2010-talet måste ha varit det årtionde som kunnat stoltsera med flest återföreningar inom hårdrock och metal. I samma takt som de största giganterna lägger ned verksamheten har de mindre kända banden återupptagit sin. Protector var thrash metalbandet från Tyskland som bildades på 80-talet, såg ut att kunna haka sig upp till en given plats bland de större thrashbanden bara för att fallera under mitten av 90-talet. Det tog tjugo år innan de kunde följa upp sin då sista fullängdare, The Heritage (1993), med comeback plattan Reanimated Homunculus (2013). Ytligare tre år har förflutit och det har nu blivit dags för det i dagläget Sverigebaserade bandet (Uddevalla / Stockholm) att återigen berika lyssnarna med helgjuten thrash metal, samt för bandets frontman att fördjupa sig i Protectors rätt så ostadiga bandhistoria.
– Det känns fantastiskt att släppa ännu ett Protector-album, säger sångaren Martin Missy. De flesta fans jag har pratat med de senaste två-tre åren har sagt att de gillade Reanimated Homunculus, så jag hoppas att de kommer att gilla den nya skivan med. Cursed and Coronated kommer att vara den första LP:n på 27 år där samma line-up medverkar som på albumet innan. Det vill säga i detta fall Reanimated Homunculus. Förra gången det begav sig var med skivorna Golem (1988) och Urm the Mad (1989). Efter det har varje Protector-skiva haft en annan line-up, fram tills nu.
Att du nämner Urm the Mad är rätt så intressant då det inte bara är en återvändande karaktär i Protector-sammanhang. Det var också den sista skivan du gjorde med bandet innan du, som originalsångare, lämnade bandet.
– På vår förra skiva återupplivade vi Golem, så nu tänkte jag att det var dags att låta en annan gammal bekant få komma tillbaka i rampljuset igen. Urm dör ju egentligen i Philippe Druillets seriebok Urm le fou, som ligger till grund för våra låtar ’Urm the Mad’ och ’Cursed and Coronated’. Jag låter helt sonika Urm återuppstå från de döda för att ta sin plats i Protectors historia igen.
– Urm the Mad var min sista skiva med Protector på ”den gamla goda tiden”. 1995 flyttade jag till min mammas hemland Sverige. De första två åren gick jag på folkhögskola, först i Markaryd och sedan i Grimslöv. Den första tiden tyckte jag att det var ganska svårt att få kontakt med svenskar, i alla fall svårare än med tyskar. Jag stannade kvar ändå och 1997 flyttade jag till Stockholm. Jag kände i stort sett ingen där bortsett från några släktingar, men det ändrade sig när jag gick med i metalbandet Ruins of Time 2001. Genom detta lärde jag känna fler och fler hårdrockare i huvudstaden. 2005 träffade jag på en efterfest till en spelning på Tantogården (konsertlokal i Stockholm som brann ned 2009) Jonas Svensson, en polare till bandet Nifelheim.
Detta möte ledde inte bara till en gedigen pratstund om metal i allmänhet. Det var också i denna veva som Jonas och Martin fick idén att starta ett Protector-coverband under namnet Martin Missy and the Protectors. Jonas åkte tillbaka till Uddevalla, där han bodde på den tiden, och rekryterade Mathias Johansson (bas), Michael Carlsson (gitarr) och Carl-Gustav Karlsson (trummor) till projektet. När bollen väl var i rullning kuskade bandet runt i Europa och spelade gamla Protector-låtar för en publik som tillstörre delen aldrig haft möjligheten att se dem live till att börja med.
Martin Missy and the Protectors ledde tillsist till återföreningen av Protector. Skulle du kunna specificera datumen kring det att Protector lade ned och att Protector återuppstod? Den sista Protectorskivan innan millennieskiftet var The Heritage från 1993, samtidigt ska Protector ha fortsatt med ostadig line-up ända fram till 2003.
