Datum: 2016-09-03
“Förändring är min glädje” ska författaren och dramatikerna Henrik Ibsen ha sagt under 1800-talet. Man kan inte annat än hålla med den gamle norrmannen när man ser hur lokalen En Arena har arrangerats om. Både scenen och ljudsystemet har uppgraderats för att låta även det sämsta band få visa upp sig på en godkänd nivå.
Reveal
För fem år sedan såg ett nytt band dagens ljus för att kort efter debuten Nocturne of Eyes and Teeth (2011) ta sig en redig tupplur. Efter att ha sovit på saken i några år och har det nu blivit dags för bandet att bekänna färg. Men trasiga speglar hängande i fiskelinor från taket, nedklottrade med ”djupa” ord och meningar, bevisar Uppsala borna att de låter som… ja, Uppsala. Det där karaktäristiska ljudet som har myntats av akter så som In Solitude och Degial är det första som slår mot trumhinnan. Musikerna är tekniskt kunniga men stöper sig frivilligt i samma form som redan etablerade akter. Därefter faller det mesta över i en slentrianmässig fritidsgårdsspelning. Det är bara att inse att när det kommer till den här typen av musik går det tretton på dussinet. Sångaren uppvisar en lätt spattig vänsterfot medan han kväker i micken, men utöver det känns bandet lika originella som Arne Weises årliga tändande av juleljuset.
Betyg: 5/10
Head of the Demon
När det kraftigt stoltseras med bedrifter från andra akter för att sälja in ett band är det bäst att dra öronen till sig. Visst, det är trevligt att Head of the Demon innefattar medlemmar från gamla nedlagda Kaamos. Desto trevligare är det att se att bandet står starkt förankrade i jorden på egna fötter. Med en precis lagom mix av black metal och doom metal balanserar bandet lika perfekt mellan ytterligheterna som en välmående orkidé. För lite näring och den går i träda, för mycket näring och den ruttnar. Den domedags klämtande klockan ramar väl in scenografin tillsammans med sju välriktade spotlights. Dränkt i ett dödens blåa sken är musiken sövande tung medan gravljusen kring trumsetet böjer sig i takt för trummornas kraft. Sångaren Saibot tycks stå i givakt när han med militäriskt stela rörelser dirigerar publiken. Musiken är meditativ och sträcker sig långt ut i evigheten samtidigt som den pulserar bakom ögonlocken. Som en uråldrig sumerisk melodi som har vävts in i den moderna tidsålderns väv.
Betyg: 7/10
Cult of Fire
Cult of Fire härstammar från Tjeckien men anser att hinduism och dyrkan av gudinnan Kali är bra mycket intressantare än traditionsenligt black metal-dyrkan av sataniska getter. Med inspiration från den vediska religionen, en av de äldsta indiska religionerna med skriftliga traditioner, kokar bandet ihop någon form av häxblandning med lika delar ritual som musik. Inget nytt under solen men lovprisat som få andra akter. Och visst, musiken i sig är helt superbt bra och mångfacetterad. Hypnotiserande melodier framförda av spöklika keyboards har korsbefruktats med klassisk black metal som skickar ilningar längst ryggraden. Dock är det svårt att bortse från att hur mycket kvartetten än sjunger om hinduisk kultur så införlivar de faktiskt aldrig den hinduiska musiken i sin egen. Visst, en vilsen sitar eller två dominerar utrymmet MELLAN låtarna. Men när det väl kommer till kritan är det svårt att se Cult of Fire som något annat än ett av många black metalband som har strösslat sin musik med mystik från öst. Som för att bidra med den där mörka kryddan som kristendomshatet i en sekulariserad värld inte längre kan ge. Att klä sig i snuskigt vackra dräkter och bekläda två bord med tillräckligt många svarta födelsedagsljus för att fira självaste Hin Håle är estetiskt snyggt. Men den sötaktiga och spirituella doften av rökelse får en lätt bitter underton när ett par malplacerade sneakers lyser fram under den ena av de stillastående strängbändarnas kåpa. Men vem vet, de kanske är gjorda av indiska barnarbetare? Undertecknads damoklessvärd hänger tungt över spektaklet men med sådan fantastiskt bra musik får bitterheten ge vika. Hellre fria än fälla. Hellre njuta av kaotisk musik än att rynka på näsan åt spiritualitetens vara eller icke vara. Med andra ord, hellre förföras av Vladimír Pavelkas röst och i intighet förgås.
Betyg: 8/10
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle ingbrand
