Vissa skapar konst endast i underhållningssyfte. Andra vill göra någonting betydelsefullt med sin kreativitet. Det är dessa tankar som irländska Primordials vokalist Alan Averill har tagit itu med i skapandet till senaste skivan Where Greater Men Have Fallen. I novembermörkret berättar irländaren om inspirationskällorna till bandets black metal-betonade hårdrocksmusik.
I textvideon till Where Greater Men Have Fallen visas bilder från världsutställningen i Chicago 1883-1884. Varför?
-Det är en ganska intressant och ovanlig berättelse. Jag läste helt enkelt en bok om världsutställningen i Chicago och bygget av den. Hur länder från hela världen samlades för att demonstrera sina industriella och teknologiska framsteg. När jag sedan läste vidare kunde jag föreställa mig människornas förväntningar och löften inför det kommande århundradet. Att det skulle vara ett århundrade av mänsklig strävan och utforskande, vilket det på sätt och vis blev. Samtidigt kopplade jag det till första världskriget. Då får vi nämligen ett århundrade av blodbad på en nivå ingen trodde var möjlig. Sedan tittade jag närmare på slutet av 90-talet fram tills idag. Om du har följt nyheterna under de senaste två-tre åren, inser du att de är, utan tvekan, mörkare än för 15-18 år sedan. Det är sådant jag har arbetat med i den här låten.
Du verkar ha ett genuint intresse för både politik och historia. Vart kommer det ifrån?
-Från att ha blivit uppfostrad rätt. Vi är kloka människor och vi har saker att säga. Om du inte har något att säga så kommer musiken att låta så därefter. Det är en balans mellan energifrigörelsen och att försöka placera en mening bakom strukturen. Jag är alltså inte intresserad av fantasy eller fiktion.
Tror du att fantasyinfluerade band på något sätt glorifierar krig och målar upp det som någonting heroiskt, medan ni ser på det hela utifrån ett mörkare perspektiv?
-Jag tror inte att de glorifierar krig. Det är nog bara så att de porträtterar det ur ett fantastiperspektiv. Vi betraktar detta, likt exempelvis Bolt Thrower, från en annan synvinkel. Om du tycker att Primordial var tråkiga förut, kommer vi fortfarande vara lika tråkiga för dig i och med denna skiva. Om musik för dig endast är underhållning, så är det okej. Men då kan du dra åt helvete någon annanstans.
Alan har med säkerhet hittat sin väg igenom livet. Framförallt är han väldigt mån om att göra någonting betydelsefullt. Att han tillsammans med Primordial exempelvis har dragit historiska paralleller, är ingen slump. Skapandet av ett tycke med ett meningslöst budskap, existerar inte i deras musik.
–Primordial är andetaget av vårt kulturella arv. Om jag skulle kasta bort mitt liv genom att sjunga om saker som inte betyder någonting och sedan visa det för mina barn skulle de fråga: “Är det här det du slösade bort ditt liv på?”. Snacka om hur mycket jag skulle skämmas. Skämmas över att jag skulle ha missat möjligheten att åtminstone försöka göra någonting värdefullt med min kreativitet. Det kanske låter lite väl pompöst för vissa, men det är det inte. Att vi lever i en värld som prisar banalitet, meningslöshet och tecknad nyhetskultur är inte mitt problem.
-Det är inte det att vi inte har något sinne för humor. Vi har kul tillsammans när vi reser och har spelningar. Vi har våra rock ’n’ roll-sidor också, men när det kommer till musiken och vad den står för, är vi gravallvarliga. Det finns ingen glimt av ljus, det finns inget alternativ till den här mörka världsbilden. Jag förstår att det kan kännas främmande för folk. Om du vill lyssna på Where Greater Men Have Fallen och bara njuta av att det är en klassisk heavy metal-dänga, så är det okej. Precis som en spelning kan vara underhållande på grund av dess teatraliska element. Samtidigt är inte det allt som vår musik representerar. Jag förstår att vi lever i en övergående värld där människor är vana vid att hållas borta från antingen integritet eller mening med det som andra skapar. Som sagt, vi står emot det hela tiden. Någon måste göra det.
