Recension: Air Raid – Danger Ahead (EP), enligt Viktor Skatt
Stormspell Records (CD)/Reinig Records (LP)
Släpps: 2012-04-30
.
Det senaste bandet att komma ut på New Wave Of Traditional Heavy Metal-scenen är Göteborgsbandet Air Raid.
Redan några månader in i karriären signades de av Stormspell Records i USA, och debut-EPn släpps i dagarna även på den europeiska marknaden.
Bandet har ännu inte gjort fler officiella spelningar än man kan räkna på en hand, men är redan ett extremt väloljat maskineri som strävar efter perfektion i jakten på att fånga 80-talets storhet.
På Göteborg Rockfest kan man se Air Raid den 27e april.
.
EPn inleder med låten When The Sky Turns Red, som givetvis börjar med en siren som sedan övergår i ett stort introriff.
Soundet är väldigt Iron Maiden-inspirerat, fast med det där lilla extra rivet i gitarrerna som går så väl hem hos undertecknad.
De malande verserna kombineras med härliga galopp-refränger som sätter sig med en gång, kreativiteten är verkligen slående! Vanligtvis saknar Maiden-inspirerade band en egen själ, men Air Raid står stabilt på egna ben och bjuder på minnesvärda twin leads i solot. Avslutningen med riffstämmor är mäktig, detta är en riktig klasslåt!
.
I Annahilation bjuds vi på en stabil ångvält till mid-tempolåt. Många metal-band idag har svårt att göra intressanta låtar när tempot inte är maxat, men här visar bandet på starka melodier i denna svenska motsvarighet till Between The Hammer And The Anvil (Judas Priest). I bryggan bjuds vi på fint samspel mellan sång och riff som bidrar till en grymt ödesmättad atmosfär.
Att låten avslutas med det klassiska Scorpions-dunket gör inte saken sämre.
.
Om de två inledande spåren varit väldigt brittiskt influerade så kan man säga att The Metal Cult är mer besläktad med den tyska metallen.
Starka, snabba melodier avlöser varandra och den tunga versen förvandlas snabbt till ett nytt riff-inferno där lyssnaren verkligen får ha säkerhetsbältet på!
Blandningen av Helloweens snabbhet, Göteborgsbröderna Katanas gitarrslingor och Manowars hyllningar till metal gör detta till en sann blandning av allt som en gammal bakåtsträvare kan tänkas önska.
Låtens höjdpunkt är det överdrivet långa tapping-solot i mitten, där ”if it´s worth doing, it´s worth overdoing” är ett extremt passande citat.
.
Har ni fått nog av det tyska? ”I helvete heller”, säger Air Raid!
Epn:s näst sista spår, Midnight Burner, är en sann Accept-rökare som även visar prov på gitarristerna Andreas och Johans virtuositet. Huvudriffet bjuder på ett underbart Yngwie Malmsteen-shreddande som återigen får mig att önska att nyss nämnda gitarrgud hade kunnat nöja sig med att bara komponera jävligt bra låtar, istället för att förstöra så många potentiella klassiker med sitt eviga gitarronanerande.
Refrängen är jävligt rätt på och slagkraftig som tusan, jag tror att denna låt kan bli mångas favoriter när skivan börjar hitta ut i det kvalitativa folkets hushåll.
.
Den enda låten som inte sätter sig till hundra procent är avslutande Free At Last. Den är fantastiskt framförd och det är en jäkligt bra låt, jag kommer dock på mig själv med att inte kunna sjunga på en enda del av låten även efter 30 genomlyssningar.
Musikaliskt är det urstark, och de instrumentala partierna påminner om hur Enforcer förvaltar Iron Maidens arv.
Mot slutet bjuds vi även på en ursinnig falsett-avslutning signerad sångaren Michalis, vilken nästan får håren på armarna att stå upp.
Vem vet dock, jag kanske bara väntar på hooks som inte är menade att komma.
.
Jag spår Air Raid en lysande framtid, det är sällan ett band som lirar detta stukat har lyckats hålla uppe mitt intresse från början till slut. Senast var Enforcer på deras debut, framtiden får utvisa ifall Air Raid når samma framgångar!
.
Bäst: When The Sky Turns Red och det grävande gitarrljudet.
Sämst: Saknar en stark refräng i Free At Last.
Betyg: 9/10
/Viktor Skatt
.
