Hon förevigar musiker i allt från impressionistiska målningar i olja till skarpa blyertsporträtt. Med en tatuerad kropp i husguden Tim Burtons anda berättar hon både om sin kärlek till den franska konstnären Claude Monet men också om de mer kritiska röster hennes fotograferande har fått. På Mörkaste Småland har hon en vägg som är draperad med konstverk av varierad storlek samtidigt som ett gigantiskt staffli visar upp en pågående porträttmålning i realtid.
– Jag var här i fiol och fotade bilder som jag har använt som referenser i mitt målande, berättar Paulina Medepona. Jag har gjort oljemålningar från mina egna foton vilket är en del av utställningen. En annan del är helt enkelt relaterat till de band som spelar nu i helgen på årets upplaga av festivalen Mörkaste Småland. Resten är bilder på musiker och band som folk känner igen. Jag har bland annat tecknat porträtt av Gaahl (Wardruna, ex Gorgoroth) och Fenriz (Darkthrone). Dessa porträtt har jag inte satt några lappar med beskrivningar på utan dessa får tala för sig själva. Allt är relaterat till black metal kulturen vilket har blivit en upprinnelse till varför vi är här i dag. Det är tack vare dessa ”profiler” denna festival finns till.
När du målar av bilder från spelningar har du en impressionistisk stil, varför valde du denna?
– Det är lättare att fånga känslan av en spelning när man är mer impressionistisk. Jag har alltid gillat den franska konstnären Claude Monets stil där det handlar om att vara rakt på. Det handlar inte om att tänka så mycket utan snarare om att låta känslan flöda ut. Det är det jag har försökt få mina egna målningar att förmedla, en känsla snarare än att vara petnoga med detaljer.
Å ena sidan är Paulinas konst en känslomässig massa av färger, skuggor och suddiga linjer som snarare viskar än skriker fram sina känslor. Å andra sidan är hennes blyertsporträtt vrålskarpa med en enorm detaljrikedom. Även om det inte fanns en specifik åtanke i detta så är kontraster något som konstnärinnan intressant.
– Det är fint med kontraster, noggrant och slarvigt om lopp med varandra. Kontraster är något som fångar mig personligen i det mesta i världen. Är något platt eller i samma färg och ton går det mig förbi men när något liksom ”händer” hajar jag till. Vad är det här?
Skulle vi kunna kalla det för dynamik?
– Ja, för mig är det så. Sedan får alla definiera dynamik på sitt eget vis men för mig så är just kontrasterna i sig själva det som skapar en dynamik i mitt eget huvud.
Paulina har spenderat större delen av sitt liv med att måla och rita. Hon jämför gärna med dagens ungdom som idag sitter med iPads medan hon själv fick pennor och papper av sina föräldrar. Något som skapade spontanitet och kunde fängsla henne i timmar. Däremot var det först efter gymnasiet, när hon väntade på svar från olika utbildningar, som behovet av att underhålla sig själv med oljemåleri tog över.
– Jag köpte ett ”måla-med-olja”-kitt och en canvas. Jag började måla och fann att det var riktigt roligt. Det är snart tio år sedan. Jag har prövat mig fram med andra typer av färger och stilar men det är i oljan som jag känner mig mest bekväm med att uttrycka mig. Det kommer säkert att komma andra typer av konst från mig i framtiden eftersom jag gillar att prova nya saker. Jag har bland annat köpt en Airbrush som jag planerar att börja arbeta med och jag har även planer på att börja tatuera. Det kommer absolut bli fler medier i framtiden men det är med olja och penna som jag känner mig bekvämast för stunden.
Du är själv tatuerad och dina kroppsliga konstverk följer ett visst tema om jag inte missminner mig?
– Mina motiv är baserade på regissören och filmproducenten Tim Burtons värld. Han är mer eller mindre min husgud och hans kreativa stil har fångat mig enda sedan jag var ett barn. Det var förmodligen han som gjorde mig till gothare när jag var tonåring. Det var hans stil som fick in mig på den mörkare stilen. Vi kan väl säga att hans stil har tilltalat mig innan jag ens visste vad kreativ input var. Burton har alltid funnits där och när jag ville komma på motiv till tatueringar så låg det nära till hands att ta motiv från hans bildvärld. Detta är vänstra sidan av min kropp som följer detta tema, från knävecket upp till nacken. Min arm och min vad följer andra motiv och där ligger fokusen snarare på demoner. Mörkt och elakt så är jag glad. Det är snyggt, jag gillar det. Mörker gör mig paradoxalt nog glad.
Du har fått en del negativa reaktioner när du har postat bilder på dig själv och din kropp i sociala medier. Varför?
– Anmälningarna kommer mest med fotona när folk anser att jag är för avklädd. När det kommer till det jag gör med pensel eller penna har jag bara fått positiv respons på (även diverse kroki-liknande alster). När det kommer till fotona på mig själv har folk tyckt att det har varit lite för mycket naket, lite för mycket upp-och-nedvända kors och lite för mycket skallar hit och skallar dit. Det är jobbigt att man inte får använda sin egen kropp i sin konst på samma sätt som man använder alla andra referenser. Det är jag själv som fotograferar bilderna på mig med hjälp av en fjärrkontroll. Jag gör denna konst för mig själv och använder det jag har, det vill säga mig själv, till att uttrycka olika saker. Därför tycker jag att det är tråkigt som kvinna att jag inte får uttrycka mig på det sättet. Jag anses vara för avklädd och för ”slampig”. Vissa verkar vara fast i medeltiden. Många är som tur är positiva till detta och är glada för att någon vågar ta steget och visa upp sig trots att man inte ser ut som en jävla modell från Victoria’s Secret. Mycket är förmodligen avundsjuka också, de vill kunna göra detta men vågar inte varvid de känner att de måste göra något åt detta. Då blir det en rapportering via Facebook. Hur det kommer sig att jag vågar? Jag vet inte.
– Det mesta handlar om konstärliga uttryck och jag har upptäckt att med mig själv och kameran kan jag göra saker jag inte skulle göra om någon annan fotade mig. Jag kan experimentera själv och få fram saker… det började med att jag fotade målningsreferenser och sedan blev det en hel grej av det. Det fick ett eget liv. Det kan även tilläggas att jag i vanliga fall klär mig rätt ”okvinnligt”, jeans, t-shirt och platta skor är min vardagsuniform. Det är därför mina ”så kallade nakenbilder” kom som en chock för många. Jag är en person med stora kontraster på många sätt och vis. Både i konst och i vardagen.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand
