Tre minuter innnan avsatt tid den 13/3 2014 och en kvart efter att förbandet man.machine.industry hetsat oss och klivit av blir det plötsligt mörkt på KB i Malmö. Spänningen stiger och den unga publiken börjar råma. Nordmans muntra melodi inleder genom högtalarna. Publiken nynnar med och trycker sig framåt. Ett milt gult ljus letar sig fram och introt till Björnes magasin samlar leenden. Jag ser Snigel framför mig, med sina klarlackade röda hjul och mjuka kropp. Så mysigt.
Men. Det finns bara krig.
Raubtier börjar norrländskt utan onödigt prat med titelspåret från Det finns bara krig från 2009. När sista tonen lägger sig infinner sig några sekunders spänd tystnad. Pär Hulkoff på gitarr och sång och i kamoskjorta säger inget, Jonas Kjellgren på bas i en tatuerad famn byter scenflank och ”Buffeln”, Mattias Lind, slutar banka på trummorna. Är det någon gång man har chans att undgå tinnitus och rätta till öronpropparna är det nu.
Låten Från min kalla döda hand från senaste skivan som kom ut i februari i år, Pansargryning, dånar igång inne på ett mer eller mindre fullsatt KB. En yngre armé står längst fram och hoppar i takt. ”Den som vill ta mitt vapen får slita det från min kalla döda hand” – textraden alla kan och som journalisten Stefan Lindqvist på Hd, omnämnt som korkad och naiv nationalromantik. Publiken exploderar i applåder, det blir mörkt igen och publiken gallskriker ”Raubtier!” och Hulkoff tar till orda. ”Skåne. Vi tycker om er. Vi har åkt en lång jävla väg för att komma hit och nu ska ni få lärdomar från Norrland. Det finns ingenting att prata om. Skjut, gräv…” Publikens ögon spärras upp i okontrollerad glädje och de stämmer upp: ”Tig!”. Låten från Pansargryning mullrar, Jonas korsar scenen i lätta kliv och Hulkoff möter honom på knä och låter gitarren yla. Efter Dieseldöden meddelar Hulkoff att han tycker att vi skåningar är fruktansvärt härliga och vill spela en lugn visa för oss. Orkestern stämmer upp och Polarvargen vibrerar snart. Det börjar lukta kaffe inne på KB och jag ser Buffeln svettig, sitta med sina hörselkåpor och banka. Hulkoff ler och rök pumpas ut från deras lätt överdimensionerade revolvermagasin på scen. I låten Vittring når slut-tonerna tonartshöjd och Hulkoff mullrar ”Hjälp mig!” till publiken som mullrar tillbaka. Hulkoff berättar att det inte är lönt att tro på ett liv efter döden eftersom… Och publiken svarar ”Vi blir inga änglar när vi dör!” I denna låt Änglar från ”Det finns bara krig” bränner Raubtier allt krut och KB låter som om det blir invaderat av kriget, vi blir instrumentalt ihjälskjutna och söndersmattrade och Jonas på bas går upp i falsett.
KB blir plötsligt brandgult. Publiken lugnar sig ett ögonblick, och det går på ett förinspelat ljud som påminner mig om Grumme-tvättsåpa-reklamen. Den bilden solkas ner av något man aldrig kan tvätta bort. Dieseldöden pumpas ut, damm faller från rören och regnbågens alla färger flimrar för våra ögon. Publiken är i allt detta väldigt skötsamma slår det mig. Artiga. Raubtiers fans är snälla. I Jaga hårt undrar Raubtier vad det ska bli av vårt höga nord när ”Korruption fyller salar/Där finanserna talar/Till världsfrånvänd kommersialism/Kollapsen är nära/Vi kan ej längre bära/Oket av korporativ fascism. Till detta fladdrar strobsen och Hulkoff tackar oss. Han vill att vi formerar oss nu, att vi assisterar honom. Nu ska vi hoppa som galningar och skrika som idioter. Jag tänker mig någon slags hoppande circelpit a la tyska Kreator, men det händer liksom inte. Det kommer inte riktigt igång trots att refrängtrycket i Lebensgefahr har potential att väcka upp döingar. Men det är inte Raubtiers fel.
Raubtier är dock osande nöjda och Hulkoff säger: ”Nu ska jag prata. Hoppas ni förstår vad jag säger.” Hans röst klingar på inlandsfinskt vis och kommer från märgen av Norrland. ”Själv fattar jag inte vad NI säger, här i Skåne. Vi hade ett enda mål med ”Pansargryning”. Vi skulle göra den så jävla hård. En recensent i Norrbotten skrev att ”Raubtier är FÖR hårt nu”. Publiken skrattar lyckligt och tittar på varandra. Hulkoff fortsätter: ”Det är bra din jävel, tänkte jag. Då kan du lyssna på Håkan Hellström. Fall på knä för Sveriges elit!” Publiken vaknar 
till och gormar ”Från Norrland till helvetets port” och låten Sveriges elit drar igång . Hulkoff är ingen kastratsångare och det är ju en jävla tur. Även denna låt bjuder på en tonartshöjning och jag tänker att publiken är ”rar”.
Achtung Panzer ombesörjer ännu ett brutalt uppvaknande hos publiken som plötsligt rör på nackarna, mer damm ramlar från taket och Berget Bergman från förbandet Man.Machine.Industry trillar in på scen och förstärker vokalt i refrängen. Dobermann vaktar nästa låt och Jonas ler från öra till öra och svetten rinner från huvudet. Hela KB sjunger med och ett par kryckor vajar i publikhavet tillsammans med hundratals gungande bävernävar. Bränder släpps lös samt Besten i mig. ”Ta i så att hela jävla P3-tornet rasar in så att de förstår att det bara finns ett enda band i hela jävla världen och ett enda världsherravääälldeeee!!” befaller Hulkoff och Världsherravälde från skivan Skriet från vildmarken, 2010, öser bort mina tvivel på att skånepubliken kan prestera lika hårt som sina idoler. Publiken nöter golv i marschtaktshopp och Jonas och Hulkoff försöker skrika ”Tack ska ni ha”, varpå pubilken genast vill ha in dem igen. Buffeln trampar ner från trummorna och lossar på hörselkåporna och påpekar kallt värmen inne på KB. Han ser sig runt i lokalen och frågar ödmjukt om vi vill ha mer. ”Skrik utav helvete för Haparandas hjältar då!” Panzarmarsch spränger sig fram, sista dammet lättar från rören, Jonas och Hulkoff skuttar omkring som friskisledare och Jonas primalskriker på näst sista låten Kamphund.
Innan kriget är över och Terminator 2 sänks ner i eldhavet låter Raubtier napalm regna ner.
”Hälsokost, veganer, skvallermagasin/Vi har en plan och lösningen blir väldigt fin/En sista show för alla er att titta på/En grand finale fraktad med B-52”.
Imaginär napalm till trots stank det av tonårs-fis på KB. Raubtier levererade dock ett urberg denna kväll.
Text: Anna Visala
Foto: Victor Petersson
