Roadrunner Records
Då var det dags för Opeths albumkatalog att fylla tvåsiffrigt, det tionde albumet i ordningen är härmed släppt. Man lyckas fortfarande överraska med till synes omöjliga genrekombinationer och episkt tekniska stycken på ett mycket kompetent vis. Som medverkande i produktionen syns två välkända namn, både i och utanför Opeth-sammanhang så som mixning av Steven Wilson (mest känd från Porcupine Tree) som tidigare producerat och spelat på Blackwater Park, Deliverance och Damnation. Skivan är inspelad av Jens Bogren som tidigare styrt spakarna på Ghost Reveries och Watershed.
Nu skulle man kanske kunna tro att detta betyder att vi bjuds på något som liknar någon av ovanstående, eller att detta skulle bli ytterligare ett metalalbum för årsbästa-listorna i musikmedierna. Ack så fel man hade om man gick i sådana tankar.
I själva verket representerar Heritage något helt annat, med sina tydliga influenser från och återspeglingar av den mest syratrippande progressiva rocken från 60- och 70-talet, mjukt jazziga pianostycken och avsaknaden av growl. Ett exempel på detta är tvärflöjtandet i bästa Focus-anda i spåret Famine, ett spår som samtidigt är det enda tunga spåret på skivan.
Att kalla Heritage för en metalplatta känns i själva verket väldigt missvisande, detta är något helt annat. Opeth har släppt softare material förut och stycken med influenser från den progressiva rocken är heller ingen ovanlighet, men detta är första gången det pekar så otvetydigt åt det hållet. Hela plattan blir dock överdrivet middlig, till och med pretentiös, bitvis långtråkig och känns aldrig som att den riktigt tar sig förbi introt.
Nu skulle man lätt kunna tro att detta betyder att Opeth har bytt riktning och inte längre går att känna igen, men det dyker aldrig ens för en stund upp ett tvivel om att detta skulle vara just Opeth – på gott och ont.
Bäst: The Lines In My Hand
Sämst: Varför så pretentiöst, även med Opeths mått mätt?
Betyg: 6/10
—————–
Kim Frost
