Sabaton, den svenska metalakten som ständigt beskrivs som ”bandet som inte behöver någon närmare förklaring”, passade på att rulla ut röda mattan för journalistkåren i maj. Inackorderade på Spotifys kontor i centrala Stockholm bjuder faluborna upp till ett stort förhandslyssningskalas där borden dignar av mat och sprit. En listig muta eller ett ödmjukt sätt att tacka pressen för att de pallrat sig upp tidigt en lördagsmorgon? Ja, det är nog ingen som kommer att få en närmare förklaring men med en specialupptryckt ölflaska i limiterad version drar de utländska journalisterna på smilbanden. Undertecknad smyger även ned en extra oöppnad flaska i väskan. Men har man spelat ihärdigt sedan millennieskiftet och arbetat sig fram till en egen festival, en egen kryssning, grammisnomineringar, kulturpriser, världsturnéer och ett åttonde album vid namn The Last Stand så är det mesta förlåtet. Det är också efter en exklusiv genomlyssning av den sistnämnda som de två gitarristerna Chris Rörland och Thobbe Englund beviljar audiens.
– Det är nog såhär, någon har tänkt att om vi tömmer lite från varje flaska så kan vi sälja en flaska extra, säger Thobbe och syftar på att vätskenivån i den specialbeställda förhandslyssningsölen är olika från flaska till flaska. Nä, det här leker man inte med, lägger han sedan till med ett finurligt skratt. Men ni fick alltså en annan intervjutid än planerat? Asch, jag tror nog att ni hinner både äta och dricka men du vet väl att journalister bara får Ramlösa och Coca-Cola?
Stämningen är på topp och det är under skratt som de båda gitarristerna börjar berätta om tiden i studion. En tid som kantats av både frustration, utforskande av nya territorier och kroppsskador.
– Vi har haft kul, det är inget snack som den saken. Det är som vanligt med Norrlands guld, ”fuck you”-fingrar och nakenhet, säger Chris. Sedan har det varit väldigt mycket jobb och mina fingrar har nästan börjat blöda under processen.
Chris halar fram sin mobil och bläddrar snabbt fram till en närbild på hans röda och infekterade fingertoppar som pryds av gigantiska blåsor. Thobbe är snabb med att skryta om sin egen oförstörbara elefanthud. Om man tittar på mina fingrar så spelar jag mer än Chris, fortsätter han att häva ur sig. Ser du hur deformerat det här fingret är? Elefanthuden står upp som en egen entitet.
– Först försökte vi lägga plåster på det hela men det gick åt helvete, säger Chris. Sedan kom Thobbe som en superhjälte och föreslog att vi kunde lägga superlim på blåsorna. Inte bara lägger det sig som en skyddande hinna utan du får även en bra ”glide” med den glatta ytan.
Jag hörde däremot något rykte om att du nästan slet dig blodig för en av låtarna.
– Det är på den låten där vi har med en massa trioler (en grupp av toner som delas upp i tre lika långa delar) på, säger Chris. Kan det ha varit Hill 3234? Du får ursäkta att jag inte kan alla låtnamnen utantill. Namnen bestämdes utifrån texterna för två dagar sedan. Joakim ”Jocke” Brodén (sång) hade skrivit en melodislinga som går rakt in i gitarrsolot. Från början gick detta i fyrtakt men sedan tog vår trummis Hannes Van Dahl och ändrade det till trioler. Han tyckte att det lät ballt.
Chris slänger upp nävarna i luften och spelar på ett osynligt trumset för att demonstrera vad han menar samtidigt som han ljudar trumslagen högt.
– Jocke skrev en bra slinga på piano till det. Problemet är att en slinga på piano inte alls är lika lätt att spela på gitarr. Så jag satt där och var så otroligt förbannad. Det var fysiskt omöjligt att spela den delen. Till sist blev jag så arg att jag gick därifrån och sa att vi fick spela in det dagen därpå. När vi gick in i studion igen dagen efter så satte jag till sist slingan efter många om och men. Såhär i efterhand känns det fantastiskt att kunna lyssna på det och höra slutresultatet.
– Vi kommer nog att kunna sätta det live också. Vi var oförberedda på just den grejen eftersom en trummis inte fattar hur man spelar en gitarr, fyller Thobbe i med ett retsamt flin. Jocke tyckte synd om oss så honom kan vi inte skylla på. Det är alldeles för mycket trioler men jag fakturera per triol, bara så att du vet.
Chris slänger ett frågande ögonbryn åt Thobbes uttalanden innan de båda brister ut i ett bullrande skratt. De är rörande överens om att Sabaton har lagt i en extra växel och att de med nya plattan har trimmat sig till en helt annan form. Bland annat har musikern och monsterproducenten Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy) legat på dem och obönhörligt tvingat dem att göra omtagningar tills det låter perfekt. Men lyssnaren kan också glädjas åt nya friska andetag i form av bland annat en hammondorgel på låten Blood of Bannockburn. Även om Jocke ska ha benämnt Thobbes gitarrsolo som ”för mycket gubb-blues”.
