ProstatAttack – En Arena, Stockholm

Datum: 2016-11-12
År 2014 hade Sverige 64 555 nya fall av cancer. Bland män och kvinnor är bröstcancer, respektive prostatacancer, de vanligaste cancerformerna. Dock har män toppat statistiken både när det kommer till att insjukna och dö i prostatacancer som idag klassas som Sveriges vanligaste cancerform. Med denna statistik i bagaget beslöt sig Joakim Mikiver, sångare i One Hour Hell, för att arrangera Sveriges första välgörenhetsgala i extremmetallens tecken. Efter att ha lunkat igenom snålblåsten till lokalen En Arena är det fantastiskt skönt att få hänga av sig ytterkläderna och träda in i värmen. På plats finns som vanligt TPL Records om ständigt kränger skivor och vinyler till ivriga spekulanter. Likaså har Vicisolum Records rutat in sig en egen hörna tillsammans med Close-Up Magazine. Men mitt bland dessa försäljare har en annan aktör barrikaderat sig. Med majestätiska skägg vajandes i vinden har Broder Joe’s skäggprodukter intagit lokalen med mottot: ”Love, peace and beard!”. Precis som de flesta andra av försäljarna går 50 % av överskottet oavkortat till prostatacancerforskningen. Få är de skäggprydda besökare som kommer undan grundaren John-Olov Ericksons händer när han glatt demonstrerar och instruerar hur olja och vax bäst ska appliceras i skepparkrans och polisonger. Med glänsande skägg och ivriga blickar rör sig sedan åskådarna fram mot scenen för att bevittna den ena akten efter den andra.Bombs of Hades

Det var inga konstigheter att ställa upp på detta. Jag personligen har inga relationer till prostatacancer men cancer har däremot släktingar och familjemedlemmar gått bort i. Cancer är cancer i slutändan. Det är kul att få vara en del av detta evenemang och att få möjlighet att göra någonting. Jag vet inte om vi pratar för lite om prostatacancer i samhället, förmodligen gör vi det.  Inom metal pratar vi inte alls om det, eller liknande saker över huvudtaget. I slutändan är vi dock alla människor och vi borde kunna tycka till om det här – Jonas Stålhammar, sångare och gitarrist i Bombs of Hades.

När det kommer till Bombs of Hades är det Motörhead-osande gitarriff i death metal tappning det som står på agendan. Med punkiga undertoner och bredbent attityd bevisar kvartetten att de mer än väl lever upp till uppgiften att starta upp hela galan. Visst är det en skral ansamling människor framför scenen men stämningen är mysig och frontmannen Jonas vrålar på med en röst som låter som Lemmy Kilmister har hinkat en flaska klorin. Med ett stabilt och jämt ös blir låten Palace of Decay en tempohöjare som faller djupt ned i hjärtegropen.Facebreaker

Vi ställde upp dels för att arrangören Joakim Mikiver (One Hour Hell) är så gullig och dels för att det är en bra sak, så det var en självklarhet. Jag frågade inte ens de andra innan jag tackade ”ja”. Cancer i allmänhet är ett jävla skit och prostata har vi alla i bandet så vi vill gärna att man ska forska fram mer hjälp om man skulle drabbas av det. Om man ska jämföra mellan könen när det kommer till bröstcancer och prostatacancer så ligger det förstnämnda i framkant med att bli omtalat så ProstatAttack kan gärna få mer utrymme. Så ja, vi pratar för lite om prostatacancer – Jonas ”Jonte” Magnusson, basist i Facebreaker.

Till tonerna av den klassiska skräckrullen Halloween intar Finspångsbandet scenen till publikens stora förtjusning. Här är det snabb death metal av godstågskvalité som ska framföras live. Självfallet med ett gäng färska zombies fästa på kofångaren. Inte heller blir det sämre av att vrålaren Roberth ”Robban” Karlsson har en pipa vars mörka bröl även kan få den modigaste att smyga bort med svansen mellan benen. Kvintetten ser till att dra upp tempot på max och får en alltid att undra hur mycket energidryck de har lyckats hälla i sig. Tiden går fort när man har roligt och Facebreaker är inget undantag. Allt för snabbt är spelningen över och väntan på nästa akt tar vid.One Hour Hell

