set som måhända inte ställer sig bredbent i förgrunden, men som rullar runt behagligt i bakgrunden.
Betyg: 6/10
Ştiu Nu Ştiu
Medan Nocturanlia satsar på det rockiga satsar Ştiu Nu Ştiu på det atmosfärsikt mystiska. Är det postrock eller bara villt flaxande ljud? Definitionsförmågan falnar i samma takt som sångerskan Billie Lindahl låter sin spröda stämma ljuda över lokalen. Tidigare stationerad i folk goth-bandet Promise har hon en gedigen erfarenhet av det atmosfäriska. Något som i längden är Ştiu Nu Ştius vinnande koncept.
Att döma av mängden utrustning på scen verkar det vara lite av en tävling om vem som kan ha flest pedaler vid sina fötter. Dock kräver bandets oförutsägbara och hypnotiserande musik denna uppsjö av teknologi. Inledningen flyter ut i låten ’Ştiu Nu Ştiu’ samtidigt som deras trummis kutryggat sitter och eldar på takten. Därefter far bandet ut i ett urkraftsbejakande och hypnotiserande framförande där sång och enskilda gitarrslingor tycks sväva över ljudlandskapet. På ett högst personligt bland känns det som om sången är för skör, som om Billie skulle kunna knäckas på mitten som en torr kvist. Däremot är musiken intresseväckande, speciell när den flyter ut i stämningsfulla ’Oktober’ eller smått kyliga ’Borta’. Ştiu Nu Ştiu är en flytande själ i förförande format.
Betyg: 7/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
