Datum: 3/11-2012
Kritiker älskar att jämföra RAM med många klassiska band, men det säger mycket om kritikernas okunskap när de inte förstår att RAM har något eget som många andra saknar. Starka låtar är kanske den viktigaste ingrediensen i detta maskineri. När många andra vill prångla ut en skiva för att få fylla plånboken satsar RAM på kvalitet.
Under spelningen där de skulle värma upp publiken inför Accept bjöd de på låtar från deras tre skivor. Det är intelligent och kompromisslöst med en känsla som kan upplevas som otäck om man inte ägnat några timmar till livsfilosofi och utvecklat sitt tankesätt från det banala till något större.
Introt kommer från ”Death”-skivan för att sedan smälla på med pompa och ståt i Defiant. Positivt överraskad blir jag av det suveräna gitarrljudet som Harry Granroth och Daniel Johansson levererar. Stundtals låter gitarrerna som en enhet och sedan kommer det individuella fram.
Flame of the tyrants drar igång och publiken börjar bubbla. Låten levereras prickfritt och den låter bättre live inspelat. Morgan Pettersson har en genuin stil för musiken när han piskar skinnen med en energi som man sällan skådar från trummisar. Trumspel idag tenderar att låta inövat eller oinspirerat, inte här inte!
Publikens nävar slår i luften i takt till musiken och RAM stortrivs på scenen. Den alltid så karismatiske Oscar Carlquist är en egen show in sig att uppleva, han tycks vara väl medveten om hur man bygger upp momentum. Den obligatoriska näven som bevittnar om domedagen och dagen då allt svammel inom musiken utplånas predikas hårt i Awakening the Chimaera. Under låten kommer självaste Wolf Hoffmann in framför scenen och tittar på RAM. Det nyfikna ansiktet ändras snabbt till ett stort leende och han står och njuter förnöjt.
In Victory med harmonik och melodislingor som inget annat band kan göra idag visar tiden som bandet lägger ner på att göra bra låtar. Körerna från Daniel och Morgan höjer låten till en högre dimension.
RAM sparar inte på krutet utan kör igång singeln från ”Death”-plattan i ett rasande tempo. Tobbe Petterson imponerar med sitt flyhänta fingerspel på basen och slår ut tonerna ur basen i vissa fall. Plektrum är för mesar, Tobbe tycks inte vara rädd för arbetsskador när han behandlar strängarna så som Bobby Brown behandlat Whitney Houston. Oscar skriker frenetiskt och ursinnigt samtidigt som han tuggar sönder varenda ord och mjölkar ut varenda tänkbar frasering. Detta toppas med Harry Granroths wah-wah-solo från helvetet. Elakt, kompetent och en nästan egen komposition i låten.
Sudden Impact från Forced Entry skapar en stor stämning hos publiken som är med på noterna. Oscars domedagsprofetior avlöses med ännu ett vasst gitarrsolo från Harry Granroth. Något som slår mig här är hur bra bandet lyckas hålla fokus på solisten som agerar. När Oscar sjunger så är Oscar i fokus. När gitarrsolona spelas försvinner ofta Oscar in bakom scenen, detta är dock något som jag inte upptäcker förrän såpass långt in i spelningen. Att kunna väga upp att den karismatiske frontmannen inte står på scenen bevisar att det inte endast är han som har en stark karisma.
Ackord som får det att krypa i ryggraden plockas på Release Me. En text med mycket eftertänksamhet som får mig att kippa efter andan. Musiken och texten går hand i hand och skapar tillsammans en överväldigande känsla som får en att sväva iväg.
Oscar är i högform när bandet unisont lägger markeringarna på introt till Machine Invaders för att sedan mynna ut till en vers med malande kaggar. Triol-känslan i låten gör att publiken gärna gungar med för att explodera totalt på refrängen där alla närvarande hänger med och skriker Machine invaders. Tobbe får visa mer av sitt flyhänta basspel innan Harry än en gång visar ett solo enligt den gamla skolan som är på riktigt med mycket vilja och en briljant teknik.
Den briljanta Infuriator avslutar deras set. En tuggande gitarr får starkt understöd av en golvpuka som ekar över hela arenan. De genialiska melodierna avlöser varann med en text som är hårdare än kravallstängslet som äntligen får sig en riktigt rejäl match från publiken. Infuriator bjuder på det mest skillade gitarrsolot för hela kvällen. Tekniskt och vansinnigt men samtidigt det som låten behöver för att bli det där extra.
Efter ungefär 40 minuter är bandet klara och plötsligt känns livet tomt.
Man vill ha mer! Med de låtskatterna detta band sitter på hade man gärna önskat att höra några låtar till.
På något sätt tar det emot att skiva en recension om detta band. Det är så bra att det lätt blir förstört när man försöker sätta ord på det.
Betyg: 8/10
Bäst: Stark setlist, övertygande, inget svammel och RAM-känslan som håller fast en i sin starka näve.
Sämst: Få människor verkar förstå detta bands storhet. De spelade tyvärr alldeles för kort tid vilket gjorde att en hel del låtar som kändes som självklara inte spelades.
Skriven av Ante Niemi
(Tillägg av Tessie Daniels. Då Crank it up’s kamera är på andra äventyr blev det tyvärr bara några mobilbilder men det är ju bättre än inga alls)
