.
Imperial State Electric – Pop War enligt Viktor Skatt
Release: 2012-03-09
Psychout Records, Sound Pollution
.
Nicke Andersson är tillbaks med nytt material, då är det bara att släppa vad man än håller på med och lyssna!
I över 20 år har denna man visat sig vara något av en superhjälte inom rocken, en frälsare som i sann Jesus-anda förvandlat vatten till vin.
Soul, death metal, punk, action-rock och klassisk 70-talsrock är några av de genrerna inom vilka Nicke förgyllt skivsläppen sedan 1990 – då Entombed släppte debuten Left Hand Path.
.
Medan Sverige sörjde att The Hellacopters splittrades efter en turné som tog slut i Stockholm, den 26e oktober 2008, så smed Nicke nya planer.
2010 släpptes Imperial State Electrics självbetitlade debutalbum, som stilmässigt inte skilde sig förvånansvärt mycket från hans gamla flaggskepp.
Produktionen var lite mer 70-tal och man märkte att Nicke lät sin fascination för favoritbandet KISS ligga som produktionsmässig förebild.
.
2012 är det dags för uppföljaren – Pop War.
Av någon anledning älskar jag titeln och bara det majestätiska omslaget gör vinylutgåvan av denna platta till ett hett köptips.
.
När jag drar igång plattan och Uh Huh så möts jag av ett härligt distat piano som följs av en omedelbart catchig gitarrslinga.
Låten är uppbyggd på ett rent mästerligt sätt och refrängen är ett förlösande klimax.
Det roliga tar dock slut på tok för fort, då låten endast är 1:46 lång. Jag blir fly förbannad, och börjar omedelbart att planera en utökad coverversion.
.
Andra låten Narrow Line lånar versrytmen ifrån The Runaways låt Is It Day Or Night?, vilken bandet tidigare haft som standard i sin setlista på turné.
Can’t Seem To Shake It Off My Mind bjuder på en härlig laddning melodier, där Dolph de Borst visar upp härligt basspel (precis som under hela plattan, vilken kille!).
Refrängen är stark och jag känner en slags känsla av nostalgi inbakad i låten.
.
Back On Main bjuder på lite hårdare tongångar, lite mer åt Lynyrd Skynyrd-hållet och låtar som Working For MCA.
I solot, där bandet svänger på med riktigt 70-talsgung, så tycker jag mig höra starka Ace Frehley-influenser. Föga överraskande visserligen.
Till slut kommer vi fram till en lugnare låt, då den vemodiga och pianobaserade (trots att gitarrerna ligger högre i mixen) Waltz For Vincent ljuder igång.
Vacker komposition, speciellt den fantastiskt framhävda koklockan i refrängen och det förtrollande piano-outrot.
.
Plattans förstasingel Sheltered In The Sand får KISS-fantasten i mig att jubla, då låten känns som en musikalisk sammanfattning av Paul Stanleys underbara soloplatta från 1978.
Tidigare influenser kan dock finnas i efterföljande låt, Empty Hands, där jag tycker mig höra mycket 60-tal som toppas med härliga gitarrslingor.
Skivans lättviktare kan nog vara Monarchy Madness, som är ett härligt och fartfyllt spår men som inte direkt tar tag i en på det sätt man vant sig att Nickes låtar ska ta tag i en.
I Deride And Conquer finner vi en av skivans starkaste refränger, där Dolph verkligen glänser med sina otroliga basgångar. En sann inspiration för alla som vill utveckla sitt basspel åt det mer melodiösa hållet.
.
Skivans avslutningsspår, Enough To Break Our Hearts, kommer igång med ett riff som känns som en ohelig mix mellan Molly Hatchet, Saxon och klassiskt Nicke-riffande.
När jag ser att låten är 6.38 (nästan en minut längre än Bohemian Rhapsody) lång så blir jag aningen fundersam. Hur kommer den att utvecklas?
I lite mer än tre minuter är det en helt vanlig, uptempo, kick-ass rockdänga som öser på med hjälp av Thomas Erikssons drivande trumspel.
Efter detta smyger sig dock en stråksektion in i låten, som övergår i ett dramatiskt och malande läge som man bara vill ska fortsätta i all evighet.
Trummorna ligger på, basen pumpar, gitarrerna slår ut och stråkarna leker iväg ut i universum på ett sätt som hade fått gubbarna i Electric Light Orchestra att känna sig hotade på 70-talet.
.
Produktionen är precis så old school som man kan förvänta sig men jag hade gärna sett lite mer kräm i trummorna för att det skulle kunna smälla på maximalt.
Jämfört med debuten så känns den lite mer stämningsfull och nyanserad i ljudlandskapet, även om jag älskar låtmaterialet på första plattan.
Det känns som att bandet har spelat ihop sig mer, och kan få ut mer av sitt musicerande tillsammans på Pop War.
.
Bäst: Enough To Break Our Hearts och Uh Huh
Sämst: Monarchy Madness
Betyg: 8,5/10
.
Viktor Skatt
.
