Datum: 2015-11-04
Modern tunggång eller billigt radioskval? När man pratar om amerikanska metalband, så som Papa Roach och Five Finger Death Punch, blir det lätt att massan delas i två läger. Å ena sidan vrålar det ena lägret om att det är för modernt och sterilt. Å andra sidan pratar det andra lägret om en approach till musiken som kan föra hårdrocken in i framtiden. Kvällens utsålda konsert blir ett bevis på att det ligger lika mycket sanning i de båda ståndpunkterna.
Papa Roach
Det som en gång i tiden tillhörde den mest angenäma cirkeln av skate-punk har sakteligen breddats och förvandlas till en nu-metalhybrid. Kalifornienbaserade Papa Roach bildades redan 1993, och är därmed kvällens seniorer. Något som spelar i deras fördel när övriga faktorer inte riktigt vill vara med. Med en allehanda bryggd av alternativa tongångar, rock, rap och pop kan man knappast beskylla bandet för att inte vara mångfacetterade. Emellertid kan man inte heller beskylla dem för att vara speciellt bitiga.
Ett svintungt intro väger helt enkelt inte upp för Jacoby Shaddixs skrala sång, som mest påminner om en pubertal småunge i sin mest dramatiska period av målbrottet. Han tar en rätt så redig tupp både här och där. Men vad han kvällen till ära saknar i röstomfång plockar han istället hem på scenpersonlighet. Det är omöjligt att betvivla att bandet älskar vad de gör när de spenderar lika mycket tid i publiken som framför dem. Dock verkar inte spelglädjen hitta hela vägen fram till åhörarna. All form av hoppande, hyttande av djävulshorn och moshpits reduceras till enskilda företeelser. Och inte ens dessa blir av om inte kvartetten, i tid och otid, ständigt manar på sin publik.
Betyg: 6/10
Fler livebilder på Papa Roach – LÄNK
Five Finger Death Punch
Turnén må vara döpt efter bandets senaste album, Got Your Six(2015), men detta alster lyser med sin frånvaro i låtlistan. Kanske är det ändå lika bra då det senaste som jänkarna har klämt ur sig har låtit som en mjäkig berg-och-dalbana på väg nedåt. Sedan bandets start runt 2005 har de sakta klättrat uppåt på en stege där deras kombination av mjuk thrash, metalcore och biffiga gymmuskler har givit dem ett etablerat namn. För andra gången i år har de lockat till sig en stor publik inom Svea rikes gränser och spelningen på Hovet markerar deras femte tur i vårt avlånga land.
Den femfingrade dödsnäven kan nog snarast beskrivas som en kärvänlig American Staffordshire Terrier; muskulöst käftig när den lägger manken till och charmant gullig när man kliar den bakom örat. Medan bandet veknar på skiva så är de i livesammanhang en stadig akt som står med båda fötterna i attackposition. Att öppna med sin största monsterhit, ’Lift It Up’, borde vara lika brilliant som det är självmord. Att bränna sitt trumfkort redan från start, får man verkligen göra det? Eftersom till och med läktaren gungar i vild respons så får vi nog anta att svaret är ”ja”. Därefter är showen i mångt och mycket inget överraskande. Fans bjuds upp på scenen, Ivan Moodys sång missar toner på exakt rätt ställen för att det ska låta skitigt utan att falla över på banalt och materialet är en jämntjock massa av testosteron. Det bjuds, kort och gott, på en pålitlig show utan större överraskningar.
Betyg: 7/10
Fler livebilder på Five Finger Death Punch – LÄNK
Foto: Felicia Lundgren
Text: Cecilia Wemgård
