2005 fick indiekidsen en ny syn på hotellobbymusik, och världens alla hotellportiers började ovetande nynna till punkklassiker som ”Too Drunk To Fuck” och ”Teenage Kicks”. Detta tack vare Nouvelle Vague, det franska coverbandet som fick alla indie-, postpunk- och new wave-fans att helt plötsligt stuffa omkring till bossa nova-rytmer med paraplydrinkar i händerna. På debuten tog sig Nouvelle Vague an band som The Undertones, Joy Division, The Cure och Dead Kennedys, och klädde på ett genuint sätt upp dem i nya eleganta bossa-kostymer.
Marc Collin och Olivier Libaux heter producenterna som ligger bakom bandet med det ordlekiga namnet Nouvelle Vague (”new wave” på engelska; ”bossa nova” på portugesiska), och debuten beskrev de själva som ”en charterresa från London på 80-talet till Rio på 60-talet”.
På senaste skivan ”3”, som släpptes i juni 2009, har bandet uppdaterat sitt koncept ytterligare genom att blanda in amerikansk country och bluegrass, samt att ta hjälp av några originalartister. De vokala insatserna som tidigare skötts enbart av de talangfulla fransyskorna Melanie, Eloisia, Camille och Phoebe har denna gång fått draghjälp från Martin Gore på Depeche Modes ”Master and Servant”, Ian McCulloch på Echo and the Bunnymens ”All my colours” och Barry Adamson på Magazines ”Parade”.
Kortfattat kan man beskriva Nouvelle Vague som en våt dröm för coctailslukande frankofiler, och som världens bästa coverband för fans av höjdpunkterna från pophistoriens 70- och 80-tal.
Källa:
Luger
