Släpps den 5 oktober 2018
Terratur Possessions 
Primitivt, kaosartat, mörkt, kallt och hårt tycks vara temat för senare delen av 2010-talets black metal. One Tail, One Heads fullängdsdebut är inget undantag. Med två demos och två EP:s i bagaget rundar den tolv år gamla Trondheimskvartetten av sin karriär med att släppa en rad ogästvänlig alster under samlingsnamnet Worlds Open, Worlds Collide.
Albumet startar med en olycksbådande rundgång, något som blivit närmst ett signum för One Tail, One Heads primitiva framtoning. Den följs av en rad aggressiva gitarrslingor och kaosartade riff. Likt den gamla skolans black metal har bandet utelämnat all form av botten i basljudet, allt som blir kvar är intressanta kombinationer strängmelodier. Ömsom gitarr, ömsom bas kompletterar varandra i varierande grad. Sångaren Afgrundsprofet varvar punkigt influerade skrik med growl till manglande riff och mässande till svävande mollackord. Låtstrukturerna är välsvarvade med stundom uppåt- och nedåtgående tempon avbytta med stämningsbyggande riffspår som An Utter Lack Of Meaning, Hitter To Unbeknowst, Suddenly Revealed. Det ger variation till de i övrigt spartanska låtstrukturerna som inte bjuder på något utöver det bandet tidigare levererat.
Genomgående för Worlds Open, Worlds Collide är den monotona disten som ger en slätstruken ljudbild trots stor variation spelstilar. Trots tempovariationer och genomtänkta melodier lyckas bandet inte riktigt hålla kvar det intresse som krävs för att med full fokus ta sig igenom de tio spåren. One Tail, One Heads alster kommer till sin rätt i kortare bitar, men avslutar karriären tämligen tamt.
Betyg: 5/10
Spår
1. Certainly Not
2. Arrival, Yet Again
3. Worlds Open, Worlds Collide
4. Stellar Storms
5. An Utter Lack Of Meaning, Hither To Unbeknownst, Suddenly Revealed
6. Firebirds
7. Sordid Sanctitude
8. Rise in Red
9. Passage
10. Summon Surreal Surrender
Medlemmar
Åsli – gitarr
Afgrundsprofet – sång
Andras Marquis T. – bas
Sundli- trummor
