Under 90-talet dominerades världen av grungen. Metal blev placerade i baksätet och band som Nirvana tog över toplistan. I norden frodades dock fortfarande de extrema musikformerna. I Norge dominerade black metal och i Sverige var dödsmetal på uppgång. Ur Stockholm reste sig ett metalband som skulle komma att förändra hur vi ser på extremmusiken. Genom att blanda dödsmetal med bland annat jazz lade de grunderna för det vi idag kalla progressiv dödsmetal. Det bandet kallas för Opeth.
Sedan debuten har Opeth utforskat nästan alla spektra av metal. Från de första plattornas dödsmetal-sound till moderna skivor med mer fokus på de progressiva delarna. Den mest radikala förändringen kom dock 2011 i och med plattan Heritage. Bandet gav sig in på okänd mark och skapade en kreation som var mer av en progressiv rockskiva. Borta var growlen och mycket av metalsoundet. Resultatet var ett album som mottogs väl av kritiker men gav ett blev häftigt ifrågasatt av puristerna. Tidigare den här månaden släpptes gruppens elfte platta Pale Communion som i viss del fortsätter i samma anda som Heritage men med mer 70-tals hårdrocksound.
Varför valde ni att gå tillbaka till ett mer heavy metal baserat sound snarare än att fortsätta som ni gjorde på Heritage?
– Först och främst är vi alla metalheads, inleder basisten Martin Mendez. Det är det som vi har spelat hela livet. Men för oss som band är det väldigt viktigt att experimentera. Det skulle bli döden för bandet om vi fortsatte att göra samma grej om och om igen bara för att folk vill det. Det skulle bli tråkigt om vi bara körde Watershed, Watershed, Watershed (2008). Vi måste experimentera och tänja gränserna. Det kan vara svårt att förstå, men jag tror du hajar vad jag menar. Man kan inte böja sig efter vad fansen gillar. Det är inte möjligt att skapa något fint och intressant på det viset. Det är omöjligt. Som sagt, vi gillar musik. Vi gör vad vi vill, även om folk tycker att vi ger oss in på andra linjer än vad vi ska. Jag tycker att det är viktigt och roligt att göra som man själv vill.
Är ni inte oroliga för att dela upp er fanbase genom att göra så?
– Jo, men det har vi redan gjort. Det kan man se på våra konserter. Det är mycket blandat folk som samlas. Förut var det bara svartklädda och långhåriga personer. Sedan Heritage har det börjat dyka upp många fler olika typer av folk till våra konserter. Det är allt från femåringar till hårdrockare på plats. Sen får vi se vart framtiden tar oss med Pale Communion. Det är svårt att veta med album. Detta skulle lika väl kunna bli vårt sista album som en kultklassiker.
Under 2003 släppte kvintetten en skiva benämnd Damnation som i stil med de två senaste albumen blev en progressiv rockskiva. Även då blev många puritister arga över bandets nya riktning. Trots detta blev skivan väl omhändertagen av kritiker och flera låtar, bland annat Windowpane, har blivit Opethklassiker. Uppföljaren, Ghost Reverise (2005), gick sedan tillbaka till den dödsmetalbaserade musik som så många fans älskade. Att göra vad de känner för är alltså inget nytt. Det inbringar hopp för många fan om att bandet kan komma med en råare skiva någon gång i framtiden. Men innan dess ska Pale Communion bearbetas väl.
– Så länge jag kan komma ihåg har det alltid varit klagomål när vi släppt ny skivan. I alla fall till en början. Men folk borde vara lite vana vid att vi gör som vi vill. Jag hoppas bara att lyssnarna är lite öppna i sinnet och ger den nya skivan den tid som den behöver. Det brukar bli ganska bra i slutändan.
När jag sitter och samtalar med den mycket ödmjuke basisten blir jag nyfiken på vem det är som egentligen döljer sig bakom denna fåordiga fasad. Vi glider in på ämnet Gröna Lund och spelningen de gjorde där för två år sedan. En sinnesbild passerar förbi mina ögon; sångaren Mikael Åkerfeldt som mellan var och varannan låt springer iväg och kramar om sin dotter som står vid sidan av scenen. Det kan inte vara enkelt att vara far och musiker på samma gång!
Många av er har familjer. Hur funkar det för er med familj plus turnerande?
– Det är det tuffaste av allt. Det är ju lite annorlunda från när man var 25 år gammal. Då kunde man vara ute hela tiden och inte oroa sig för hur det såg ut hemma. Men nu är det annorlunda. Jag har två barn, Micke har två barn och Fredrik (Gitarr) har också två barn. Ja, det är tufft för oss alla.
Är det mycket Skype och liknande?
– För min del är det alltid mycket Skype i början, men i och med att tiden går blir det mindre och mindre. Det känns som att man bara sölar varandra. Det blir helt enkelt så långt tid. Jag vet inte, det är tufft, säger han med en djup suck.
– Men det är vårt jobb, det är inget vi kan göra åt det. Vi måste tjäna pengar.
Men är de införstådda med det? Träffade du din fru innan du spelade i Opeth eller efter?
– Det var efteråt, så hon förstod nog vad det skulle innebära. Kanske inte fullt ut, men en viss översikt hade hon. Men då var det annorlunda, inga barn så det var lite lättare. När barnen kom in i bilden vart saker och ting mycket mer komplicerade. Man får ju ett helt annat ansvar som förälder tillskillnad från när man bara är en partner.
Jag kan förstå att det är tufft. Siktade ni någonsin på att ni skulle bli så här stora? Det förändrade era liv ganska ordentligt.
– Nej, jag tror inte de tänkte på sådant. Jag kom in i bandet runt My arms, Your Hearse (1998), fast min första platta var Still Life (1999). Men vi jobbade inte som band, vi gjorde ingenting. Vi bara spelade in plattor och spelade lite live. Ingen av oss hade någon idé om att det här skulle bli våra liv. Vi har vuxit ganska långsamt som band. Vi har aldrig satt som mål att vi ska bli stora. Det har bara vuxit ganska naturligt tills vi är där vi är idag. Vi ser oss inte som stora musiker eller som om vi vore bättre än någon annan. Vi är bara fem idioter med instrument.
– Någon gång i framtiden hoppas jag att vi kan dra ner på turnerandet. Kanske bara göra enorma arenaspelningar, säger han med ett gott skratt.
Men vem vet. Sagan om Opeth är ett ofullbordat verk. Kanske har vi helt plötsligt ett band som spelar jazz på Wacken Open Air eller som går tillbaka till sina rötter. En sak är i alla fall säker: när det gäller Opeth kan man inte vara säker på någonting.
Text: Markus Lassus Bjälnes
Foto: Katrin Unge