Jag känner stolthet över att vår sångare Joakim Mikiver har arrangerat detta. Vi har alla hjälpt till där vi kan och jag vet att hela bandet är stolta över vad han har åstadkommit. Det här är något vi har pratat om i flera månader. Jag har själv ingen direkt kontakt med den här formen av cancer men jag vet att andra i bandet har det. Prostatacancer är den cancerformen bland män som tar flest liv i Sverige. Inte bara pratar vi för lite om prostatacancer inom metal scenen utan överlag är samhället dåligt på att informera om denna sjukdom. ProstatAttack är ett bra forum för att ta upp det här och det finns planer redan nu på en till upplaga – Krister Andersen, gitarrist i One Hour Hell.

Man får erkänna att det ändå är lite kaxigt att inte bara arrangera en välgörenhetsgala utan även se till att ens eget band också står på scenen. Som tredje akt ut är det One hour Hell som står för kalaset. Det är fläskigt värre och med en sådan markant bas att det inte går att undvika galopptakten bjuds det upp på en resa som tyvärr inte är lika intensiv som banden innan. Men man får se det för vad det är, en uppvärmning inför de stora kalasakterna.Interment

När vi blev tillfrågade om att ställa upp på detta svarade jag att det var självklart att vi skulle spela. Vi ställde upp för två sakers skull. Dels för att det är kul att spela och dels för att det är för ett välgörande ändamål. Det pratas mest om bröstcancer och det har varit väldigt tyst om just prostatacancer så det här är ett fantastiskt bra initiativ. Jag har själv tänkt att jag vill kolla upp mig någon gång men jag har inte gjort det än… men det är något man borde göra och framförallt borde fler göra det. Upptäcker man det i tid så är chanserna goda att man kan bli av med det – Johan Jansson, sångare och gitarrist i Interment.

Interment är bandet som satt utropet ”hadiraja” på världskartan. Med höga varvtal och tillskottet Simon Wizén (Die Hard, Hobbs’ Angel of Death, Ondskapt, Valkyrja m.fl) som livegitarrist befäster grabbarna staden Avesta som en sällsamt intressant avkrok inom den svenska death metal scenen. Med tre övertaggade strängbändare och ett taktfast pansarfordon till trummis har den stelfrusna publiken äntligen vaknat till och höjer ett flertal nävar och horn i luften.Cut Up

Jag tror att de flesta av oss i bandet har varit, på ett eller annat sätt, berörda av sjukdomen cancer. Kanske inte just prostatacancer men med familjemedlemmar som har drabbats så känns det självklart att ställa upp. Den senaste tiden känns det som att media har vågat ta upp både bröst-och prostatacancer så det uppmärksammas sakta men säkert men vi kan alltid göra mer för att bli kvitt den här jävla sjukdomen. Att män inte pratar om detta tror jag har med manlighet att göra och att man känner sig utsatt. Man vill inte prata om det och tiger ned det istället – Andreas Björnson, sångare och gitarrist i Cut Up.

Det är fruktansvärt svårt att inte dra paralleller till Vomitory när tre av fyra medlemmar har lirat med nämnda band. Sångaren Andreas Björnsons våffelkrullade hår flyger vilt i luften när han levererar det ena efter det andra knivskarpa riffet. Med en thrashigare framtoning på sin musik påminner de om Slayer, vilket de själva skanderar från scenen. Med stora delar av Stockholms musikbransch på plats blir det death metal och inga visor.Soreption

När Joakim Mikiver hörde av sig till oss så kände vi spontant att vi spelar väldigt sällan i Sverige och då är det roligare att spela på hemmaplan när man faktiskt gör det i sådana här sammanhang. Förutsättningarna kändes goda, och vem står inte bakom en sådan här sak? Prostatacancer är en vanlig form av cancer och jag tycker att den behöver belysas mer än vad den blir idag. Inom metalbranschen pratar vi inte så ofta om dessa ting. Det är mjukare värderingar att bry sig om människor på det sättet. Jag tänker mig att inom den hårda metalen finns det en viss image kring banden och att det ska vara en viss känsla i musiken som inte alltid speglas av en mjuk värdering. Jag tycker att det är en fin sak att ta de hårdare metalgenrena och göra en gala kring dessa. Pratar man med andra människor som håller på med den här typen av musik så är inte vi annorlunda än andra utan det här är lika viktigt för oss – Fredrik Söderberg, sångare i Soreption.