– Bandets historia mellan 1994 och 2002/2003 är lite luddig, i alla fall mot slutet. Detta är vad jag vet: Efter ett gig i Wolfsburg 1994 bestämde sig den dåvarande sättningen av Protector att ta ett sabbatsår för att återuppta arbetet med bandet igen efter detta. Året efter hände det dock ingenting och det var bara den dåvarande trummisen Marco Pape som var motiverad nog att fortsätta arbetet med Protector. Detta gjorde han från 1996 och framåt med en ny lineup. 1999 spelade de in demon Resurrected som kom ut 2000, samt att de gjorde några få spelningar. Den sista spelningen med denna sättning av bandet var på Hell on Earth-festivalen i Wien 2001. Efter det löste Protector sakta men säkert upp sig igen och gitarristen Hendrik Bache gick med i Dew Scented 2001. Två år senare packade även basisten Matthias Lindner ihop sina saker och lämnade replokalen.
– Eftersom det inte plockades in några nya bandmedlemmar och då inga fler spelningar eller inspelningar ägde rum kan man säga att den andra reinkarnationen av Protector somnade in i stillhet. Två år senare dök då vi upp med coverbandet Martin Missy and the Protectors. Efter att ha spelat ett antal gigs med gamla Protector-låtar bestämde vi oss för att skriva nytt och att släppa dessa under namnet Protector. Många fans hade ändå redan refererat till oss som Protector. Jag pratade med Hansi Müller, som grundade bandet tillsammans med Michael Hasse (som dog 1994). Hansi tyckte att det lät som en bra idé och då började vi skriva nya låtar som vi släppte på en demo 2011 (The Return of Thrash and Madness). Detta annonserade vi på festivalen Way of Darkness och det var startskottet för den tredje inkarnationen av Protector.
Det är denna tredje inkarnation som släpper nya skivan Cursed and Coronated i slutet av februari i år. Men det bjuds inte bara på återupplivandet av gamla karaktärer utan mycket tyngre ämnen än så.
– Bakgrunden till texten i låten ’Selfdesdrugtion’ är mina negativa erfarenheter av droger. Vår trummis Michael hade drogproblem. Han gick bort 1994. Själv fick jag psykiska problem efter att ha rökt hasch i slutet av 80-talet. De psykiska problemen var också anledningen varför jag lämnade Protector. Jag fick extrema panikattacker och ångest i flera veckor och månader efteråt. Ångesten kan komma tillbaka lite då och då även idag faktiskt. Och Michael… det var tragiskt. Han höll på med tunga droger. Vi fick aldrig reda på dödsorsaken, men håller man på med tunga droger och dör vid 28 års ålder…
Sedan Martin flyttade till Stockholm på 90-talet har han inte bara belönats med smeknamnet ”Farfar”. Han har också berikat den yngre generationens hårdrockare med att förtälja historier från sin egen ungdom. Något som varit högst uppskattat i de slutna Facebook-grupper som Martin har huserat i.
Namnet farfar har en rätt fadersfigurs-liknande klang i sig. Kan du ibland känna att du är här i Stockholm och tar hand om den nya generationens hårdrockare?
– Det är nog snarare så att de får ta hand om mig mer än vad jag får ta hand om dem. Nej, men ärligt talat så tycker jag det är otroligt kul att umgås med hårdrockare, som är 10, 20, eller 25 år yngre än jag, men som ändå oftast gillar samma band och skivor, som jag själv lyssnade på under 80-talet. Det är häftigt att se så många långhåriga tjejer och killar med sina västar och patronbälten och hela kittet på både stora och mindre spelningar i Stockholm. Då känns det som att man är tillbaka i 80-talet, hårdrockens gyllene era. På tal om smeknamnet Farfar, på festivalen Muskelrock 2014 började några i publiken att mellan några låtar ropa mitt namn, sedan hoppade fler in och började ropa:”Farfar, Farfar, Farfar”. Det är trevligt när barnbarnen visar sin uppskattning på detta vis.
För oss som är uppväxta i Sverige, hur såg egentligen thrash metal-scenen ut i Tyskland på 80-talet?