Ni har aldrig funderat på att släppa en dassbok med alla dessa citat och berättelser?
– Vi har faktiskt funderat på att släppa en sådan bok med en massa citat som den här mannen har kväkt ur sig, säger Chris och pekar på Thobbe. På den här inspelningen har han varit lite lugnare men du ska veta allt dråpligt han säger på turnéer. En av dessa stunder var när vi satt på Hardrock Café i Prag och hade en ledig dag. Vi beställde in lite drinkar och jag är riktigt svag för drinken Frozen Strawberry Diaquiri (drink med jordgubbar i). Efter att jag beställt den och fått den på bordet frågar Thobbe förvånat om jag beställt en Bloody Mary. Jag förklarar att det är en Frozen Strawberry Diaquiri varvid han undrar om det är en sådan som man har melon i sig. ”Nej Thobbe, den heter strawberry”, förtydligar jag och Thobbe svarar; ”Ah, hallonsmak”. Det blev bara fel gång på gång.
– På tal om fel, flikar Thobbe in. Jag har också en bra historia här, jag ska bara hitta den på min mobil. Här är den! Tydligen ska jag har sagt på Pitcher’s i Falun; ”Jag skärper mig som fan för att hänga med i livet”. Det stämmer ganska illa in på mig. Men en annan gång när vi var på väg hem till Falun skulle vi åka med båten från Tyskland till Danmark. När vi väl kom över till Danmark så var alla lite på ”pickalurven” varvid Jocke ropar att vi alla ska dra på tivoli. Jag tänkte mig inte för och svarade att det skulle bli kul eftersom jag aldrig har varit på Liseberg.
– Sedan när vi förklarade för dig att det inte handlar om Liseberg utan ett T I V O L I, säger Chris med betoning på varje bokstav, så klämmer du ur dig; ”Jaha, Skara Sommarland?”.
Till sist hittar Thobbe rätt i sin mobil och det bjuds på den ena anekdoten efter den andra. Både dråpliga och humoristiska sådana som flätar ihop vrålflabbandet från både undertecknad, medverkande fotograf och musiker. Efter att skrattet har lagt sig och detta sidospår har avverkats är det åter till skivan The Last Stand som gäller.
– Vi har tagit ut svängarna och det märks tydligt, säger Thobbe. Musikaliskt har vi en helt annan bredd med dragningar från ABBA och Metallica till Deep Purple och klassisk musik. I ärlighetens namn var vi faktiskt oroliga att vi inte skulle få ihop det här. Det var först idag som vi kunde få distans till det hela eftersom det var första gången vi fick höra skivan i sin helhet. Jag fick faktiskt gåshud när jag satt på ovanvåningen och lyssnade på den.
– Jag skrev låten The Last Stand, säger Chris. Jag fick reda på idag att just den skulle bli titelspåret så nu är jag jävligt kaxig över det. Thobbe skrev Shiroyama, samuraj-låten. Först hette den The Last Stand of The Samuraj men den har bytt namn många gånger. Själva temat, att det handlar om de sista stora slutstriderna, står Jocke och Pär Sundström (bas) för. Det är dom två som kommer på koncepten och idéerna som vi andra sedan arbetar utifrån. Vi får reda på i förväg vad skivan ska handla om och det är då vi är tvungna att gå in i tänket om att det ska vara stort och episkt.
Vad var er reaktion när Jocke och Pär introducerade skivans tema för er?
– Jag tyckte det var jävligt coolt och fränt, säger Chris. Det här är det snyggaste albumomslaget vi någonsin har haft. Det var häftigt att kunna förmedla både spartaner och samurajer på omslaget. Vi har med allt möjligt och fokusen ligger inte enbart på andra världskriget längre. Vi har även med de bevingade Husarerna och det är något utöver det vanliga.
–Vi jobbar också med större tidsepoker, säger Thobbe. Nu arbetar vi med människans historia. Jag har alltid varit intresserad av historia och jag kan verkligen grotta ned mig i detta. Sedan får man hålla sig till konceptet och inte skriva om saker bara för att man är intresserad av dem. Den svåra biten är historieberättandet. Många gånger finns det bara uttalanden om en händelse och inga fysiska bevis. Vissa saker kan vara fiktion även om de är baserad på fakta. Vi tar inte heller någon sidas parti så vi får enbart skriva om vad som hände, eller som man till 99% är säker på hände.
Har ni någon gång känt er olustiga över en låt och känt att den kan trampa någon grovt på tårna?
– Vi hade en diskussion om det i studion för ett tag sedan angående titelspåret, säger Chris. Det finns nästan ingen fakta kring den händelsen. Jocke och Pär lusläste nätet efter information. Sedan kontrar man detta med en låt som har väldigt mycket lyrik som ska sjungas. Det var ett hästarbete att få ihop all text.