Det är alltid något visst med band vars sångare lyckas simulera psykopatiska knyckar med nacken. Inte blir det sämre när sagda brölare även tycks kunna krossa skallben enbart med blicken. Hurvida han äter småbarn eller inte är något som går att diskutera. En sak är dock säker, Soreption är lika tunga som den sammanlagda vikten på bandets medlemmar. Med sin tekniska death metal klämmer de in så många toner de bara kan utan att maskineriet havererar. Med en sista käftsmäll lyckas de även knyta samman säcken i lustfyllt mangel.F.K.Ü.

Jag tror att de flesta skulle vilja ställa upp på den här typen av välgörenhetsgalor. Spontant kändes det här som en självklar grej. Det var ingen tvekan om saken och så passar det oss bra eftersom vi inte lirat på länge och nu kunde göra ett comeback gigg på ett speciellt event. Jag har både en farfar och en pappa som har gått bort i prostatacancer så det här något som ligger nära mig personligen. Självfallet måste vi prata mer om detta. När jag åkte hit idag så tänkte jag att för att göra det hela lite extra roligt så borde vi, som är ett ”snubb-band”, spela för Bröstcancerfonden och så gör man likadant med ett skitbra band som består av det motsatta könet fast de spelar för Prostatacancerförbundet. Man kan spinna vidare på det hur mycket som helst. Jag tycker att det skulle vara skithäftigt att göra det här igen fast mer utblandat både genre-och könsmässigt – Pat Splat, basist i F.K.Ü.

Freddy Kreuger började spela thrash metal när han inte skar upp ungdomar i sömnen. Till råga på allt värvade han en sångare som både skriker i falsett och triggar massorna till allsång. Kort och gott möts man av skräckfilmsmagi i sin mest explosiva tappning där flaggorna vajar friskt och nyvärvad trummisar går under namnet Unspeakable Emp. Som ett fruktansvärt underhållande och avkopplande avbrott blåser Uppsalaborna bort den sista tröttheten och triggar igång kvällens enda regelrätta moshpit.Benighted

Första gången vi kom i kontakt med arrangör Joakim Mikiver (One Hour Hell) var för sex eller sju år sedan. Han ville arrangera en spelning med oss här i Sverige och vi har aldrig spelat här förrän idag. När han kontaktade oss angående detta välgörenhetsevenemang så var det en självklarhet för oss att ställa upp. Jag är grymt taggad på denna spelning, det är en fantastisk laguppställning och som enda utländska band är vi stolta att få vara headliner på detta evenemang. Jag är psykiatrisjuksköterska och är familjär med medicinska saker. Detta evenemang berörde mig, speciellt eftersom det är några metalheads som har organiserat detta och då måste vi stötta detta. Många pratar inte om denna cancerform även om den är vanligt förekommande och vi måste verkligen jobba på att få fram effektivare mediciner. Eftersom jag arbetar inom psykiatrin så kan jag ärligt säga att det är svårt för män att prata om detta för att det är så intimt. Bara en sådan sak som att första steget i undersökningen är att få ett finger uppkört i anus. Många känner att deras manlighet är i fara men det är bara den första tanken som slår mig. Det finns förmodligen fler anledningar – Julien Truchan, sångare i Benighted.

För första gången på svensk mark spelar fransoserna sin brutalt brötiga death metal. Och ta mig tusan, det ger blandade reaktioner. En del av publiken har sökt sig till stolarna och rökrutan för att pusta ut. Efter sju band är det inte konstigt att adrenalinet inte räcker till för ett åttonde. Andra kämpar på med att vråla för fyra framme vid scenkanten. Bandet själva kör så att det ångar från deras förstärkare. Att Julien tjuter likt en gris på väg till huggkuggen är antingen något man älskar eller avskyr. Vad undertecknade tycker är dock ointressant, Benighted ramar in galan på snyggt manér, och visar att prostatacancer är något vi helt enkelt måste börja prata om i större skala.

Livebilder från alla band hittar du här – LÄNK

Text och foto: Cecilia Wemgård