– Centrum för thrash metal-scenen i Västtyskland var i Ruhrområdet. Härifrån kom bland annat Kreator, Sodom och Darkness. Sedan fanns det många fans av den tyngre musiken i södra Tyskland där Destruction och Necronomicon kommer ifrån. Wolfsburg, där Protector grundades 1986, låg mer eller mindre på ”hårdrocksvischan”, precis vid gränsen till Östtyskland. Det ägde inte rum speciellt många konserter med thrash metal-band i Wolfsburgsregionen på den tiden, så oftast fick man åka till andra städer för att se sina favoritband. Hannover och Hamburg, som ligger 10 respektive drygt 20 mil från staden, var två städer vi åkte till. I Ruhrområdet och södra Tyskland fanns det ganska många thrash metal-fans. I Wolfsburg, som har cirka 130.000 invånare, var däremot antalet hårdrockare mera överskådligt. Jag skulle tippa att det fanns mellan 150-200 fans av den tyngre musiken där, så alla kände i stort sett alla.
När vi ändå är inne på berättelser och nya generationers hårdrockare, kan du inte berätta något från din ungdom för CrankItUps läsare?
– Här kommer en trevlig historia från min första Slayer-konsert i tyska Osnabrück, den 28 april 1987. Tom Araya & co hade släppt Reign in Blood hösten 1986. I stort sett ALLA som gillade tyngre musik hyllade denna skiva. Den formligen exploderade på tusentals skivtallrikar i hela Tyskland. Tio hitlåtar på inte ens 30 minuter. Jag tror nog att bara Metallicas svarta skiva hade en större inverkan på metalscenen än Reign in Blood. Våren 1987 kom Slayer till Tyskland. Ett par polare och jag tog bilen från Wolfsburg till Osnabrück, en resa på cirka 22 mil. Själva ditresan var aningen traumatisk, eftersom vi hamnade i en masskrock på Autobahn. Som tur var hände detta på ett ställe där det var byggarbeten, så hastigheten var nere på typ 40-50 km, men det är inte kul att bli påkörd bakifrån ens i sådana hastigheter.
– Framme vid konserthallen var spänningen enorm. Man kan lugnt säga att vissa fans var övertaggade. Bland annat så var det en snubbe med svart smink runt ögonen och en galen uppsyn som gav mig en dansk skalle när jag var på väg fram till första raden. Jag stod längst fram när Slayer drog igång konserten med låten ’Raining Blood’. Jäklar vilket tryck det var längst fram! Jag höll ut de första låtarna, sedan fick vakterna hjälpa mig bort därifrån eftersom jag hängde dubbelvikt över kravallstaketet. Hade de inte plockat upp mig från första raden hade jag kluvits på mitten under spelningens gång. Efter spelningen väntade vi på bandet vid turnébussen. När de kom ut var de jättetrevliga. Alla skrev autografer och en kille fick till och med en autograf av Dave Lombardos (trummor) fru som var med på turnén. Jag fick autografer till både mig själv och min hårdrockspolare som bodde i Östtyskland, på andra sidan järnridån. Gissa på att han blev glad när jag skickade autograferna till honom.
– Jag stod och snackade med Tom Araya(sång och bas) i ungefär tio minuter. Vi pratade om muren som delade Öst- och Västtyskland på den tiden. Jag glömmer aldrig att han sa; ”we’ve been to Berlin, and we’ve seen the wall. I tell you, It will come down!”. Jag tror inte att det fanns någon i Tyskland som på allvar trodde på att muren skulle falla under vår livstid, så jag tänkte bara att det var en trevlig utopi som Tom målade upp. Jag trodde att murens fall inte skulle hända fören vi alla var döda och begravda. Två och ett halvt år senare var muren ett minne blott. Jag tänkte nästan omedelbart på vad Tom hade sagt när jag såg bilderna från den öppnade muren i Berlin på TV. Nu vet ni det, Tom Araya är inte bara en bra musiker, han kan se in i framtiden också, så det så!
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Protectors facebook