– Det gäller att tassa på tå när man sjunger om historien, säger Thobbe. Fakta måste stämma och även om man hittar originalhandlingarna i något arkiv så får man fråga sig själv om dessa verkligen stämmer. Det är ändå alltid vinnaren som skriver historien. Fakta berättas vidare i flera led. Det är släktingar till släktingar till släktingar och därför måste man vara försiktig med det man porträtterar. Ibland får man generalisera en text för att helt enkelt kunna stå på neutral mark.
– Om Jocke och Pär någon gång skulle köra en vinkling på en skiva eller en låt som vi inte är bekväma med säger vi till på en gång, säger Chris. Om två eller fler personer inte är okej med en text så har dessa ett veto att stoppa denna och vi får då diskutera hur vida vi går vidare med detta eller ej.
– Vi är inte politiker, säger Thobbe. Och vi har inga ambitioner att bli några heller. Vi sysslar med historiebeskrivningar och vi tar inte ställning. Inte ens i en historiebeskrivning. Vi skriver inte vem som gjorde rätt eller fel utan vi skriver vad dom trodde på då. Vi kanske plötsligt sjunger om den mörka sidan för att dom hade en tro på någonting som dom tyckte var rätt då, men som vi tycker är förkastligt idag. Man får använda sunt förnuft när man håller på inom detta område. Om folk sedan vill tolka oss politiskt så ligger det hos dom och inte hos oss. Vi skulle kunna jämföra detta med en bok. Du kan köpa den och tolka den hur du vill även om författaren var helt neutral i sin text. Vi har rent samvete för vad vi spelar.
Blir ni aldrig trötta på att vid varje nytt skivsläpp behöva försvara faktumet att ni inte är politiska i er musik?
– Det tillkommer alltid nya fans och generationer som vi måste förtydliga det här för, säger Thobbe. Det är känsligt att nämna nazister i texter men det gör även dokumentärer utan att mötas av spott och spe. Det är nästan lite konstigt. Du kan göra en film som Inglourious Basterds (2009) med nazistsymboler på framsidan. Då är det helt okej. Men skriver man om det i musik då är det en helt annan femma. Det här är kanske något vi helt enkelt får räkna med att vi får fortsätta att förtydliga så länge som vi håller på med musiken.
Medan Chris och Thobbe har hållit låda har en superb buffé dukats upp till gästerna. Kött, bröd, grönsaker och andra aptitretare får det att vattnas i munnen. Någon som däremot utnyttjar tiden till att återhämta krafterna är Peter Tägtgren som lagt sig raklång över en soffa. Självfallet lyckas han även med detta tilltag bli det mest fotograferade objektet i lokalen. Åtminstone fram tills dess att Sabaton själva äntrar rummet och intar scenen för en gruppfotografering. Det skämtas vilt mellan band och press. Faluborna låter sig fösas runt och dirigeras om av det dussin fotografer som är ute efter att ta den perfekta bilden. Framförallt CrankItUps egen fotograf Jolle Ingbrand lyckas med konststycket att båda locka bandet till skratt och slänga käft med diverse medlemmar.
– Pär och Hannes får inte vara med, ropar Jocke varvid övriga medlemmar nickar instämmande. Dom spelar inte i samma tunga liga som oss andra, lägger Chris till och syftar på tre av fem medlemmars magomfång. Alla skrattar med, vare sig de kan svenska eller inte.
Därefter bär det av till MTG Radio där bandet har planerat en livesändning för att återuppta sin populära radiokanal Sabaton On Air på I Love Radio. En halvtimma in i sändningen har den ena knasbollen efter den andre ringt in medan radiorummet sakta men säkert förärats lukten ”inte så jävla jordgubb” enligt radioprataren André Warnie (Pastro André på Bandit Rock Station). Lägg sedan till ett stadigt intag av öl och du har en lagom berusad Sabaton-medlem som lyckas med konststycket att fastna i en svängdörr på väg ut från radiostationen. När Thobbe sedan är inne på sitt andra varv, surt muttrande för sig själv med näsan tryckt mot glaset, ligger de flesta av åskådarna nästan dubbelvikta på golvet av skratt. Men fy skam den som ger sig och cirka två timmar senare är det den blonde gitarristen som drar ned applåder och jubel för sin klockrena imitation av Axel Rose (Guns’N’Roses) på den avslutande middagen på Hardrock Café. En middag där allsång, frisörsverksamhet, fånerier och allmänt festande står på schemat. Eller som Sabaton själva skulle ha uttryckt det, Noch ein bier!
Obs!
Den 25 juli valde Thobbe att hoppa av Sabaton för en mer stillsam tillvaro. Han kommer att fortsätta att spela med bandet fram till deras avslutningsgigg/releasefest för nya albumet The Last Stand på Sabaton Open Air.
Bilder från hela pressdagen hittar du här – LÄNK
Recension av nya skivan hittar du här – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle ingbrand
