Listenable records
Släpptes den 27 februari
I en mörk och rökfylld skog sitter Saturnalia Temple upphöjda på sin tron av svart magisk metall. To The Other blir den svenska Doom-duons andra fullängdare; ett verk av häxkonstens och ockultismens disiga natur. Denna svårplacerade form av musik väcker säkerligen fascination hos den nyfikne, men lämnar också denne ganska tomhänt. De förväntningar som upplivas krossas ganska rejält när To The Other har nått sitt slut.
Introduktionen är verkligen blodisande. De spöklika ljuden som varken kan definieras som lidande röster eller vindsus gör att man uppriktigt tror att man har sjunkit ner i underjorden. Tyvärr försvinner dock all den atmosfär som byggts upp när Zazel Sorath väl drar igång. Det uppföljande riffet simmar i en svampartad ljudbild och är i kontrast knappast en positiv överraskning. Gitarrslingan som toppar detta skär något så innerligt i öronen att man nästan blir provocerad. Att hitta något mer än det i händelseutvecklingen är minst sagt en svår uppgift. Det framgår tydligt att duon har hållit sig till en simpel mall i skapandet av denna andra fullängdare. Musiken bygger på tunga, långsamma riff som går runt och runt. På dessa kan det infalla en gitarrslinga, en vrålande strof och ibland sekvenser av riktningslöst gitarrexperimenterande mot slutet. March of Gha’agsheblah är ett klockrent exempel på detta. Visserligen är ingen låt den andre lik. Titelspåret To The Other är exempelvis tydligt bluesbetonad medan Snow of Reason nästan rör sig mer åt indiespektrat. Den enkla låtuppbyggnaden gör dock att nyanserna inte blir så intresseväckande.
To The Other är trots variationen en mörk och släpig tripp. Redan efter första halvan av introduktionsspåret sitter jag med ansiktet djupt begravet i handflatorna i väntan på att plågan ska avta. Låtarna följer en så svidande monoton struktur att lyssningen blir som att vandra i gyttja. Trots att detta är ett studioalbum känns inte musiken sammansatt överhuvudtaget. Istället låter instrumenten separerade, vilket dödar musikens harmoni och gör den förfärligt långtråkig. Det enda som lever upp till bandets koncept är vrålandet som åtminstone förhåller sig jämlikt med plattans introduktion. Detta är dock inte tillräckligt för att plattan ska bli en godkänd sådan.
Bäst: Den avgrundslikt kusliga inledningen
Sämst: Gruppens fruktansvärt uttråkande energi
Betyg: 4/10
Spår:
1. Introduktion
2. Zazel Sorath
3. To the Other
4. Snow of Reason
5. March of Gha’agsheblah
6. Black Sea of Power
7. Crowned with Seven
8. Void
9. The White Shadow
Medlemmar:
Tommie – Gitarr, sång, trummor
Peter – Bas
Text: Jill Wrethagen