Har dagens politiska klimat påverkat texterna och musiken? Vad ser du när du tittar på världen idag?
-En överhängande undergång, skrattar Alan innan han fortsätter. Jag är en politiskt motiverad person och jag har alltid varit intresserad av politik. Jag måste dock klargöra att mina åsikter inte representerar resten av bandets politik. Vissa tycker annorlunda och vissa bryr sig inte om politik överhuvudtaget. Samtidigt är det jag som är ansvarig för texterna. Eftersom vi måste placera en ton inom oss själva, försöker jag att inte vara allt för frispråkig.
-Låten The Seed Of Tyrants, är exempelvis inspirerad av den arabiska våren. Budskapet är ganska simpelt. Det är som ett slag i ansiktet på den västerländska, medelklassynen på vad som hände där. På något sätt fick folk som inte är intresserade av politik för sig att folk som Khadaffi skulle säga: “Hörni, vet ni vad, jag har varit orättvis.” Därefter införs en demokrati och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar. Sanningen är att så fort du tar bort en tyrann, ersätter du den med 12 nya som har en ännu större blodlust. Den här låten är ett uttryck för den mörka världsbilden. Den är full av raseri och ilska, vilket är viktigt. Om jag inte hade det som fokus skulle jag bli knäpp. Jag kan förstå att det gör folk obekväma. Det är bra. Jag hoppas att några hatar oss.
Här pratar frontmannen vidare om debatten kring miljön och maskinerna som styr vår värld. Han tycker att sättet människor hanterar konflikter ibland är ineffektiva. Ett tag svävar han iväg i sina egna tankar och tappar tråden. Det blir nästan lite svårt att tyda vad det är han försöker säga. Efter ett tag kommer han tillbaka till ämnet och avslutar med ett enkelt: “Det är så världen fungerar.”
Kan du berätta mer om inspelningsprocessen kring albumet? Du har skrivit någonstans att det är viktigt att veta när man ska vara närvarande och när man inte ska vara det.
-Jag tycker studion är tråkig. Jag kan inte sitta en hel dag och bara lyssna på samma gitarrslinga om och om igen. Jag brukar jobba i tvåtimmarspass där jag exploderar i frenetisk energi. Då försöker jag att lägga så mycket sång som möjligt på första tagningen. Jag gillar inte att göra om saker, och jag gillar inte att upprepa mig, då repetition är definitionen av galenskap. Jag gör alltså mitt och när jag är klar går jag. Det är viktigt att försvinna. Ibland får man låta andra bearbeta sina egna tankeprocesser. Vi är en väldigt nära grupp människor där vi mer eller mindre litar på varandra. Ibland går det så långt att vi förolämpar varandra, bråkar och slåss. Det är på den nivån där andra band kanske skulle splittras, men vi är vad vi är.
Fram till nu har du varit med i Primordial i 24 år. Vad ser du när du ser dig själv i spegeln?
-Jag frågar mig själv hur jag skulle se ut om jag inte rakade skallen, börjar Alan. Hans sarkastiska ton är ljuvlig. Jag har varit med i bandet sedan jag var 16 år och nu är jag 39 år gammal. Gitarristen Ciáran MacUiliam och basisten Pól MacAmhlaigh startade bandet redan 1987. Först runt 1991 kom jag med i bilden. Bandet har blivit en institution i mitt liv. Det är för sent att ångra saker. Jag är bara glad att vi gjorde det vi gjorde utan några kompromisser. Det är fint att detta fortfarande är relevant för oss. Att vi faktiskt gjorde någonting som betydde någonting. Man kan bara försöka att utvecklas som människa. Livet är hårt och det har inte varit en lätt väg för Primordial att vandra. Men i det här sammanhanget gillar jag vad det står för.
Text: Jill Wrethagen
